Tack för allt

Kristian Hultqvist, vår dåvarande bokredaktör, ville skriva något annorlunda i det första numret av Neo med mig som chefredaktör. I stället för att recensera böcker ville han göra en spaning om läsandet och den nya tekniken. Artikeln fick rubriken Min läsplatta och jag, och med läsplatta avsågs på den tiden en Kindle. Kristian konstaterade att det ryktades att även Apple skulle ge sig in i konkurrensen om läsplatteanvändarna, och att det nog skulle förändra branschen. Någon månad senare lanserade Apple mycket riktigt ett mellanting mellan telefon och dator. Uppfinningen hette iPad. Det är sex år sedan, en evighet i mediebranschen. Höst är budgettid också på Neo, och för vår del innebär den här hösten att det är tid att konstatera det vi länge vetat: Vi driver en påkostad, designad pappersprodukt i en digital tidsålder, och vi har gjort det på lånad tid. Magasinet Neo har hittat sina läsare och sin plats i medielandskapet, men vi har inte i tillräcklig utsträckning lyckats hitta prenumeranter och annonsörer. Till slut har kalkylen blivit ohållbar. 2015 är Neos tionde år, men det kommer att få bli tidningens sista. Alternativen, som vi har vänt och vridit på det senaste året, hade inneburit en så kraftigt nedskalad produkt att det inte skulle vara Magasinet Neo längre. Neo är ett barn av pappersåldern och det är rätt att låta den sluta på det sättet. Tidningens form och fysik är ofrånkomligen en del av tidningens själ. Så var det under min företrädare Sofia Nerbrands tid, och den traditionen har jag hållit fast vid. Vi är oerhört stolta över Neos tio år. Sofia Nerbrand, som grundade tidningen tillsammans med Nicklas Lundblad, drev den framgångsrikt under fyra års tid. Och vi har fortsatt att gå på djupet och på tvären. Vi har mött de tyngsta makthavarna och de makthavare och tänkare som sällan syns i den svenska offentligheten. Ingen ställde frågor om juridiken och politiken till en av Sveriges tyngsta beslutsfattare, Högsta domstolens ordförande Marianne Lundius, innan Neo gjorde det. Det var i Neo som tidigare integrationsminister Erik Ullenhag fick stå till svars för det växande utanförskapet. Och vi ställde redan för tre år sedan frågor om drunknade migranter i Medelhavet till EU-kommissionären med ansvar för unionens gränsbevakning, Cecilia Malmström. Intervjuerna med framstående akademiker – Niall Ferguson, Deirdre McCloskey, Assar Lindbeck – hör till våra mest uppskattade texter någonsin. Där, vågar jag påstå, har vi haft en unik plats i det svenska medielandskapet. Bland mina egna texter under de gångna sex åren sätter jag reportaget från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève högst. Jag mötte Kristyana Valchelva, en bulgarisk sjuksköterska som torterats i libyskt fängelse, och såg hur hon hånades och tystades av diktaturerna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Reportaget från Genève blev en referenspunkt i debatten om huruvida Sverige skulle ansöka om en plats i rådet. Det är jag stolt över. Och jag glömmer inte hur Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu under en intervju luftade teorier om vilka krafter han menade hade infiltrerat SD. Jag är också stolt över att vi har gjort en tidning som har rymt en bred borgerlighet, från socialliberaler och nyliberaler till konservativa. I Neo har liberaler som Hans Bergström, Nils Lundgren och Dick Harrison delat utrymme med feministen Hanna Lager, den gröne nyliberalen Mattias Svensson med Ivar Arpi, som bara kallar sig borgerlig. Ofta har vi fört debatter i frågor där vi har varit öppet oense. Det är diskussionerna som har hållit oss samman. Och slutligen: Under de här åren måste jag ha fått tusentals mejl från er läsare. Ni har skällt på oss och berömt oss. Ni har kommit med kritik och nya idéer. Många har stöttat oss som guldprenumeranter. En läsare har troget skickat blommor till redaktionen varje jul. För allt det ska ni ha ett varmt tack. Vi blev bättre tack vare er.   Paulina Neuding Chefredaktör och ansvarig utgivare för Neo