”Ingen Roosevelt eller Reagan”

En av huvudartiklarna i senaste numret av den konservativa amerikanska tidsskriften Weekly Standard är en lång och intressant analys av Barack Obamas djupdykning i opinionen. Vid första anblick kan artikeln ses som en av de vanliga han-tappade-mittfältet-analyserna, men en faktisk genomläsning visar att författaren Noemie Emery har gjort ett mer noggrant jobb än så.

Hennes formell för effektivt ledarskap ser något kortfattat ut ungefär så här: Verkligt transformativa ledare…

”…understand the basic rules of politics, which involve uniting your side while dividing the enemy, and bringing part of the enemy into your camp. They know that survival depends on keeping your base and swing voters in harness together, or so little dissatisfied that neither feels tempted or driven to leave. They know keeping independents on their side is the highest priority, as the votes of this bloc are on loan, not a given; and that while members of your base may stay home and sulk if you make them unhappy, independents will get out and vote for the opposite party, and you will lose two votes, and not one.”

Emery exemplifierar därefter med att peka på vad Franklin Roosevelt och Ronald Reagan lyckades uppnå som koalitionsbyggare:

”FDR passed Social Security in 1935 by a 372-33 vote margin in the House and 77-6 in the Senate; Reagan passed his tax cuts in 1981 by votes of 323-107 in the House, and 89-11 in the Senate. They not only passed their most ambitious bills, they built firm coalitions around and beneath them: Roosevelt aligned southern Bourbons with crypto-Communists, the segregationists with the civil rights movement, and dust bowl farmers with the children of ethnic urban immigrants. Reagan aligned fiscal conservatives with social conservatives and both with defense hawks who had been thrown out by the Democrats, aligned the country club Republicans with the movement conservatives, and pried the Reagan Democrats away from the party of Roosevelt.”

Mot dessa exempel på superb politisk fingerfärdighet ställer Emery Obama, som enligt henne fick en koalition till skänks genom slumpens spel snarare än byggde någon, och som på rekordtid förlorade greppet om just denna koalition.

Jag är inte helt och hållet ense med Emery. Jag tror till exempel att Obama i viss mån hämmades av att ha en så stor demokratisk majoritet i kongressen. Det gav honom ingen möjlighet att sy ihop mittfältet, vilket gav oproportionerligt stort utrymme åt Pelosi-vänstern. Det är för övrigt ungefär samma problem som George W Bush hade med sitt partis socialkonservativa flygel.

Men Emerys analys är ändå en av de intressantare jag läst i den mer ideologiskt färgade delen av det amerikanska tidningslandskapet. Och jag tror att det ligger en hel del i den.

Under 2008 skrev jag mycket om vad jag ansåg vara substanslöshet hos Obama. Jag konstaterade bland annat att det är livsfarligt att låta väljarna bygga helt egna bilder av vad man som politiker utlovar, eftersom det innebär att man aldrig kan leva upp till förväntningarna.

Men Obama valde att låta som en mittenorienterad pragmatiker när han talade inför sådana, och som en fanbärare snubblandes nära partiets vänsterkant när han talade inför sådana. Samtidigt undvek han med kirurgisk precision att redogöra för sin faktiska politik. Därför var så många glada när han vann, och därför blev så många besvikna när han började regera.

Därmed inte sagt att han inte kan komma på rätt köl igen. Ronald Reagan och Bill Clinton tog emot ett par rejäla smällar under sina första två år, och båda lyckades vända smällarna till storsegrar när det blev dags för återval. Men Obamas bästa tillgång just nu är faktiskt bristen på tunga republikanska utmanare.

Hela artikeln finns här.

Det privata och det personliga

Johan Lundberg skriver på Axess-bloggen en intressant betraktelse kring olika sätt att porträttera celebriteter, detta med anledning av Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Lundberg jämför hur officiella makthavare, såsom politiker, monarker och höga militärer, porträtteras jämfört med artister:

”[Porträtten av president Bush, drottning Elisabeth II är] tänkta att utstråla närhet och autenticitet. De ska inte ge ett intryck av att ha tagits på uppdrag av en tredje part utan signalerar kompisskap och ’ögonblickets infall’.

Vår tids superkändisar Mick Jagger, Demi Moore, Kate Moss, Johnny Depp etc poserar på obäddade sängar, till synes osminkade och inte sällan mer eller mindre nakna på ett sådant där ”fint” sätt, som inte andas sexualitet utan just intimitet, närhet och autenticitet. De tycks vara helt ’vanliga’ människor – som vilken kille eller tjej som helst från Ludvika.

Effekten av detta blir paradoxalt nog – och givetvis helt i enlighet med fotografens intentioner – att stjärnornas status höjs: de framstår helt enkelt som så stora och så säkra i sin storhet att de inte behöver de maktens insignier som tycks vara av nöden för en amerikansk överbefälhavare eller en engelsk drottning.

[…]

Publiken står liksom andäktig framför ett ”närgånget” porträtt på Mick Jagger, medan man i den mån man överhuvudtaget stannar upp inför porträttet på utrikesminister Colin Powell snarast upplever obehag inför den ohöljda makt- och styrkedemonstration som signalsrea av posen, av kläderna etc.”

I sak har Lundberg helt rätt. Vi går igång på det avskalade, det föregivet okonstlade, helt enkelt eftersom vi romantiserar bilden bakom fasaden. Paparazzi-fotograferna försörjer sig på just detta, liksom många kändisar och kungligheter som boostar sin popularitet genom att låta sig ”smygfotograferas under semestern på franska rivieran”.

När jag i tonåren tittade på ”rockumentärer” eller läste rocktidningar blev jag egentligen aldrig särskilt tagen av de bilder som föreställde artisterna på scen, poserandes framför publikhavet med gitarren i högsta hugg. Däremot var jag djupt fascinerad av de bilder och sekvenser som tagits bakom scenen, kort före eller efter en show.

Att se artisterna stå i avslappnad samspråk med någon roddare, till synes för att undersöka något knappt märkbart fel på intrumentet eller bara dricka en klunk, ingav en mycket starkare känsla av mystisk rockmagi än några som helst scenbilder. Det mäktiga låg på något sätt i den stora kontrasten. Arenan är proppfull av fans som tränger ihop sig maximalt och kämpar för varje decimeter närmare scenen – samtidigt som de åtrådda stjärnorna hänger bakom det mystiska skynket och är hur avkopplade som helst, väl medvetna om att publiken kommer att vänta så länge som krävs.

Några som fattat pr-värdet av denna dramatik är Metallica, som ständigt släpper filmsnuttar med vad som händer under de sista minuterna innan en konsert börjar. Som den här.

Bandet har släppt inte mindre än tre dokumentärfilmer om den mindre synliga sidan av rockstjärnelivet – skivinspelningar, repetitioner, gräl om nya låtar, tristessen ombord på det privata jetplanet – samtidigt som de i övrigt har varit (med rockstjärnemått) väldigt restriktiva med att visa upp sin verkliga vardag i form av fruar, barn och bostäder.

Denna professionella balans mellan det öppna och det slutna, mellan det personliga och det privata, är en utmaning även för många politiker. Mona Sahlin var på nittiotalet oerhört öppen med sin familj, något hon inte alls är på samma sätt i dag. Många ansåg att hon gick för långt då, medan andra menar att det var just denna öppenhet som folk kunde relatera till.

På samma sätt har Fredrik Reinfeldt pratat dammsugning med Metro, men skulle naturligtvis aldrig gå in på mer detaljerade beskrivningar av det egna familjelivet. Men i likhet med Metallicas val att visa en annan sida än rockandet på scenen är dessa politikers inbjudningar till livet utanför politiken väl kalkylerade marknadsföringsgrepp.

Nyckeln till framgång är att inte gå över gränsen och bli smetig. Där det personliga tilltalet är en effektiv krydda som kompletterar den officiella bilden är inblicken i det direkt privata något som kan framstå som direkt osmakligt.

Sveriges politiker behöver bli mer personliga, inte minst för att vi ska förstå deras bevekelsegrunder. Men privata bör de akta sig för att bli.

En gammal diktator har ordet

Det är tydligen skillnad på diktatorer och diktatorer i svenska medier. För det finns väl ingen som kan tänka sig att exempelvis Chiles tidigare diktator Pinochet fått bre ut sig på svensk debattplats för att på en bemärkelsedag framhäva att allt blivit bra om han fått fortsätta vid makten? Nu finns det förvisso skillnader mellan Pinochet och Gorbatjov, den förre lyckades trots allt både med ekonomiska reformer och med att lämna över till ett demokratiskt styrelseskick, medan Gorbatjov kraschade ekonomin och vägrade lämna sin diktatorspost frivilligt. I båda fallen torde det dock vara underordnat det faktum att de var just diktatorer för varsitt brutalt styre och bör minnas som sådana för eftervärlden.

Och för den som läser Gorbatjovs artikel idag är det en obehaglig påminnelse om att den gamle Sovjetreliken ingenting lärt:

Kuppförsöket visade sig också ha ödesdigra följder för vår union av sexton republiker, vilken vi ville reformera och decentralisera, men ändå behålla om än i förnyat skick, för befolkningens skull och för att fortsätta den demokratiska utvecklingen över hela Sovjetunionen.

Den gamle diktatorn beklagar alltså även i efterhand att de baltiska staterna och exempelvis Georgien fick sin frihet och oberoende. De skulle även i framtiden ytterst styras från Moskva och av den ryska majoritet som förtryckt dem, även om det idag heter att Sovjetunionen skulle ”demokratiseras”. Det är riktigt obehaglig läsning.