Saker som ändå gör mig glad

Göran Greider stack ut och sprang en runda i skogen för ett rött Europa här om dagen. Själv tog jag 23 km i min älskade skog för ett frihetligt, liberalt Europa. Jag kände på mig att det blir ett långdistanslopp, med många uppförsbackar. Inte minst att döma av prognoserna från EU-valet och opinionsmätningarna inför hösten.

EU har enligt svenskarna för få bidrag, för få skatter, för lite statlig övervakning, och för få regler om hur vi lever våra liv. Därför ska vi fem år framöver representeras av feminister, främlingsfientliga, grisnationalister och Brysselkramare, medan övervakningskritiker och marknadsliberaler tycks förlora de få plattformar de haft. Bara att gratulera även om jag inte förstår hur ni tänker.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går.

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015), John Tomasis Free Market Fairness som gör en snygg syntes av friheten som individuell rättighet i alla dess former – politisk, social och ekonomisk, William Easterlys vackra försvar för alla slags friheters roll i mänsklig utveckling i The tyranny of experts, både forskning och historia.

Det finns mer! Edmund Phelps modiga utvikning om mänskligt blomstrande, Haber och Calomiris historiska perspektiv på bankkriser i Fragile by design, eller ta miljöaktivisterna Stewart Brand och Mark Lynas som glidit allt mer åt kreativitet och marknader som lösning på miljöproblemen. Det är en bred tilltalande liberalism, lite avslipad jämfört med Nozick och Rand, men samtidigt betydligt djupare i sitt rättighetsförsvar och historiska perspektiv än Friedmans och Hayeks pragmatism.

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.

Ett tillkortakommande

En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right).

Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen.

Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.)

Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte.

Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten,  psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar.

Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.”

Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.

Nykterhet och puritanism

IOGT:s kommunikationschef Sofia Karlsson har haft svettiga dagar. Hon har dragit igång en kampanj där seriestrippar i syftet att få kvinnor att inte dricka alkohol spelar på klassiska varningar för att alkohol kan göra kvinnor sexuellt aktiva och gränsöverskridande (vilket av kontexten ska förstås som både opassande och oönskat).

Kritiken har inte varit nådig, och formuleras väl av bland andra Gustav Almestad och Fanny Åström.

Det hade varit en sak om det här var en enstaka förlöpning. Men tyvärr. Den här kommunikationen löper som en röd tråd genom Förmyndarsverige i modern tid. För några år sedan var temat i Systembolagets kampanjfilm ”Flirten” att varna föräldrar för att deras tonårsdotter skulle vilja ligga om hon dricker, en varning som i lokala kampanjer togs till det rent hederskulturella (bilden ovan). Historiskt fanns förstås en rent institutionaliserad diskriminering mellan kvinnor och män genom motbokens olika ransoner, och diskrimineringstänkandet lever kvar i exempelvis den nästan helt kvinnofokuserade diskussionen om lådviner.

Den här synen har dessutom resonansbotten i alkoholpolitiska propositioner under senare decennier. Maria Abrahamsson och Karin Heimdahl har gått igenom dessa dokument mellan 1965 och 2011 i kapitlet Kvinnor dricker för att de mår dåligt – män dricker för att de är män i SoRADs antologi Samhället, alkoholen och drogerna (Storbjörk red, 2012).

Slutsatsen är att svensk alkoholpolitik lägger större omsorg på att kontrollera kvinnor än män. ”Trots att män står för merparten av alkoholkonsumtionen och står för merparten av alkoholskadorna ses kvinnans drickande som det problematiska.” Mannen är ”en aktiv aktör som använder alkohol för att förbättra sitt liv”, medan kvinnan i tilltagande grad beskrivs som ”en problemfylld osjälvständig person som använder alkohol för att undfly problem och för att stärka sin självkänsla”(s 104).

Vår genomgång av de statliga utredningarna och de nationella alkoholpolitiska handlingsplanerna visar att politikens val varit den enklare vägen: att problematisera kvinnors alkoholkonsumtion med referens till deras sexualitet, psykiska ohälsa och reproduktiva roll. (s 127)

Detta har tilltagit sedan början av 1990-talet. Här finns en tydlig problematisering av flickors (men inte pojkars) sexualitet. ”För att få kontakt, värme och relation använder [otrygga och osjälvständiga flickor] medlen alkohol i kombination med sexuell aktivitet.” (SOU 1994:28, s 44) Abrahamsson/Heimdahl konstaterar att bilden sätts av kvinnor som ”utlämnade och beroende” och ”[s]exualitet antas inte i sig fylla någon positiv funktion” (s 113).

I senare nationella handlingsplaner finns ”samma problematiserande koppling mellan flickor, alkohol och sexualitet”. Eller som det konstateras i SOU 2011:35, s 685 om det särskilda ansvaret för Ungdomsmottagningar i kontakter med unga kvinnor: ”Många dricker som mest i yngre åldrar och det finns tydliga kopplingar mellan alkohol och sexuell aktivitet.” Skriver Abrahamsson/Heimdahl:

Utredningen nämner inte hur det tydliga sambandet ser ut för unga kvinnor. Att sambandet innebär ett problem är underförstått, liksom att detta problem inte gäller för unga män.(s 123)

Även sexuella övergrepp beskrivs utan att nämna någon (manlig) förövare: ”Alkoholkonsumtion, kanske med berusning, innebär också en större risk för flickor att bli utnyttjade sexuellt och utsättas för övergrepp.” (SOU 1994:28, s 44) ”Logiken blir att sexuella övergrepp kan undvikas om flickor håller sig nyktra, medan pojkars och mäns alkoholkonsumtion förblir osynlig och oproblematiserad i sammanhanget”(s 113), skriver Abrahamsson/Heimdahl. (Missa apropå detta ämne inte Hanna-Karin Grensmans föredömliga genomgång Så undviker du våldtäkt i sommar.)

Sammanfattningen om kopplingen mellan kvinnor, alkohol och sex i svenska alkoholpolitiska propositioner 1994 och 2005 är som följer:

Flickors sexualitet har i båda dokumenten en framträdande plats. Sexualiteten har en negativ laddning oavsett om den sätts i samband med alkohol eller inte och den beskrivs på samma sätt som alkoholen, som ett destruktivt uttrycksmedel för den utsatta situation flickor förväntas befinna sig i. (s 124)

Man kan säga mycket om IOGT:s kampanj, men att sexualmoralismen de ger uttryck för i sina föraktfulla seriestrippar skulle vara något enstaka och oavsiktligt olycksfall i arbetet? Glöm det! Så här ser alkoholförmyndarnas föreställningsvärld ut. Om inte annat så helgar ändamålet – att få andra människor att dricka mindre och helst aldrig – alla medel, inklusive rena påhitt, tvingande lagstiftning eller förstärkande av inskränkande fördomar.

P.S. Internationellt finns exempel på kampanjer som även problematiserar alkoholens betydelse för mäns önskan att ha sex. Det blir inte bättre så. D.S.