Chansen till en social Centerdiskussion

Centern hade ett välgenomtänkt och moget förslag till idéprogram. Friheten som politiskt kardinalvärde knöts snyggt till andra värden som rättvisa och trygghet, bland annat genom påpekandet att få saker skulle jämna ut inkomsterna globalt som fri handel. Idéprogramsgruppen var inte heller rädda för att konkretisera några friheter som borde öka, exempelvis rätten att röra sig över gränser eller leva ihop.
Förslaget skreks tyvärr bort i en moralpanik kring lösrycktheter och illvilliga tolkningar. Synd på ett bra försök. Jag tror att många i efterhand skäms över tonläget och resultatet.
Nu finns en ny chans. Inte minst de som efterlyste ett mer socialt perspektiv borde vara stolta över Centerns ungdomsförbund. De har tagit sig an hur vi kan komma bort från en förbudslagstiftning kring narkotika som skapar utanförskap och dödsfall i Sverige, och organiserad brottslighet, sönderfallande rättsstat och mordvågor internationellt.
Jag är inte särskilt förtjust i de restriktioner som föreslås ersätta dagens förbud mot cannabis, men det är världens upplägg för en god diskussion i en viktig social fråga som rör allt ifrån drogmissbrukares utanförskap till rättsväsendets resurser och organiserad brottslighet i andra länder. Jag hoppas att den kan föras i det tonläge och den respekt som frågan förtjänar, både i Centern och i den bredare samhällsdebatten.

Den gröna Margaret Thatcher

Interestingly, when british scientists were able in 1988 to bring  the ozone issue personally before Prime Minister Margaret Thatcher, who had an academic degree in chemistry, the UK position changed almost overnight and the British thereafter became a leading proponent of the phaseout for all ozone-depleting substances.

Så beskriver Richard Elliot Benedick i kapitlet History of the Montreal protocol en av de viktigare omsvängningar som ledde till att Montrealprotokollet antogs.  Avtalet drevs fram av USA, Ronald Reagan var förste undertecknare 1987. Det hade stöd av Kanada och Skandinavien, medan EU-länderna var skeptiska eller rent motsträviga, särskilt Frankrike och Storbritannien med stor industrianvändning av freoner. Margaret Thatcher ändrade Storbritanniens motstånd och blev på så sätt avgörande för att driva överenskommelsen i hamn.

Berättelsen är typisk för anekdoterna om Margaret Thatchers ledarstil. Bestämd, kraftfull och med tillit till sitt eget omdöme blev hon känd som ”det där fruntimret”. En mer obekant sida är de gröna implikationerna av Margaret Thatchers agerande.

Hon var en avgörande aktör bakom Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret, som trädde i kraft 1989. Där förbinder sig de undertecknande länderna att fasa ut användningen av freoner i exempelvis sprayer eller tillverkningen av kylskåp. Denna överenskommelse har hyllats som ”kanske den enskilt mest framgångsrika internationella överenskommelsen hittills” (Kofi Annan). Idag är 196 länder anslutna till protokollet, efterlevnaden bedöms vara stor och det beräknas att utsläppen av ozonuttunnande gaser har minskat från 1,5 miljoner ton 1989 till 89 000 ton 2005. Omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig. I början av året rapporterades om ovanligt tjockt ozonlager över Sverige i december. Uttunningen verkar ha avstannat, men det är för tidigt att säga om tjockleken ökar igen. Då freonerna också är potenta växthusgaser bedöms Montrealprotokollet 2010 ha minskat den globala uppvärmningen 5–6 gånger mer än åtagandena under Kyotoprotokollet.

Det var också Margaret Thatcher som hade modet att bryta Storbritanniens beroende av kol. Låt vara främst för att de statliga kolgruvorna var olönsamma och den militanta fackliga organisationen för gruvarbetare i händerna på kommunister som agerade utan medlemmarnas stöd. Resultatet blev likafullt ett brott med kolbrytning och koleldning, vilket minskat Storbritanniens växthusgasutsläpp. Minskningen av koldioxidutsläpp var större på 1980-talet än med senare decenniers medvetna klimatpolitik. Detta var till stor del Thatchers verk. Tidigare ledare från både Tories och Labour höll tvärtom liv i olönsamma kolgruvor av rädsla för fackliga strejker som hotade att lamslå landet.

Kultursidesvänstern blir lätt sentimental kring facklig motståndskamp. Men tillvaron de slogs för ska inte romantiseras. Skotska deckarförfattaren Val McDermid må avsky Margaret Thatcher för hennes strid med gruvarbetarfacket. Men hon saknar knappast det hårda slit i gruvorna som den politiska vänstern och den chict radikala överklassen då stred för att hålla liv i, med statliga mångmiljardsubventioner till olönsam och miljöskadlig gruvdrift. I boken A darker domain återvänder bokens huvudperson med klarsynt blick till dagens East Wemyss, ett tidigare gruvarbetarsamhälle som nu rymmer moderna hus för pendlare:

”Hon måste dock medge att det var en förbättring. Det var lätt att bli sentimental över gamla tider och glömma de vidriga förhållanden som människor då tvingades leva under. De var ekonomiska slavar också, av fattigdomen hänvisade till att handla enbart i de lokala butikerna. Till och med kooperativet, som sades vara till för medlemmarna, tog ut höga priser i jämförelse med affärerna på [närliggande staden] Kirkcaldys huvudgata.”

Gruvsamhällenas sammanhållning var alltså inte påhittad, tvärtom, men den var grundad på fattiga omständigheter och nödtvång. Avvikare stöttes ut. Sådan var den brittiska korporativism som Margaret Thatcher bröt med.

Thatchers miljögärning lovade dessutom så mycket mer. Hon var en av de första politiska ledarna i världen som talade om den globala uppvärmningen som den kommande politiska utmaningen. Hennes visionära tal vid klimatpanelen IPCC:s andra konferens den 6 november 1990 var tydligt på den punkten:

The threat to our world comes not only from tyrants and their tanks. It can be more insidious though less visible. The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations.

Our ability to come together to stop or limit damage to the world’s environment will be perhaps the greatest test of how far we can act as a world community. No-one should under-estimate the imagination that will be required, nor the scientific effort, nor the unprecedented co-operation we shall have to show. We shall need statesmanship of a rare order. It’s because we know that, that we are here today.

Bara en dryg vecka efter talet utmanades Margaret Thatcher om partiledarposten och tvingades avgå. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om det var den marknadsliberala högern och de konservativa regeringspartierna snarare än domedagsvänstern som på 1990-talet tog sig an klimatutmaningen och de andra stora miljöfrågorna.

ZTV 1991-2010

I Expressen läser jag att ZTV går i graven. Det fick mig att börja fundera på när jag senaste tittade på kanalen, och det enda svar jag har är att det var väldigt, väldigt länge sedan. Men även om kanalen på tjugohundratalet inte sänt särskilt många kvalitativa program kommer ZTV alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. När kanalen startade var den faktiskt något av det mest nyskapande och intressanta som fanns i det svenska medielandskapet.

För yngre läsare är detta möjligen svårt att ta till sig, men för oss som har egna och tydliga minnen av den tid då statskontrollerade SVT hade monopol på att sända tv är den här symboliken väldigt tydlig. Låt mig bara berätta om ett enda program, som jag förmodligen aldrig kommer att glömma med mindre än att jag drabbas av någon allvarlig demenssjukdom.

Under ledning av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Lill-Marit Bugge och en rad andra osannolika figurer sände ZTV en 48 timmar lång debatt i vilken 48 ämnen avhandlades. Upplägget var femtio minuters debatt om varje ämne, följt av en tio minuter lång reklampaus där debattledarna kunde springa och kissa ut de litervis med kaffe som de drack för att orka med tvådygnspersen.

Själva debattörerna byttes ut för varje ämne, och hela tiden ringde tittare in för att säga sitt hjärtas mening. Jag minns att jag själv, vid tillfället cirka fjorton år gammal, försökte ringa in för att säga något om vodoo (vilket var ett av de ämnen som dryftades) men att jag aldrig kom förbi telefonköerna.

Detta program, liksom treans I kväll med Robert Aschberg (där den kedjerökande sidekicken Elisabeth Granneman snabbt blev publikens favorit) är Sveriges motsvarighet till Berlinmurens fall. Plötsligt var inte ordet tv liktydigt med långsamma, trötta och vansinnigt vänstervinklade samtal mellan medlemmar i den intellektuella eliten. Plötsligt var folket inbjudet, plötsligt frågade sig någon vad folket ville ha.

Det var, kort sagt, en marknadens kulturrevolution som drog över Sverige då, för tjugo år sedan. Och visst, efterhand kom de nya kanalerna att bli alltmer strömlinjeformade och ointressanta. Tvådygnsdebatten, med alla dess gäster som naturligtvis skulle ha taxi och/eller sovplats, var inte någon ekonomisk succé och upprepades därför aldrig.

Men under några år fanns en känsla av att allt var möjligt, att allt gick att testa och att ingen idé var för knasig för att förkastas. Och i denna värld är få saker vackrare än just den känslan. ZTV, vila i frid.