Två tips till valrörelsen

 

Den som vill ha något intellektuellt och samtidigt valrörelsenära i händerna rekommenderas John Micklethwait & Adrian Wooldridges The fourth revolution – The global race to reinvent the state. Den västerländska liberala demokratin krisar på många håll, och läget är snarare värre än vi tror. Bankernas kreativa döljande av skulder före finanskrisen 2008 är ingenting mot staters och kommuners kreativa bokföring, särskilt om man räknar pensionsskulder och andra välfärdsåtaganden. (Något som just därför knappt görs och om det görs ofta överoptimistiskt.)

Så var finns då hoppet? Författarna menar att ett av de största är Sverige. Ett land som lyckats reformera pensionssystem och offentlig sektor, minska statsutgifterna, ta bort kontraproduktiva skatter och sänka inkomstskatterna. Vi är förstås dödligt trötta på tjatet om ”krona för krona”, men en titt på omvärlden ger få länder att vilja byta med. Frankrike har inte haft en statsbudget på plus sedan 1975. I USA börjar delstater och städer gå i konkurs, dignande under stora statsåtaganden. Tråkigt är inte det sämsta.
Men roligt är ändå bättre. Kapitel två rekapitulerar den liberala revolutionen som gav en både mindre och bättre stat i England. Folk fick polis och utbildning istället för krig och privilegier för de rika, till mindre pengar. William Gladstone gjorde upp med ”Old corruption” och jagade besparingar på billigare pappersinköp och berömde sig för att återanvända ”ostkanter och ljusstumpar”.
Det är i detta ljusstumpsljus jag tänker på Martin Borgs och hans envetna arbete mot slöseriet med skattepengar. Ett oerhört viktigt uppdrag. Inte bara eller främst för pengarna, även om resurserna kommer att behövas. Utan också för tilltron till själva demokratin. Slöseriet kan ske av valhänt inkompetens värd att skratta åt. Men när det upprepas och gynnar väletablerade aktörer blir det en skamlös skymf mot det folk som är politikernas uppdragsgivare. I en tid när delar av världen vänder blicken bort från demokratin på grund av dess förmodade ineffektivitet är detta av särskilt stor vikt. Och vad vi gör här i Sverige, kommer andra att följa och utvärdera.
Så utöver boken ovan rekommenderar jag Martins film Någon annan betalar. Det är mina ingångsvärden inför detta val. Ge oss tron på det goda reformuppdraget och den välskötta statsmakten åter. Vägra acceptera slentriankorruptionen och att allt som får anslag idag också ska få det imorgon. Och glöm inte att Sverige trots allt är på rättare väg än vi vanligtvis tänker på.

Mingel, miljö och frihet – mitt Almedalen 2014

Från mingel- och alkoholdebatt mot Gudrun Schyman på måndag till kommentarer om Centern och Folkpartiet på lördag. Mycket miljöfrågor (kul med tanke på min kommande bok i ämnet) samt en lagom dos sprit, droger, frihandel och fri rörlighet. Här är min Almedalsvecka.

 

Måndag 30/6  kl 15–15.20 (lite oklart med exakt tid, kan bli 15.30) Debatt mot Gudrun Schyman om mingel och mingeldrycker. Den som inte fick heta Hur mycket rosé tål Almedalen? och som därför fick bli Kräver mingel och möten alkohol.

Hos: Dagens samhälle, Cramérgatan, H305 P, utanför Högskolans entré.

Måndag 30/6 kl 18–19 Bokpresentation om vad vi kan lära av sociala och ekonomiska förändringar utanför Europa. Jag ger några tankar om ett kapitel om frivilligekonomi i Sydkorea. Det spretar vilt ideologiskt och jag är inbjuden av Stina Oscarsson så det blir spännande.

Hos: Global Bar och Dag Hammarskjöld Foundation, Donnersgatan 6/ Sverige i världen.

 

Tisdag 1/7 kl 15 Boksläpp och mingel med Migro. Jag deltar i panelsamtal apropå Fredrik Segerfeldts nya bok Migration och utveckling.

Hos: Migro, Svenskt Näringslivs trädgård (föranmälan krävs pga mingeldryck i glasen)

Tisdag 1/7 kl 18–19.30 Debatterar jag Frihandel, miljö och handelsavtal hos miljöpartiets tankesmedja Cogito mot Helena Jonsson, Ordförande, LRF och Kenneth Hermele, Riksdagskandidat Fi/verksam vid bla Institutionen för Globala studier Göteborgs universitet.

Hos: Cogito, Frälsningsarmén, Krukmakarens hus, Mellangatan 21.

 

Onsdag 2/7 Kl 15.35 –15.50 är jag och Daniel Suhonen sist ut att kommentera blockpolitik och miljöfrågor hos Naturskyddsföreningen under rubriken Var händer med miljöpolitiken efter valet? (Duellerna pågår kl 14–16).

Hos: Naturskyddsföreningen, Strandgatan 25.

 

Torsdag 3/7 kl 12–13 Diskuterar jag borgerlig miljöpolitik med Maud Olofsson. Är det borgerligt att cykla? Så kan miljöfrågorna ge Alliansen medvind i opinionen.

Hos: Naturskyddsföreningen, Donners Plats 3, Donners Brunns uteservering.

 

Fredag 4/7 11–12 CAN Spelar det någon roll vad folk tycker? Paneldiskussion om befolkningens attityder till alkohol och narkotika och om dessa attityder är något staten ska ingripa för att korrigera. Med Anna Raninen, Chef Kommunikation & Samverkan, CAN. Björn Fries, Fd narkotikapolitisk samordnare/debattör, (v) och Linda Engström, Bitr generalsekreterare, IOGT-NTO. Hälften karlskroniter i panelen alltså, så det kommer att bli brau!

Hos: CAN, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 (tidigare Högskolan) Sal F21.

 

Lördag 5/7 Gör jag två inspelningar på förmiddagen för Aftonbladet-tv om Centern respektive Folkpartiet. Vet inte om de sänds live eller senare.

Ojämnt flyktingmottagande är inte problemet

”Lagstifta om skyldighet att ta emot flyktingar”. Det skriver Gunnar Hedberg (M) och Lars Stjernkvist (S), som tillsammans är regeringens samordnare för ökat flyktingmottagande (SvD Brännpunkt, 23/6). De skriver att mottagandet måste bli jämnare mellan kommunerna och att det därför behövs lagstiftning för att markera att ”flyktingmottagandet är en angelägenhet för hela landet”. Jag håller förvisso med i sak, men utspelet är symptomatiskt för hur en bisak görs till huvudfråga. Problemen med svensk integration beror inte främst på ett ojämnt mottagande, utan på att fler migranter än någonsin kommit de senaste åren. På DN:s ledarsida har man dock köpt Hedbergs och Stjernkvist verklighetsbeskrivning och skriver att det ”som bekant finns … en rad kommuner som visat mycket litet intresse för att hjälpa till med etableringen av nyanlända invandrare” (24/6).

Det är helt enkelt inte sant. 2013 fanns det endast tre kommuner som inte tog emot flyktingar: Skurup, Lekeberg och Öckerö, med en sammanlagd befolkningsmängd på 34 910 personer. Sedan början av 2014 har dessutom Lekeberg tecknat avtal med Migrationsverket, så då återstår två kommuner i hela Sverige som inte tar emot flyktingar.

Hur ser då mottagandet ut i de kommuner som faktiskt tar emot flyktingar? Jag räknade på flyktingmottagandet för åren 2011 till 2013 utifrån Migrationsverkets statistik (här kan ni se uträkningen). Och det finns helt klart en viss obalans. Men det betyder inte att en jämnare fördelning är en silverkula som löser problemen med att fixa fram bostäder och arbeten till nyanlända flyktingar. Om de av Sveriges kommuner som tar emot minst antal flyktingar i proportion till sin befolkningsandel i stället tog emot samma antal som rikssnittet skulle strax under 6000 nya platser kunna vaskas fram. Och den siffran tar inte hänsyn till kvalitativa skillnader mellan kommuner i kapaciteten att ordna bostäder och service för flyktingarna. Men ändå, låts oss säga att man med en lag tvingade kommunerna att vara mer solidariska. 6000 platser räcker ändå inte med tanke på att antalet personer med redan beviljade uppehållstillstånd som väntar på en kommun som kan ta emot dem i dagsläget är ungefär 12000, enligt en helt ny granskning av Riksrevisionen. Dessutom har antalet asylsökande skrivits upp från runt 61 000 till 80 000 (DN, 23/6), så de där 6000 platserna verkar alltså inte vara ens i närheten av att räcka.

Som migrationsforskaren Henrik Emilsson skriver på Integrationsbloggen: ”I Sverige hade vi under 2013 en mottagning av personer som fått asyl på 3,5 per 1000 invånare. Inom EU är snittet på knappt 0,3. I Sverige är det sju kommuner som, i förhållande till invånarantal, tar emot färre än EU-snittet. Dessa sju kommuner har [tillsammans] en befolkning på 145 000 personer. Skulle dessa sju kommuner ta emot lika många som snittet i Sverige (3,5 per 1000 invånare) skulle det innebära att det skapas ytterligare 485 kommunplatser. Detta antal skulle räcka för att t.ex. avlasta Södertäljes mottagning från 1096 personer till 611 personer under år 2013 så att Södertälje skulle ta emot 6,7 personer per 1000 invånare istället för 12 personer per 1000 invånare. ”

Lite mer statistik för att understryka att problemet inte handlar om att några få kommuner tar emot för få flyktingar. Snarare handlar det om att det totala mottagandet ökat och ökar mycket fort. Förra året var antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige rekordhögt – 116 586 stycken. Och 2014 ligger, enligt statistik på Migrationsverket, de första sex månaderna på en ännu högre nivå än motsvarande för 2013. Nu kommer över 2000 flyktingar varje vecka, vilket är i nivå med hur det var under kriget på Balkan i början av 1990-talet. Migrationen till Sverige ökar, i synnerhet om man ser över flera år. Tittar man på beviljade uppehållstillstånd är det tydligt. Det beviljades 20 700 per år under 1980-talet, 42 700 per år under 1990-talet, 62 300 per år mellan 2000 och fram till regeringsskiftet 2006, och 98 100 per år mellan 2007 och 2013 (källa: Migrationsverket). Av OECD-länderna tar Sverige i dag emot i särklass flest migranter, i synnerhet asylsökande, i förhållande till sin befolkningsmängd. I absoluta tal tar bara Tyskland och Frankrike emot fler asylsökande.

Den allt större invandringen bidrar sannolikt till integrationssvårigheter. Antalet utanförskapsområden har ökat från tre stycken 1990 till 156 år 2006 och till 186 för 2012, vilket ekonomen Tino Sanandaji visade i en rapport för tankesmedjan Den Nya Välfärden tidigare i år. Maktskiftet verkar alltså inte ha hejdat utvecklingen.

Av allt detta kan man dra slutsatsen att en lag som tvingar kommunerna att ta emot flyktingar inte kommer att lösa problemen som finns. På sin höjd ger det effekter på marginalen.