Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska sprit?

Kristdemokraterna ror inte iland Göran Hägglunds utlovade ambition
att vara ett parti som ”förbjuder förbuden”. Det var kontentan av mitt
reportage ”Så ska det låta” om Kristdemokraterna i Neo nr 6 – 2009.

Jag fick genast mothugg från en av de intervjuade, Jessica Nyberg.
Hon är kristdemokrat på Lidingö som driver gruppen ”Frihet, Familj, Flit,
Företagsamhet – för en ny kristdemokrati”.

Jessica skrev bland annat: ”Nyligen konstaterade partiledningen att
ett område där Kristdemokraterna ofta sagt ja till varje reglering utan att egentligen
reflektera över nödvändigheten i varje detalj är just alkoholpolitiken.
Kristdemokratin är ingen förbudsideologi, utan betonar tvärtom det egna
ansvaret.”

Ett vad

Vi beslöt oss att slå vad om en flaska gårdstillverkat brännvin
(Möja Taffel, från Långviks krydderi & handel i Stockholms skärgård) kring
innehållet i regeringens kommande alkoholpolitiska proposition. Om regeringen
med Kristdemokraternas goda minne avskaffar förbudet mot gårdsförsäljning och
inte nappar på utredningsförslaget att stänga krogar senast klockan tre, ja då
erkänner jag att jag underskattat kristdemokraternas förändringslusta.

Nu har vi hamnat i lite av ett dilemma. Regeringens förslag
är nämligen att utreda gårdsförsäljningen. Betyder det att vadet landar i
oavgjort?

Eller räcker intentionen att tillåta gårdsförsäljning – vilket
regeringen är för dock med restriktion för sitt militanta försvar för
alkoholmonopolet – för att jag ska ha förlorat valet? Särskilt som regeringen
inte nappade på att stänga landets krogar senast klockan 3.

Å andra sidan motiverade folkhälsominister Maria Larsson just på
presskonferensen de orörda öppettiderna med omtanke om alla de kommuner i
landet som tvingar fram stängning senast kl  1 och där ett starkare fokus på kl 3 skulle innebära en
liberalisering. Och gårdsförsäljningen är alltså begravd i en utredning
till andra sidan valet (och, hemska tanke, en regering där alla partier är lika
restriktiva som kd). Kan jag rentav hävda mig ha vunnit vadet på basis av att kristdemokraternas
politiska företrädare i frågan inte bär spår av annat än förbudsvilja.

Jag
och Jessica beslöt oss att konsultera verklighetens folk. Vem har vunnit vadet?
Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska brännvin?
Kommentarerna är fria.

Arena och vänsterkritiken

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det
är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina
barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon
det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon
en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger
uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som
vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis
lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens
Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Detta är Daniel Suhonens och Dan Josefssons kritik mot
tidningen Arena. Om man bortser från anmärkningen på argumentationsteknik är artikeln präglad
av harm över Arenas samhällsanalys och dess kompatibilitet med frihetliga
slutsatser.

Detta är intressant av två skäl som jag berört i tidigare
texter. För det första är det talande att det röda skynket för
Suhonen/Josefsson är just frihetlighet och till och med en grundval som att
även människor tillhörande ”svaga grupper” är aktörer kapabla att utöva egna
val (finvänstern på kultursidorna håller sig för sin del gärna med en chic
valfrihetsångest som vanligt folk på jakt efter fynd och extrapriser inte har
råd med). Som jag påpekar i Neo 6 – 2008 är detta en faktor bakom att stora
delar av vänstern (då ironiskt nog exemplifierad med Björn Elmbrant i Dagens
Arena) tappat markkontakten i klassanalysen. Som Suhonen/Josefsson visar gäller det inte bara
meningsmotståndare, utan även de grupper man så gärna talar för. Som jag skrev
då:

För vänsteretatister måste
liberaler få rollen som klassfienden, annars går världsbilden inte ihop. Av
samma skäl tror de att det är solidaritet att se på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av
en överhet, och progressivt att själva via staten utgöra en sådan överhet.

I denna livslögn framhärdar
frasradikalerna, alltmedan liberaler fnissar åt deras bombastiska
klassfantasier och arbetarklassen sedan länge genomskådat deras politik.

I verkligheten finns inte den skarpa gränsen mellan frihet
och vänster, bara mellan frihet och etatism. Det är därför Arena kan läsas med
behållning och stundtals med delad analys och uppfattning även från mitt håll.
Somliga av deras skribenter är inte alltid etatister. Det innebär inte att Arena är sämre på att förstå och skildra utsatta människor eller arbetarklass, snarare tvärtom.

För det andra ger denna diskussion inom vänsterns olika
schatteringar ytterligare luft under vingarna för min tes kring den liberala
kapitalismens livskraft, att en betydande del av denna är förmågan att
inkorporera kritisk analys och alternativa ordningar.

Ett litet tips till DN:s ledarredaktion

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta
billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig
att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande
tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.

Herrarna bakom denna brådmogna spekulation är DN:s ledarsida, som i sin huvudledare idag hoppas på en statlig utredning om bokens framtid. De är lite rörande i sin teknikanalfabetism. Utöver att göra världens sortiment av nya böcker tillgängliga inom några dagar, har internet också gjort Sveriges, och i allt högre utsträckning världens, gamla böcker tillgängliga. Begagnade böcker är nu nå- och sökbara utan att man behöver rota runt på antikvariat. På bokborsen.se finns Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” redan idag tillgänglig från 24 kronor (+porto). Är inte det billigt nog?