Även Roger Sahlström förtjänar en rättelse

I nya numret av Journalisten skriver Nils Funcke om ett angeläget ämne. Eller egentligen är det två saker han tar upp. Dels hur tidningar är dåliga på att kommunicera sina rättelser. Ofta informeras inte läsare av papperstidningen om vad som var fel eftersom rättelsen endast läggs ut på nätet. Ibland ändras felaktigheter direkt i texten på nätet, så att man inte ser vad som var fel med den tidigare versionen.

Det andra, och viktigare, ämnet som Nils Funcke tar upp är de felaktiga anklagelserna mot Roger Sahlström, fotograf på Dispatch International. Både Po Tidholm och Lena Sundström har felaktigt skrivit i Dagens Nyheter att Sahlström är dömd för en rasistiskt motiverad misshandel. Sanningen är att Sahlström aldrig har gjort sig skyldig till något sådant. Men När Tidholm skulle rätta så lade han till nya fel, som att Sahlström skulle ha dömts till fängelse. Lena Sundströms text rättades överhuvudtaget inte.

I Expressen skrev Anna Hellgren att Sahlström ”är dömd för rasistiskt motiverad misshandel” och tidningens chefredaktör Thomas Mattsson skrev att han är ”dömd för att ha misshandlat en svart man”. Som Funcke påpekar har varken Mattsons eller Hellgrens artiklar lett till rättelser.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev att Sahlström hade misshandlat en svart man. Samtidigt kritiserade hon därför Journalisten för att ha bedrivit ”slappt journalistiskt arbete” och haft ”noll källkoll”. Lite magstarkt kan tyckas, när det var just vad Linderborg gjorde sig skyldig till. Någon rättelse gjorde Linderborg aldrig, även om meningen om misshandel av en svart man inte längre ligger kvar på nätet. Det ger intrycket att Linderborg hoppats att ingen skulle märka vare sig felet eller borttagandet.

Vad är det då som ligger bakom allt detta? Jo, att Journalisten den 14 april skrev en artikel där man intervjuade Roger Sahlström om att han hade blivit attackerad av vänsterextremister fyra gånger när han försökt bevaka demonstrationer. Journalistens chefredaktör Helena Giertta mötte hård kritik för publiceringen. ”Sahlström är inte en av oss”, kan man sammanfatta reaktionerna. Och givetvis fick kritiken mer tyngd när man skrev att Sahlström dömts för ett rasistiskt motiverat våldsdåd, vilket är en uppgift som verkar härröra från Expo. Argumentationen gick i övrigt ut på att Journalisten inte skulle befatta sig med Dispatch International. Som att den tidningen inte omfattades av samma etiska regler som andra.

Men det går alldeles utmärkt att kritisera Dispatch International, som Journalisten gjorde i intervjun med Sahlström där det tydligt angavs att tidningen är antimuslimsk, och att samtidigt markera mot vänsterextremt våld. Att inte räkna Roger Sahlström som journalist för att man finner hans åsikter misshagliga är anmärkningsvärt. Det är också oroväckande att det var ivern att underkänna Sahlströms status som journalist som motiverade Tidholm, Sundström, Hellgren och Mattson att skriva, inte att Sahlström hade attackerats av vänsterextremister fyra gånger. Som Funcke skriver så är det väl därför rättelserna har uteblivit eller gömts undan, eftersom det är ”extra surt att efter att ha återgett felaktiga uppgifter ge upprättelse åt personer vars åsikter man starkt ogillar.”

 

Sådan är tidens anda. Det finns ett tryck på journalister att vara politiska aktivister snarare än neutrala och objektiva. Då kommer anklagelser lättare än rättelser.

Helena Giertta skrev glasklart på sin blogg om kritiken hon fick efter publiceringen:

”Är det rimligt att vi ska göra en åsiktsbedömning av vilka journalister som är okej att hota och vilka som inte är det? Nej förstås inte. Vi står för yttrandefrihet, att en journalist inte ska hotas, oavsett vilka åsikter hen har.”

Det är inte vara svårare än så.

 

——————-

Uppdatering:

Lyssna även på P1 Medierna om detta.

Du kan hjälpa ett toppeninitiativ

Fredrik Westerlund är en av Neos mest lästa och uppskattade skribenter. Inte minst genom artikeln inför valet 2010 då han konfronterade diverse ambassader med det rödgröna kravet att avskaffa amerikanska militärbaser.

Mindre roligt är att Fredrik i egenskap av pappa numera får tillbringa mycket tid på barnonkologen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Där har han dock slagits av det fantastiska arbete Barncancerfonden gör för de sjuka barnen och deras familjer. Nu har han därför ordnat en utmaning för att samla in pengar till deras verksamhet och du kan hjälpa till.

Vill du också hjälpa Fredrik att göra gott för cancersjuka barn kontaktar du honom på fredrik.westerlund (snabel-a) gmail.com. Vill du skänka pengar direkt till Barncancerfonden Norra har de pg 903080–0, bg 903 – 0800.

Uppdaterat: Nu har insamlingen en hemsida http://cancervandringen.se/.

Saker som ändå gör mig glad

Göran Greider stack ut och sprang en runda i skogen för ett rött Europa här om dagen. Själv tog jag 23 km i min älskade skog för ett frihetligt, liberalt Europa. Jag kände på mig att det blir ett långdistanslopp, med många uppförsbackar. Inte minst att döma av prognoserna från EU-valet och opinionsmätningarna inför hösten.

EU har enligt svenskarna för få bidrag, för få skatter, för lite statlig övervakning, och för få regler om hur vi lever våra liv. Därför ska vi fem år framöver representeras av feminister, främlingsfientliga, grisnationalister och Brysselkramare, medan övervakningskritiker och marknadsliberaler tycks förlora de få plattformar de haft. Bara att gratulera även om jag inte förstår hur ni tänker.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går.

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015), John Tomasis Free Market Fairness som gör en snygg syntes av friheten som individuell rättighet i alla dess former – politisk, social och ekonomisk, William Easterlys vackra försvar för alla slags friheters roll i mänsklig utveckling i The tyranny of experts, både forskning och historia.

Det finns mer! Edmund Phelps modiga utvikning om mänskligt blomstrande, Haber och Calomiris historiska perspektiv på bankkriser i Fragile by design, eller ta miljöaktivisterna Stewart Brand och Mark Lynas som glidit allt mer åt kreativitet och marknader som lösning på miljöproblemen. Det är en bred tilltalande liberalism, lite avslipad jämfört med Nozick och Rand, men samtidigt betydligt djupare i sitt rättighetsförsvar och historiska perspektiv än Friedmans och Hayeks pragmatism.

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.