Mattias Svensson - 22 maj, 2014
Miljöpartiet!
Nä, jag skojar. Tyvärr. Det blir ingen upprepning av 2010 års riksdagsröst. Ett EU-kritiskt, grönt och livsstilsliberalt parti hade varit lockande, men dagens Miljöparti är tyvärr inte riktigt där. De är dock bra i frågor som asyl och migration, liksom i fråga om upphovsrätt och övervakning (dock inte förstanamnet Isabella Lövin) och har två i mitt tycke bra kandidater i Max Andersson och Jakop Dalunde. Men det räcker inte riktigt när de gröna är smått fnoskiga i ekonomiska frågor. De är inte bara emot frihandelsavtal med USA utan hävdar att låga tullar låg bakom finanskrisen!
Mitt val är ändå gjort med gott humör. Detta eftersom jag främst ser det som ett personval, av två skäl. Dels spelar kryssen roll för vem som kommer in, dels är de som kommer in lite friare att driva sina frågor på lagom avstånd från partiledningar hemma i Sverige.
Bra kandidater med en i viktiga delar liberal agenda finns i många partier. Utöver Miljöpartiet har jag övervägt fyra andra partier för en röst. För EU-kritiska Junilistan kandiderar både Philip Lerulf och Camilla Lindberg. Lindberg är folkpartisten som röstade emot FRA-lagen 2008, och Lerulf har engagerat sig mycket för människors sparande och mot slöseri, och skulle passa utmärkt i en organisation som lägger det mesta av sina resurser på en direkt destruktiv jordbruks- och regionalpolitik.
Jag har dock inte riktigt tilltalats av Junilistans övergripande agenda, med profilfrågor som egentligen är riksdagsfrågor. För min del har också EU-kritik blivit något mindre viktigt. Dels eftersom det finns andra och bättre kritiker mot de områden där ny makt riskerar att flyttas till Bryssel, främst bankunionen (som väl bara Folkpartiet gillar) och övervakningen (där Piratpartiet skött kritiken bra). Dels eftersom jag sätter allt större värde på de fyra friheter som EU ändå hjälpligt etablerat, inklusive den fria rörligheten. Här har den tidigare brittiska kritiken mot Brysselbyråkrati och centralism på senare år kantrat mot kritik av fri rörlighet för människor och stundtals direkt främlingsfientlighet, vilket jag beklagar djupt och dubbelt. Junilistan har ingen sådan agenda, men är inte heller klockrena på att utveckla och värna de fyra friheterna och de fördelar de gett Sverige (bland annat en mycket lyckad liberalisering av alkoholen).
Kvar finns så kandidater från tre partier som jag mer entydigt tror skulle driva på för en mer liberal agenda i Bryssel. Oavsett vilka man väljer skulle jag säga att det är en riktigt bra röst. Jag är mycket imponerad av hur Piratpartiet har förvaltat sina mandat under de fem år de suttit i parlamentet. Både Christian Engström och Amelia Andersdotter är pålästa och drivande för en upphovsrätt som inte kriminaliserar vanlig kopiering och ensidigt gynnar branschintressen och markerar mot en statlig övervakning som i sanning är en av vår tids stora utmaningar att begränsa. De må vara ett enfrågeparti, men det är ingen liten fråga och den har bäring på många samhällsområden.
Jag är också övertygad om att fick de chansen skulle både Hanna Wagenius och Fredrick Federley i Centern driva en god liberal politik, bland annat mot statlig övervakning men också till värn för de fyra friheter – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital – som den goda europatanken bygger på. En för mig viktig reservation är dock jordbrukspolitiken. EU:s största budgetområde och en skam för Europa så länge en enda subvention och ett enda handelshinder mot omvärlden finns kvar. Jordbrukspolitiken är skadlig för miljön, den är skadlig för fattiga länders ekonomi och den kostar vanliga familjer tusentals kronor om året. Tyvärr är och förblir Centern ett intresseparti som motsätter sig de mest försiktiga reformer när det kommer till kritan, och även Fredrick Federley gjorde det senast en minskning av stöden var möjlig (bluffargumentet att Sverige ”förlorar inflytande” genom att driva liberalisering bemöts här). Det hindrar mig från en Centerröst i just detta val, även om jag gärna röstat på både Wagenius och Federley.
Återstår så Moderaterna, med tre goda liberala kandidater. Gunnar Hökmark är en god marknadsliberal med hjärta och engagemang för människor i världen som lider under tyranni, diktatur och krigshot. En sådan kompass är aldrig fel. Lite väl devot när det kommer till EU-projektet (och euron), men samtidigt entusiastiskt drivande för att göra det så frihetligt som möjligt. Ett särskilt plus för att vilja avskaffa Systembolagets monopol (vilket retat gallfeber på IOGT-NTO, och det är ju kul). En lite mer kritisk linje drivs av Moderaternas fjärdenamn Carl-Oskar Bohlin som förhoppningsvis får ett mandat.
Min röst går dock, precis som för fem år sedan, till Christofer Fjellner. Inte för att han alltid röstar som jag tycker att han borde, men för att han har sunda ingångsvärden och rätt profilfrågor. Fjellner är den politiker som tydligast arbetar inte bara för att få sätta sitt namn på nya lagar och reformer, utan även gör det otacksamma jobbet att rulla tillbaka skadlig politisk makt och stoppa förslag om regleringar, skatter och handelshinder. Han har också en god känsla för att även små friheter kan vara viktiga, och räds inte att både driva på för en bättre miljö och rätten att snusa.
Till detta kommer att Fjellners profilfrågor matchar mina egna: Miljö, frihandel och antiförmynderi. Särskilt hans engagemang i miljöfrågor förtjänar en eloge, och kan med fördel jämföras med Miljöpartiets profilnamn Isabella Lövin.
1. Fjellner vill minska koldioxidutsläppen så billigt som möjligt, medan Lövin vill göra det dyrare och krångligare. Det är vad konflikten kring om EU ska ha ett eller tre mål för klimatpolitiken kokar ner till. (Utvecklat här och här)
2. Både Fjellner och Lövin drev igenom viktiga begränsningar av överfiskningen i EU, men bara Fjellner driver det som verkligen fungerat för att minska överfiskningen, säljbara fiskekvoter. (Också utvecklat här och här, och här)
3. Fjellner är för tillstånd för genetiskt modifierade grödor (GMO) som minskar behovet av bekämpningsmedel och ökar skördarna så inte mer mark behöver röjas och tas i anspråk. Lövin och Miljöpartiet är emot.
Det ska nämnas att Centern gjort ett riktigt bra klimatutspel för att få EU:s utsläppshandel att fungera bättre, men en röst på Fjellner är en bättre miljöröst än en röst på Miljöpartiet. Och sammantaget sannolikt den bästa. Plus frihandel, minus förmynderi.
Där sätter jag mitt kryss på söndag.
Ivar Arpi - 14 maj, 2014
Kvällens Uppdrag granskning ”Upploppen i Husby” lyckas särskilt bra med en sak: att lyfta fram de vanliga husbyborna. I programmet hör man de boende i Husby desperat ringa in till larmcentralen. ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter”, säger en av inringarna. Jag vet inte hur andra känner, men det är dessa husbybor som jag främst känner med. De har mina sympatier. I ett reportage i DN Sthlm från i går berättas också att de flesta Husbyborna idag anser att upploppen främst gick ut över dem. Vilket är helt sant. Det var deras butiker, lokaler och bilar som brann. Det är också värt att påminna om den lokala organisering som skedde för att hindra upploppen. Utan eldsjälar som exempelvis Fahd Luyombya, verksamhetsansvarig Stödtorget, hade det antagligen tagit mycket längre tid. Han organiserade lokalbor som begav sig till upploppsplatserna och desarmerade situationerna. Sådana förebilder hjälper troligen mycket.
Nu ett år senare är det dags att fråga sig vad som låg bakom upploppen.
En hel forskargrupp, med flera forskare som är inriktade på postkoloniala och postmoderna perspektiv, gick i måndags ut på SvD Brännpunkt och menade, lite hårdraget, att ojämlikheten bar skulden. Och polisens våld. Hur ser ojämlikheten ut då?
Den absoluta fattigdomen har minskat i Sverige – bara Luxemburg har färre verkligt fattiga än vi. Den sittande regeringens politik har också lett till att allt fler är sysselsatta, och det har blivit bättre även i Husby. Från 2006 fram till upploppen förra året hade sysselsättningen ökat från 46,7 till 52,2 procent (2011). Även skolresultaten hade förbättrats, trots att många nyanlända invandrarelever kom under perioden. Gängbildning och organiserad kriminalitet stärks inte bara på grund av arbetslöshet. Det finns massor av före detta bruksorter i Sverige med lika dystra siffror, men där lyser upploppen med sin frånvaro. Nej, i vissa svenska ytterstadsområden finns en annan sorts utanförskap och en destruktiv ungdomskultur som ser majoritetssamhället och polisen som en fiende. Tolvåringar kastar inte sten för att de saknar heltidsjobb. De gör det för att det är spännande och för att få status bland äldre ungdomar. Politiken har sin roll i att bryta den utvecklingen, men den klarar sig inte ensam.
”Det finns jobb att få om man söker. Det finns fritidsgårdar, det finns föräldrar som stöttar. Allt det där svarta som beskrivs är långt ifrån hela sanningen”, sade Sabrin Nekach som bott i Husby hela sitt liv till DN Sthlm i tisdags. Det är hoppingivande att läsa lokalbor som tänker så.
Hur minskar den ojämlikhet som finns? Vänstern gillar stora offentliga satsningar. Men politikerna satsar redan enorma summor pengar på dessa utsatta orter. Projekt efter projekt efter projekt. I ett avsnitt av programserien Det delade Sverige tog journalisten Katarina Gunnarsson upp den projekttröttheten som finns i ett område som liknar Husby. Jobb i ett integrationsprojekt och sedan arbetslöshet igen. Och sedan börjar karusellen om igen. Att bara säga att man ska ”satsa mer” leder ingenvart.
Men vissa saker är verkligen svarta, och inte bara mediala svartmålningar. Den som bor i Husby, Rinkeby, Rosengård eller Bergsjön har i dag inte samma rättigheter som den som bor i Limhamn, Askim eller på Lidingö. På pappret har de förstås det. Men i realiteten är de i stor utsträckning utlämnade till lokala, destruktiva krafter. Få vågar därför vittna i rättegångar, vilket lämnar fältet öppet för parallell rättsskipning. Det är dessa vanliga medborgare som tar smällen när stenkastarna och de kriminella tar över deras områden. Det är inte polisen och politikerna, utan stenkastarna och de kriminella som trampar på deras rättigheter. Såklart vill de kriminella att polisen håller sig borta från Husby, eller Backa och Rosengård för den delen. På många liknande orter finns samma sorts kriminella som tjänar på att det upprättats parallellsamhällen. De har allt att vinna på en allmän misstänksamhet mot ordningsmakten.
Enligt en ett år gammal artikel i Metro, från när upploppen pågick för ett år sedan, byggdes konflikten upp efter att polisen trappat upp razziorna mot knarklangare i området. Ingen överraskning då att de flesta som är misstänkta för upploppen är tidigare dömda. Budskapet är: ”Stör oss inte!” Stenarna som haglat är inte bara ett uttryck för ett generellt missnöje, utan också en del av en regelrätt maktkamp mot staten. Det Mehmet Kaplan (MP) sade för ett år sedan, gäller än i dag: ”På sina ställen har kriminella lättare att rekrytera än vad de politiska partierna har”.
Det verkar finnas vissa likheter med liknande upplopp. Uppdrag granskning tar upp Paris 2005 då den utlösande faktorn var två pojkar med invandrarbakgrund dog efter att ha gömt sig från polisen. I London 2011 var det en svart man som sköts ihjäl i Tottenham. Det verkar finns en känsla av ”vi och dom” i flera områden med hög andel med invandrarbakgrund. Det är inte ett problem som är isolerat till Sverige, utan finns i flera länder, vilket exemplen visar. Exakt när det sker och vad som blir den tändande gnistan verkar dock slumpartat.
Det finns de som säger sig föra förortens talan. Men de liknar oftare apologeter för kriminella och våldsamma aktivister. Allt är polisens och övriga samhällets fel. Vi mot dem. Uppdrag granskning visar sekretesstämplade dokument om hur polisen anser att Megafonen underblåste oroligheterna. Megafonen gick ut och kallade dödsskjutningen av 69-åringen för mord och krävde en ursäkt av polisen. En hemsk händelse, som de alltså medvetet försökte profitera på. I programmet visas också Megafonens presskonferens, som de höll under pågående upplopp, där deras talesperson Rami Al-Khamisi sade att ”Det som hände i måndags var ett mord på en av våra grannar. En konflikt mellan polisen och Husbys medborgare.”
Polisen mot medborgarna. Som om Sverige vore en polisstat. Det är lätt att räkna ut vem som tjänar på att fler tror på en sådan världsbild.
Quena Saruco i Megafonen sade på samma presskonferens att polisen var de som attackerade, inte tvärtom. Hon kom med anklagelser om att polisen kallar förortsbor för ”råttor, luffare, negrer”. I Uppdrag Granskning framkommer det dock att bara två anmälningar om det inkommit, varav en är polisens egen efter medieuppgifter. Sanningshalten i påståendena är svår att bedöma. Men påståendet passar verkligen som handen i handsken på Megafonens världsbild. För Megafonens syfte är klart: polarisera förorten mot det övriga samhället. De vill framställa omvärlden som en fiende. Polisen som förövare. I Göteborg är det Pantrarna, Megafonens systerorganisation, som intar samma position i debatten, med identisk världsbild och retorik. Men vare sig Megafonen eller Pantrarna är representanter för förorten.
De har en egen agenda. Inte heller kriminella eller stenkastare är representanter för dessa utsatta orter. De bör inte heller behandlas som det. En bättre gissning är att det är de som ringer in till larmcentralen är mer representativa för Husbys invånare.
Ivar Arpi - 12 maj, 2014
Som troende muslim tyckte 19-årige Azhar Ahmed att det USA-ledda Afghanistankriget från 2001 och framåt var illegitimt. Där deltog hans eget land, Storbritannien, som bekant i insatsen. När afghaner dog var det ingen som sörjde, men när brittiska soldater dödades blev det ceremonier och sorgsna rubriker. Hur rimligt och rättvist är det egentligen, undrade Ahmed? Så dödades sex brittiska soldater 2012 i en attack i Lashkar Gah i Afghanistan. Den dödligaste attacken på de brittiska styrkorna i landet sedan 2001. Britterna sörjde. Afzhar Ahmed ansåg att det var ett hyckleri. Varför inga rubriker om döda afghaner? I vredesmod gick han in på sin Facebook-sida och skrev: ”alla soldater borde dö och fara åt helvete”. Konsekvensen? Polisen kom och knackade på. Senare samma år dömdes Afzhar Ahmed för ett rasistiskt motiverat hatbrott. Kontexten han skrev i, att han tyckte att vanliga afghaner som dog inte fick någon uppmärksamhet, ignorerades helt i domen. Domstolen slog fast att uttalandena var ”nedsättande” och ”uppviglande”.
Var det en rimlig dom? En arg 19-åring formulerade sig klumpigt. Men hatbrott?
Låt mig ta en liten omväg för att beskriva ett aktuellt fall som liknar Azhar Ahmeds.
Under protesterna på Tahrirtorget begicks systematiska och omfattande våldtäkter av kvinnorna på torget. Den egyptiska aktivisten Soraya Bahgat berättade om ”helvetescirklar” där männen omringade enskilda kvinnor och slet av dem kläderna. Denna situation resulterade i att frivilliga, både män och kvinnor, gick samman och bildade Tahrir bodyguard för att försöka skydda de kvinnliga demonstranterna. Egyptens kvinnor kämpade på två fronter – både mot regimen och mot de islamistiska krafterna i demonstrationerna. Under protesterna på Tahrirtorget mellan den 30 juni och den 4 juli 2013, som tvingade fram militärens ingripande mot Muhammed Mursi, rapporterades 91 fall av våldtäkt och trakasserier, visade Human Rights Watch i en rapport. Liknande siffror rapporterades ända sedan de första demonstrationerna mot Hosni Mubarak 2011. Mörkertalet var stort. De allra flesta fall anmäldes inte ens, eftersom polisen sällan tar kvinnor som blivit våldtagna på allvar. Även utländska kvinnor drabbades. 2013 våldtogs en 22-årig holländsk journalist på Tahrirtorget, vilket liknar fallet från 2011 då den sydafrikanska journalisten Lara Logan våldtogs på samma torg. Det här är inte isolerade fall. 1 av 200 egyptiska kvinnor har inte blivit sexuellt trakasserad, visar en ny rapport från FN. Och det gäller i vardagslivet i hela Egypten, inte bara i demonstrationerna på städernas torg. Det är i princip så nära 100 procent man kan komma i enkätsvar.
En våldtäktsepidemi svepte under den arabiska våren genom Tunisien, Jemen och Syrien där de gamla regimerna utmanats eller störtats. Kvinnor som rör sig fritt löper stor risk att överfallas. Enligt Amnesty, och egyptiska organisationer som Tahrir Bodyguard, har attackerna mot kvinnor ofta varit organiserade. Budskapet var att det offentliga rummet inte är till för kvinnor. Att de borde hålla sig hemma. Inomhus. Inte bara regeringsmakten, utan även revolutionen tillhörde män, män och åter män. ”En tjej bidrar med 100 procent till sin egen våldtäkt när hon försätter sig i den sortens situationer”, kommenterade Adel Abdel Maqsoud Afifi, egyptisk polis, lagstiftare och islamist, saken till New York Times (26/3 2013).
En fullständigt vidrig situation rådde alltså inte bara på Tahrirtorget, utan i stora delar av regionen.
Det tyckte även Michael Hess. Under en krönika i Aftonbladet som handlade om de pågående våldtäkterna på Tahrirtorget skrev han: ”när ska ni journalister inse att det är djupt inrotat i Islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter Islams lära. Finns ett stort samband mellan våldtäkter i Sverige och antalet invandrare från [Mellanöstern och Nordafrika]”. För detta dömdes han i torsdags i Blekinge tingsrätt för hets mot folkgrupp.
Är Hess påstående sant? Det saknar betydelse, anser Tingsrätten i domen. Varför? Jo, Hess underlät sig i sin kommentar på Aftonbladet att hänvisa till etablerad forskning eller islamska källor. ”Tingsrätten konstaterar därför att det är uppenbart att Michael Hess uttalande inte varit en del i en saklig och vederhäftig diskussion.”
Vi backar ett steg. Är islam helt väsensskild från andra religioner? Ta ICA-reklamen inför årets påsk där ICA-Cindy äcklades av nattvarden. De raljerade över centrala kristna trosuppfattningar. Hets? Knappast. Smaklöst? För vissa.
Ett annat exempel: ”Kristna värderingar är inte bara att älska sin nästa, utan handlar till exempel om synen på abort och kvinnans ställning i familjen”, sade Margit Silberstein, SVT:s politiska kommentator, i Aktuellt i onsdags kväll (7/3). Silberstein ville låta påskina att kristendomen är kvinnoförtryckande. Efter att hon fått kritik skrev hon ett förklarande blogginlägg där hon vidareutvecklade. Då tog hon även upp ett exempel med en rättrogen katolik som ogillar både kvinnor och homosexuella. Ägnar sig Silberstein åt hets mot kristna? Bör hon dömas för att hon inte hänvisade till ”etablerad forskning”? Det minimikrav för att yttra sig som Blekinge tingsrätt kallar ”vederhäftighet”.
Nej, Silberstein ansluter sig till en lång historia av tänkare som har betraktat kristendomen, och organiserad religion, som kvinnoförtryckande. Åtminstone om hon menar som hennes kritiker anser. Att diskutera om uttalandet om kristendomen är rätt eller inte är fullt rimligt, och det är en pågående diskussion både i och utanför kyrkorna. Twitter och Facebook hade tvingats lägga ned om tingsrättens krav på ”vederhäftighet” genomdrevs mot alla.
Pluralism och värdet av mångfald brukade betyda att människor med olika åsikter och levnadssätt skulle tolereras. I dag betyder det snarare att vissa på förhand definierade grupper, om de uppfattas som svaga, ska få privilegiet att fredas från kritik och obehag. Det innebär att vissa grupper har friheter, medan andra har skyldigheter mot dessa grupper. Det blir tydligt om man läser domen mot Michael Hess. Där skriver tingsrätten att man inte bara får nyttja sin yttrandefrihet hur som helst utan även har ”en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör angrepp på deras rättigheter och inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”
Michael Hess är sverigedemokrat. Men det ska inte domstolen bry sig om, så klart. Alla ska vara lika inför lagen. Men Blekinge tingsrätt verkar ha misslyckats med detta fundamentala krav i en rättsstat. Hess dömdes, liksom Azhar Ahmed, för tankebrott, och för att han inte anslöt sig till den påbjudna visionen om framsteg i relationer mellan olika samhällsgrupper. Inget i domarna mot någon av dem antyder att de utgör något som helst hot mot någon. Det finns mycket att säga om med Hess uttalande, men det ska göras i en öppen debatt, inte dikteras i rätten.
Hess dömdes av den enkla anledningen att han inte höll tillräckligt god ton.
