Saker som ändå gör mig glad

Göran Greider stack ut och sprang en runda i skogen för ett rött Europa här om dagen. Själv tog jag 23 km i min älskade skog för ett frihetligt, liberalt Europa. Jag kände på mig att det blir ett långdistanslopp, med många uppförsbackar. Inte minst att döma av prognoserna från EU-valet och opinionsmätningarna inför hösten. EU har enligt svenskarna för få bidrag, för få skatter, för lite statlig övervakning, och för få regler om hur vi lever våra liv. Därför ska vi fem år framöver representeras av feminister, främlingsfientliga, grisnationalister och Brysselkramare, medan övervakningskritiker och marknadsliberaler tycks förlora de få plattformar de haft. Bara att gratulera även om jag inte förstår hur ni tänker. Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går. Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015), John Tomasis Free Market Fairness som gör en snygg syntes av friheten som individuell rättighet i alla dess former – politisk, social och ekonomisk, William Easterlys vackra försvar för alla slags friheters roll i mänsklig utveckling i The tyranny of experts, både forskning och historia. Det finns mer! Edmund Phelps modiga utvikning om mänskligt blomstrande, Haber och Calomiris historiska perspektiv på bankkriser i Fragile by design, eller ta miljöaktivisterna Stewart Brand och Mark Lynas som glidit allt mer åt kreativitet och marknader som lösning på miljöproblemen. Det är en bred tilltalande liberalism, lite avslipad jämfört med Nozick och Rand, men samtidigt betydligt djupare i sitt rättighetsförsvar och historiska perspektiv än Friedmans och Hayeks pragmatism. Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218

Min EU-röst 2014 går till …

Miljöpartiet! Nä, jag skojar. Tyvärr. Det blir ingen upprepning av 2010 års riksdagsröst. Ett EU-kritiskt, grönt och livsstilsliberalt parti hade varit lockande, men dagens Miljöparti är tyvärr inte riktigt där. De är dock bra i frågor som asyl och migration, liksom i fråga om upphovsrätt och övervakning (dock inte förstanamnet Isabella Lövin) och har två i mitt tycke bra kandidater i Max Andersson och Jakop Dalunde. Men det räcker inte riktigt när de gröna är smått fnoskiga i ekonomiska frågor. De är inte bara emot frihandelsavtal med USA utan hävdar att låga tullar låg bakom finanskrisen! Mitt val är ändå gjort med gott humör. Detta eftersom jag främst ser det som ett personval, av två skäl. Dels spelar kryssen roll för vem som kommer in, dels är de som kommer in lite friare att driva sina frågor på lagom avstånd från partiledningar hemma i Sverige. Bra kandidater med en i viktiga delar liberal agenda finns i många partier. Utöver Miljöpartiet har jag övervägt fyra andra partier för en röst. För EU-kritiska Junilistan kandiderar både Philip Lerulf och Camilla Lindberg. Lindberg är folkpartisten som röstade emot FRA-lagen 2008, och Lerulf har engagerat sig mycket för människors sparande och mot slöseri, och skulle passa utmärkt i en organisation som lägger det mesta av sina resurser på en direkt destruktiv jordbruks- och regionalpolitik. Jag har dock inte riktigt tilltalats av Junilistans övergripande agenda, med profilfrågor som egentligen är riksdagsfrågor. För min del har också EU-kritik blivit något mindre viktigt. Dels eftersom det finns andra och bättre kritiker mot de områden där ny makt riskerar att flyttas till Bryssel, främst bankunionen (som väl bara Folkpartiet gillar) och övervakningen (där Piratpartiet skött kritiken bra). Dels eftersom jag sätter allt större värde på de fyra friheter som EU ändå hjälpligt etablerat, inklusive den fria rörligheten. Här har den tidigare brittiska kritiken mot Brysselbyråkrati och centralism på senare år kantrat mot kritik av fri rörlighet för människor och stundtals direkt främlingsfientlighet, vilket jag beklagar djupt och dubbelt. Junilistan har ingen sådan agenda, men är inte heller klockrena på att utveckla och värna de fyra friheterna och de fördelar de gett Sverige (bland annat en mycket lyckad liberalisering av alkoholen). Kvar finns så kandidater från tre partier som jag mer entydigt tror skulle driva på för en mer liberal agenda i Bryssel. Oavsett vilka man väljer skulle jag säga att det är en riktigt bra röst. Jag är mycket imponerad av hur Piratpartiet har förvaltat sina mandat under de fem år de suttit i parlamentet. Både Christian Engström och Amelia Andersdotter är pålästa och drivande för en upphovsrätt som inte kriminaliserar vanlig kopiering och ensidigt gynnar branschintressen och markerar mot en statlig övervakning som i sanning är en av vår tids stora utmaningar att begränsa. De må vara ett enfrågeparti, men det är ingen liten fråga och den har bäring på många samhällsområden. Jag är också övertygad om att fick de chansen skulle både Hanna Wagenius och Fredrick Federley i Centern driva en god liberal politik, bland annat mot statlig övervakning men också till värn för de fyra friheter – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital – som den goda europatanken bygger på. En för mig viktig reservation är dock jordbrukspolitiken. EU:s största budgetområde och en skam för Europa så länge en enda subvention och ett enda handelshinder mot omvärlden finns kvar. Jordbrukspolitiken är skadlig för miljön, den är skadlig för fattiga länders ekonomi och den kostar vanliga familjer tusentals kronor om året. Tyvärr är och förblir Centern ett intresseparti som motsätter sig de mest försiktiga reformer när det kommer till kritan, och även Fredrick Federley gjorde det senast en minskning av stöden var möjlig (bluffargumentet att Sverige ”förlorar inflytande” genom att driva liberalisering bemöts här). Det hindrar mig från en Centerröst i just detta val, även om jag gärna röstat på både Wagenius och Federley. Återstår så Moderaterna, med tre goda liberala kandidater. Gunnar Hökmark är en god marknadsliberal med hjärta och engagemang för människor i världen som lider under tyranni, diktatur och krigshot. En sådan kompass är aldrig fel. Lite väl devot när det kommer till EU-projektet (och euron), men samtidigt entusiastiskt drivande för att göra det så frihetligt som möjligt. Ett särskilt plus för att vilja avskaffa Systembolagets monopol (vilket retat gallfeber på IOGT-NTO, och det är ju kul). En lite mer kritisk linje drivs av Moderaternas fjärdenamn Carl-Oskar Bohlin som förhoppningsvis får ett mandat. Min röst går dock, precis som för fem år sedan, till Christofer Fjellner. Inte för att han alltid röstar som jag tycker att han borde, men för att han har sunda ingångsvärden och rätt profilfrågor. Fjellner är den politiker som tydligast arbetar inte bara för att få sätta sitt namn på nya lagar och reformer, utan även gör det otacksamma jobbet att rulla tillbaka skadlig politisk makt och stoppa förslag om regleringar, skatter och handelshinder. Han har också en god känsla för att även små friheter kan vara viktiga, och räds inte att både driva på för en bättre miljö och rätten att snusa. Till detta kommer att Fjellners profilfrågor matchar mina egna: Miljö, frihandel och antiförmynderi. Särskilt hans engagemang i miljöfrågor förtjänar en eloge, och kan med fördel jämföras med Miljöpartiets profilnamn Isabella Lövin. 1. Fjellner vill minska koldioxidutsläppen så billigt som möjligt, medan Lövin vill göra det dyrare och krångligare. Det är vad konflikten kring om EU ska ha ett eller tre mål för klimatpolitiken kokar ner till. (Utvecklat här och här) 2. Både Fjellner och Lövin drev igenom viktiga begränsningar av överfiskningen i EU, men bara Fjellner driver det som verkligen fungerat för att minska överfiskningen, säljbara fiskekvoter. (Också utvecklat här och här, och här) 3. Fjellner är för tillstånd för genetiskt modifierade grödor (GMO) som minskar behovet av bekämpningsmedel och ökar skördarna så inte mer mark behöver röjas och tas i anspråk. Lövin och Miljöpartiet är emot. Det ska nämnas att Centern gjort ett riktigt bra klimatutspel för att få EU:s utsläppshandel att fungera bättre, men en röst på Fjellner är en bättre miljöröst än en röst på Miljöpartiet. Och sammantaget sannolikt den bästa. Plus frihandel, minus förmynderi. Där sätter jag mitt kryss på söndag.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218

Ekonomiboken alla borde prata om

Ja, det finns en aktuell faktaspäckad, tjock bok om ekonomi som alla borde läsa. Nej, det är inte den du tror. Har just avslutat fantastiska Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av Charles Calomiris och Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder. 506 stadiga sidor förskräcker förstås, men det är å andra sidan en bok som så här några år i efterhand ger det klokaste perspektiv jag sett på en nära händelse som den amerikanska finanskrisen 2007. Och då är bokens fokus inte primärt USA, eller begränsat till nutiden. Det var alltså ett samarbete mellan banker och aktivistgrupper som företrädde minoriteter. Grupperna tjänade miljoner. Tiotals! Hundratals! Miljarder! Jag förstår att det låter osannolikt och konspiratoriskt, men låt mig förklara. USA hade ett banksystem som av historiska skäl inte medgav förgrening, utan bestod av småbanker i varje delstat. När möjligheten plötsligt öppnades under 1990-talet för banker att gå samman i hela USA fanns en enorm möjlighet till effektivitetsvinster i detta. MEN en faktor för att gå samman var en lag från 1979 som bara tillät sammanslagningar om det gynnade närsamhället där detta skulle ske, och aktivistgruppernas omdöme var i praktiken måttet. Aktivistgrupperna fick administrera generösa lån till allt mindre nogräknade villkor till sina medlemmar (ibland med motkrav om aktivism för deras politiska agenda), bankerna fick gå samman. Och för att inte behöva ta för stora risker på lånen till utsatta grupper drog man in de halvstatliga företagen kända som Fannie Mae och Freddie Mac, som hade staten som garant och under Bill Clinton och George W Bush allt mer ambitiösa politiska mål att låna ut till ”svaga grupper”, villkor som blev normerande för hela lånemarknaden. Ja, där någonstans tror jag att ni kan storyn. Allt var fullt medvetet, och påståendet att ”ingen visste” är rent löjligt. Har något gjorts åt problemen? Ja på ytan, men inget som kommer att lösa dem. Precis som efter USA:s många tidigare bankkrascher. Det här är nu inte en historia om finanskrisen, utan ett i sanning bredare perspektiv. Storbritanniens, USA:s, Kanades, Mexicos och Brasiliens moderna historia ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir bakgrund åt en analys med intressanta insikter och slutsatser. Kanadas banksystem har inte haft en kris sedan 1839. Ja, 1839, och den var liten. Det är synnerligen effektivt och har både erbjudit omfattande krediter till alla landsändar och varit stabilt i kristider. Och det beror inte på politik, de fick en centralbank först 1935 och den har inte haft mycket att göra. Så låt oss då kopiera hur de har gjort! Nja, här kommer den dåliga nyheten: Ett lands banksystem är väsentligen en produkt av politiska beslutssystem och att olika intressekoalitioner finner varandra. Att beklaga för libertarianer är att bankverksamhet är svår att separera från staten. Det behövs en aktiv statlig kompetens för att sätta villkoren för bankverksamhet som reservkapital, staten behöver vara behjälplig med skuldindrivning och att upprätthålla avancerade kontrakt. Allt detta öppnar för staten att ställa motkrav, inte minst som staten behöver banker för att finansiera sin verksamhet. Det är sådana motkrav från staten som bjuder in intressekoalitioner i vad författarna kallar The great bank bargain. Några intressenter tenderar att tjäna multum på bankverksamhet och kontanter, vanligtvis på bekostnad av allmänheten. Den goda nyheten är att detta gör auktoritära system dåliga på bankverksamhet. En diktator kan inte garantera att hen inte kommer att plocka banken på tillgångar vid behov och därför blir bankverksamheten begränsad. Än idag har exempelvis Kina mest statliga banker. För demokratier är en slutsats att ju fler kontroller och skydd för minoriteter, andrakammarsystem, juridisk överprövning et cetera som finns, desto större chans att bankverksamheten faktiskt bedrivs i allmänhetens intresse, är stabil och med goda kreditmöjligheter. Jag vill ta meningen ”The populist notion that the absence of constraints on majority rule results in more power and greater opportunities for the common man is based on a misunderstanding of the way democracies work.” och gnida in den i ansiktet på alla pompösa folkpartister som genom 1900-talet insisterat på en rak parlamentarism i en kammare som det enda demokratiska systemet. Så hör inte heller Sveriges banksystem sedan 1970-talet till de stabilare i världen. Men det hjälper ju inte att ta en slutsats och gnida den i någons ansikte. Hela det historiska perspektivet och stundtals små detaljer i lagar eller ett lands utveckling är avgörande för förståelsen. Och det får man bara om man läser boken. Så gör det! Gör det även om det inte en bok man läser för att den har slutsatser man kan nicka instämmande till. Gör det just därför.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218