Kulturlös debatt

Det var nog i princip bara Johan Norberg som tog sin utgångspunkt i kulturen under gårdagens debatt mellan höger och vänster på Orionteatern. Hans inledning handlade om den på sin tid skandaliserade dramatikern Victor Hugo som bröt mot nyklassicismens strikta regler, vilket vi så småningom kommit att sätta stort värde på. Friheten att provocera, att tala om för folk vad de inte vill höra, är fundamental för konstens utveckling. Liksom det välstånd som givit oss gigantiskt bättre förutsättningar till förkovran och själslig växt.

Det var väl också ungefär så långt som gårdagens debatt var uthärdlig. Nina Björk företrädde förvisso väl sin vanföreställning om att liberalism innebär att vara isolerad från andra, vilket ingen människa torde välja eller vilja. Men i det efterföljande replikskiftet inledde Björn Elmbrant med att börja svamla om Lehmann Brothers och finanskrisen som om staten aldrig varit inblandad i denna, och därefter var kulturen som bortblåst. Det är rätt talande att det var vänsterlaget som så intensivt förknippade frihet med ekonomi, och inget annat. Även om det var den etiketten de försökte klistra på högerlaget, som tyvärr bekräftade bilden genom att artigt gå i svaromål och försöka korrigera i sak. Så fick vi en tydlig ideologisk skillnad mellan Elmbrants ekonomiska demokrati som ställdes mot ekonomisk liberalism. Fast det hade kanske inte så mycket med kultur att göra.

Slagord om skolan

Andra akten bjöd partipolitisk slagordsretorik kring skolan. Per Svensson drev den bisarra tesen att den som inte läser sin skönlitteratur kommer att förbli 19 år hela livet. Bokläsande i all ära, men det finns ingen brist på andra saker som får oss att mogna och utvecklas; barn, familj, jobb, åldrande. Och fint ska det vara, Strindberg hellre än Twilight (böcker som är populära bland ungdomar och således något man ska se ner på fick jag veta av min bänkkamrat. Jo, det var lite så det kändes att vara publik just då.) Som om alternativet till att alla läste bred ungdomslitteratur var att alla läste smalare och svårtillgänglig litteratur, och som om det förstnämnda inte kunde vara bra som komplement och ingång till läsvanor.

Kvalitet var mantrat från det borgerliga laget, jag tror Dilsa Demirbag-Sten höll tre inlägg i rad om precis detta och inte så mycket mer. Men ingen funderade över hur kvaliteten ska uppnås och vad den innebär. Ett formaliserat kvalitetsbegrepp och meritokrati riskerar att urarta i en massa standardiserade mått som skolor och elever pluggar in på bekostnad av verklig bildning. Det har vi sett under måttfixeringen i USA under George W Bush och no child left behind-programmen. Ett mindre formaliserat kvalitetsmått blir beroende av värderaren och riskerar på så sätt att exempelvis följa klassmönster som definierar medelklasskultur som god smak och kultur eller att följa någon akademisk modeteori. Och i båda fallen är det inte riskfritt med dessa drömmar om att styra samhället mot ett visst människoideal. Så har de största förgripligheterna i demokratier ofta skett via en pedagogik som försökt rädda barn från att bli som sina föräldrar, exempelvis när katolska barn fick lära sig att denna tro var motbjudande och omoralisk av protestantiska pedagoger som drev igenom skolplikt med detta syfte i USA. Den bästa vägen till goda kunskaper kan mycket väl vara att lägga ansvaret för utbildningen i föräldrarnas händer, snarare än att ovanifrån diskutera ambitiösa kvalitetskrav.

Jag hade väl hoppats lite på Åsa Linderborg efter det positiva bemötandet kring min artikel på Aftonbladets kultursida. Men icke, det var närmast surrealistiskt att lyssna på (det svävade faktiskt iväg så pass att jag inte såhär i efterhand minns vad hon pratade om) och förstärktes i paneldebatten när Daniel Suhonen gick igång med de anklagelser om nyliberal utveckling som jag förutsett. Här märktes redan tendensen från vänsterpanelen att anta att det mesta gått utför sedan 1970-talet. Den kulturellt bevandrade hade kanske påpekat att vi i alla fall inte längre har skatterazzior på teatrarna som driver skådespelare och regissörer ur landet eller Pomperipossahöga marginalskatter för författare.

Pinsamma utbrott

Där jag verkligen önskat ha skämskudde var sista akten, om broderskap. Maria Rankka inledde med en exposé över äganderättens betydelse som förvisso var korrekt, men med exempel från utfiskningen kanske inte särskilt nära kulturen. Detsamma kan sägas om Stefan Jonsson som tog sin början i exproprieringar av mark i Indien (och hur skulle man motsätta sig den utan att hävda äganderätt, går inte i så fall statsnyttan före och alltså i detta fall hänsynen till de exproprierande storföretagen?).

Under Maria Rankkas tal inträffade det pinsamma att vänsterpanelen och delar av publiken börjar fnissa åt resonemanget att äganderätter skyddar mot utfiskning. Detta är sedan länge välbelagd empiri, och beskrivs exempelvis i senare filmatiserade The end of the line av George Clover. Vi kan också gå till utredningen ”Fiskeriförvaltning med individuella kvoter”, Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2:

”Nya Zeeland är det land som längst haft en genomgående förvaltning med individuella försäljbara kvoter. Hannesson (2004) visar att för de tio viktigaste fiskarterna uppvisar sju en stigande trend efter införandet av systemet 1986, två arter har mycket stor variation men med uppåtgående trend och en visar en neråtgående trend … Hannesson menar att en långsiktigt uppåtgående trend tyder på att dessa fisken förvaltas ekologiskt hållbart.”

Och om Island:

”Det isländska fisket efter sill kollapsade i början av 1970-talet. När fisket återupptogs 1975 infördes individuella kvoter som sedan blev överförbara. Sedan dess har fångsterna mer än tiodubblats och fiskbeståndet är den största sedan 1950-talet (Runolfsson och Arnason 2001b). … Sedan introduktionen av sillkvoter 1975 har antalet fartyg minskat drastiskt samtidigt som fångsterna i det närmaste har tiofaldigats.”

Så ser fakta ut, och detta är inga nyheter. Ändå sitter alltså den samlade svenska gräddan av kulturvänstern – inklusive Stefan Jonsson som inte direkt skrätt orden i sin kritik av liberalers miljöengagemang – och avslöjar sin fundamentala okunnighet om världshavens utfiskning (till inte ringa del dessutom ett resultat av statliga subventioner) med sitt fnittrande. Jag var enormt generad å deras vägnar.

Pinsamt blev det också när Jasenko Selimovic tog till brösttonerna om sin erfarenhet från kommunistiska diktaturer för att anklaga debattmotståndarna för att vara av samma skrot och korn. Till och med förintelsen kom in på ett hörn. Anita Goldman fick ett bryt på detta, vilket man kan förstå, och sade att ingen företrädde statssocialismen. Gott så.

Men när Goldman senare gick upp i samma tonläge över blod, förfall och internet och allt annat elände som tydligen drabbat oss på senare år stod det klart att det som krockade på Orionteaterns scen igår inte var så mycket värderingar och ideologier som världsbilder. Selimovic sammanfattade det faktiskt hjälpligt genom att ställa stegvisa förbättringar mot vänsterns saknad efter ett idylliskt förflutet.

Vi bevittnade på Orionteatern att en intellektuell rörelse som en gång i tiden kallade sig progressiv förfallit till aggressivt slentriangnäll över sakernas tillstånd och världens utveckling. Hos vänstersidan fanns ingen nyfikenhet, ingen välvilja och föga verklighetskontakt. De som en gång ville lägga världen under sig med manifest ser numera världen gå under och skriver bara testamenten. Så kan en död ideologi gestaltas.