Friheten att röka och sälja tobak

Förra året firade näringsfriheten 150 år i Sverige. Avskaffandet av skråväsendets restriktioner lade grunden för den utveckling som tog Sverige från fattigt land i norr från vilket miljontals flyttade västerut till det rika och välmående samhälle vi är idag. Ännu äldre är Tryckfrihetsförordningen som i sin första form antogs 1766, mycket på initiativ av den österbottniske prästen Anders Chydenius, frihetskämpen vars samlade skrifter nu återutges. Från denna tid härrör förbud mot censur och offentlighetsprincipen som båda bidragit till en fri press, levande samhällsdebatt och medborgerlig kontroll över statsmakten, omistliga värden i en demokrati.

Detta kan tyckas vara en väl högtidlig inledning på en text som ska handla om rökning, föranledd av en debattartikel om att inskränka att människor tillverkar och säljer tobaksprodukter till villiga vuxna köpare.

Men varken tryckfriheten eller näringsfriheten hade gjort oss några månghundraåriga tjänster om de hade handlat om högtidligheter. Tvärtom. Lagar som skyddar friheter finns till just för att det finns ett skyddsvärde i det avvikande och illa sedda, det som får majoritet och myndigheter eller mäktiga intressen att resa ragg. Tryckfrihetsförordningen har sällan behövts för att garantera utgivning av tjusig morgonpress, men kunde däremot åberopas när maktkritiska och folkliga Aftonbladet grundades av liberalen Lars Johan Hierta. Näringsfriheten skyddar på samma sätt inte främst de etablerade företagen, utan uppstickare och konkurrenter. Eller de som råkar tillverka produkter som en minoritet vill kunna njuta av, även om en högljudd och inflytelserik majoritet tycker att de borde låta bli. Som cigaretter och cigarrer. Eller snus och e-cigaretter.

Två sätt att reagera

Friheten skyddas i grundlagar just för att sätta en hämsko på politikens och majoritetens makt, och värna enskilda människors rätt, som näringsidkare, konsumenter, medborgare och privatpersoner. När lagstiftare eller intresseorganisationer i en aldrig så ädel kamp stöter emot dessa grundlagsskyddade friheter finns två sätt att reagera.

Antingen gör man som den förra Alliansregeringen, väl så präktig på hälsoområdet, och stannar vid att ge sig på grundläggande friheter. Man avstår från den sortens förslag av respekt för lagen och för människors egen beslutandesfär.

Eller så gör man som den nuvarande regeringen och uppdrar åt tobaksutredare att hitta vägar att runda tryckfrihetsförordningen som man medger står i konflikt med förslag som att en tobaksförsäljare inte får exponera sina produkter eller att företagen som säljer cigaretter inte får designa sina förpackningar, förslag som förstås också inskränker näringsfriheten. Detta samtidigt som man nogsamt undviker att låta experter på just tryckfrihet och yttrandefrihet bedöma förslagen.

Man kan förstås göra som miljöpartisten Stefan Nilsson och folkpartisten Barbro Westerholm, som författat dagens debattartikel, och helt bortse från att restriktionerna de föreslår på hur tobaksprodukter ska få förpackas och säljas står i konflikt med grundläggande fri- och rättigheter. Då kan man förstås gå ännu längre och föreslå att näringsfriheten ska inskränkas med särskilda licenskrav för att få sälja tobaksprodukter. Just i folkhälsofrågor finns nämligen en föreställning om att människors fri- och rättigheter inte gäller, att politiken med alla medel och alla möjliga fantasifulla förslag får klampa in med inskränkningar i människors vardags- och nöjesliv och för de näringsidkare som tillgodoser människors önskemål.

 

Restriktioner är också farliga

Men rökning är ju farligt! Ja absolut. Dagligrökning under många decennier riskerar att förkorta ens liv med uppemot tio år. Rökning ligger bakom hjärtsjukdomar, KOL och lungcancer, en cancerform som sällan kan diagnosticeras i tid för att stoppas och som ger en plågsam död. Det är fullt förståeligt att människor, särskilt inom sjukvården, engagerar sig för att rädda andra från ett sådant slut. Men ädla syften ursäktar inte vilka metoder som helst och inte att man åsidosätter grundlagar eller respekten för sina medmänniskors fria val. Att rökning är skadligt känner alla till, även rökare.

Dessutom är restriktioner också farligt. 1997 chockhöjdes tobaksskatterna i två omgångar. Priset på ett cigarettpaket steg från 31,50 till 44,50 kr. Resultatet blev en smuggelvåg utan dess like. Tullbeslagen i Helsingborg gick från 1900 cigaretter 1997 till 4,7 miljoner året därpå, vilket bara var en liten del av införseln. I juli 1998 sänktes skatten på cigaretter igen, även om smugglingen består än idag. Höga skatter och restriktioner för hederliga tobakshandlare ger ytterligare delar av import- och försäljningsledet till kriminella. Som om gängen bakom våldet i förorterna behövde en större finansiell bas.

Man kan ju också tycka att just för att dagligrökning av cigaretter medför betydande hälsofara så är det bra om det finns sätt att få i sig nikotin som inte är särskilt skadliga alls. Särskilt för rökare som vill sluta. Men här avslöjar sig de sanna tobaks- och frihetshatarna. De vill ha restriktioner även för de mest ofarliga njutningsmedel med nikotin, som snus och e-cigaretter. De brukar vara helt okej med nikotinläkemedel, så okej att de gärna tar emot pengar från denna del av läkemedelsindustrin. Läkemedelsindustrin ser förstås gärna att de slipper konkurrera med trevligare varianter av relativt ofarlig nikotinanvändning, men sådana strikta affärsintressen har förstås inget med människors hälsa att göra.

Därmed är det en helt omotiverad inskränkning i näringsfriheten att, som Eriksson och Westerholm föreslår, förbjuda populära smaktillsatser i e-cigaretter eller snus. Och förstås lika mycket en inskränkning i konsumenternas frihet att välja. Ett och annat säger nog sådana respektlösa förslag om vad det är för typer som är beredda att helt blunda för varje frihet i sin heliga kamp mot tobak: Även när de faktiska hälsoriskerna är närmast negligerbara får det inte smaka för gott.

Därför måste vi fortsätta tala om frihet, om tryckfrihet, näringsfrihet och friheten att välja. Även på hälsoområdet. Även när det gäller något så hälsofarligt som rökning.

Saker som ändå gör mig glad

Göran Greider stack ut och sprang en runda i skogen för ett rött Europa här om dagen. Själv tog jag 23 km i min älskade skog för ett frihetligt, liberalt Europa. Jag kände på mig att det blir ett långdistanslopp, med många uppförsbackar. Inte minst att döma av prognoserna från EU-valet och opinionsmätningarna inför hösten.

EU har enligt svenskarna för få bidrag, för få skatter, för lite statlig övervakning, och för få regler om hur vi lever våra liv. Därför ska vi fem år framöver representeras av feminister, främlingsfientliga, grisnationalister och Brysselkramare, medan övervakningskritiker och marknadsliberaler tycks förlora de få plattformar de haft. Bara att gratulera även om jag inte förstår hur ni tänker.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går.

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015), John Tomasis Free Market Fairness som gör en snygg syntes av friheten som individuell rättighet i alla dess former – politisk, social och ekonomisk, William Easterlys vackra försvar för alla slags friheters roll i mänsklig utveckling i The tyranny of experts, både forskning och historia.

Det finns mer! Edmund Phelps modiga utvikning om mänskligt blomstrande, Haber och Calomiris historiska perspektiv på bankkriser i Fragile by design, eller ta miljöaktivisterna Stewart Brand och Mark Lynas som glidit allt mer åt kreativitet och marknader som lösning på miljöproblemen. Det är en bred tilltalande liberalism, lite avslipad jämfört med Nozick och Rand, men samtidigt betydligt djupare i sitt rättighetsförsvar och historiska perspektiv än Friedmans och Hayeks pragmatism.

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.

Ett tillkortakommande

En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right).

Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen.

Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.)

Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte.

Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten,  psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar.

Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.”

Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.