Rödgröna värre än jag trodde

Jo, några saker hade jag ändå vissa förhoppningar skulle bli bättre med de rödgröna. Har tidigare skrivit om besvikelsen över valplattformen, där integritetsvärnandet inte bidde mer än löfte om en ny FRA-lag baserad på parlamentarisk majoritet (läs S och M), invandringsreglerna knappast blir liberalare och den  servila inställningen till EU snarare förstärks genom att de rödgröna vill ta alla chanser att reglera från Bryssel.

Apropå det sistnämnda inser jag att det var värre ändå. En sak jag närmast tagit för given var att jordbrukspolitiken skulle bli liberalare. Socialdemokratiska regeringar har tidigare tagit initiativ till liberaliseringar (som reformen i början av 1990-talet som Bildt-regeringen därefter avvecklade och återreglerade för att blidka EU) och varit mer pådrivande än borgerliga regeringar gentemot EU. Lägg till detta två EU-kritiska partier som inte heller har band till bondelobbyn och resultatet borde bli bättre än med subventionskramar-Eskil som lämnat stöden orörda för att istället ägna sig åt att förbjuda hudsvanskupering.

Men icke. De rödgröna lovade redan i våras en ”högre svensk närvaro i EUs jordbrukspolitik” med striktare regleringar. (Ett handelshinder vars konsekvenser jag beskrev i artikeln Matkrig, Neo nr 4 2009) Därtill lovade miljöpartiets Peter Eriksson ökad svensk produktion och varnade för att ”Den nuvarande utvecklingen med alltmer importerad mat är farlig.” En rent Sverigedemokratisk retorik och politik på jordbruksområdet alltså.

Här var ett område där åtminstone socialdemokraterna, och förmodligen även miljöpartiet, vet bättre och där det inte finns några starka intressekopplingar. Ändå trumfas ekonomisk sans och internationell solidaritet av viljan att knipa billiga populistpoäng och hålla sig väl med ett särintresse. Det är i all sin sjabbighet väldigt talande för hur de rödgröna ämnar styra landet.