Modetips i samarbete med Göran Greider
Gudarna ska veta att jag inte hör till skaran av Mona Sahlins beundrare. All min fantasi räcker inte för att skapa en mental bild av henne som kompetent regeringschef eller svensk representant i de storpolitiska sammanhangen. Men det får ändå finnas gränser för vad man lägger henne till last.
Under dagen har Aftonbladet rådfrågat olika experter, samt den egna läsekretsen, om Sahlin. Det gäller inte hennes vitt omtalade okunskap i tunga politiska sakfrågor eller synbara distans till allt politiskt, utöver det rent kommunikativa. Nej, det gäller hennes designerväska.
Men okej, Aftonbladet är en underhållningsprodukt med vissa inslag av samhällsbevakning. Så det må kanske vara hänt. Värre är att Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, poet, författare och allmän sofftyckare, är så våldsamt indignerad över den olycksaliga väskan. På Newsmill förklarar han hur saker hänger ihop:
”Enkelt uttryckt är det så här: Först späds de högsta skiktens inkomster på av högre löner eller skattesänkningar. Då köper de sig ett större hus, en dyrare bil eller ett svindyrt armbandsur. Det innebär att skikten precis under det översta tvingas delta i statusjakten och i sin tur skaffa sig litet större hus eller dyrare vanor – och så är den konsumistiska kedjereaktionen igång.
…för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”
Hängde ni med? Mona Sahlin har en dyr väska. Ergo: andra ”tvingas” skaffa sig nästan lika dyra väskor. Ergo: det socialdemokratiska partiets ordförande orsakar personligen såväl konsumtion (oooh!) som klassklyftor.
Själv tycker jag att ett av Sahlins mer sympatiska drag är hennes frekventa bruk av formuleringen ”Vi som har jobb och höga löner”. Den kan jämföras med Göran Persson, vars miljoninkomster, herrgård och exklusiva vanor inte för ett ögonblick ändrar hans bild av sig själv som väderbiten proletär. Sahlin erkänner utan omsvep att hon, liksom alla toppolitiker, befinner sig i samhällets högsta skikt. Den sortens hederlighet är, kan man tycka som cynisk betraktare av det politiska poserandet, något som bör premieras.
Men Greider efterlyser tvärtom hyckleri från oppositionens främsta företrädare. Hon företräder, enligt honom, de fattiga och måste därför själv se fattig ut, om så bara för syns skull.
Det reser frågan om huruvida Greider tillämpar samma resonemang på sig själv. Jag har hittills förmodat att hans eviga flanellskjortor och golvmopp till frisyr är ett uttryck för personliga preferenser. Men kanske är det inte så.
Kanske önskar Greider inget hellre än att bara en enda dag om året få dra på sig pikétröja, kamma kalufsen bakåt och knyta en pullover runt axlarna. Och kanske är det bara hans djupa känsla av ansvar och solidaritet – gentemot partiet, gentemot tidningen, gentemot landets alla vårdbiträden – som hindrar honom från att leva ut dessa lustar.
I så fall är hans fixering vid den sahlinska accessoaren begriplig, om än inte helt rationell. Det avslöjar dessutom den för Greiders arbetarcredd besvärliga omständigheten att han faktiskt tror att arbetare i gemen ser ut som han. Att default-looken för en svarvare eller snickare är något som skjutits med kanon rakt igenom en second hand-affär.
Om det är så avslöjar det att han, åtminstone på ett mentalt plan, befinner sig betydligt längre från det arbetande folket än vad Sahlin gör.
