”Ingen Roosevelt eller Reagan”

En av huvudartiklarna i senaste numret av den konservativa amerikanska tidsskriften Weekly Standard är en lång och intressant analys av Barack Obamas djupdykning i opinionen. Vid första anblick kan artikeln ses som en av de vanliga han-tappade-mittfältet-analyserna, men en faktisk genomläsning visar att författaren Noemie Emery har gjort ett mer noggrant jobb än så.

Hennes formell för effektivt ledarskap ser något kortfattat ut ungefär så här: Verkligt transformativa ledare…

”…understand the basic rules of politics, which involve uniting your side while dividing the enemy, and bringing part of the enemy into your camp. They know that survival depends on keeping your base and swing voters in harness together, or so little dissatisfied that neither feels tempted or driven to leave. They know keeping independents on their side is the highest priority, as the votes of this bloc are on loan, not a given; and that while members of your base may stay home and sulk if you make them unhappy, independents will get out and vote for the opposite party, and you will lose two votes, and not one.”

Emery exemplifierar därefter med att peka på vad Franklin Roosevelt och Ronald Reagan lyckades uppnå som koalitionsbyggare:

”FDR passed Social Security in 1935 by a 372-33 vote margin in the House and 77-6 in the Senate; Reagan passed his tax cuts in 1981 by votes of 323-107 in the House, and 89-11 in the Senate. They not only passed their most ambitious bills, they built firm coalitions around and beneath them: Roosevelt aligned southern Bourbons with crypto-Communists, the segregationists with the civil rights movement, and dust bowl farmers with the children of ethnic urban immigrants. Reagan aligned fiscal conservatives with social conservatives and both with defense hawks who had been thrown out by the Democrats, aligned the country club Republicans with the movement conservatives, and pried the Reagan Democrats away from the party of Roosevelt.”

Mot dessa exempel på superb politisk fingerfärdighet ställer Emery Obama, som enligt henne fick en koalition till skänks genom slumpens spel snarare än byggde någon, och som på rekordtid förlorade greppet om just denna koalition.

Jag är inte helt och hållet ense med Emery. Jag tror till exempel att Obama i viss mån hämmades av att ha en så stor demokratisk majoritet i kongressen. Det gav honom ingen möjlighet att sy ihop mittfältet, vilket gav oproportionerligt stort utrymme åt Pelosi-vänstern. Det är för övrigt ungefär samma problem som George W Bush hade med sitt partis socialkonservativa flygel.

Men Emerys analys är ändå en av de intressantare jag läst i den mer ideologiskt färgade delen av det amerikanska tidningslandskapet. Och jag tror att det ligger en hel del i den.

Under 2008 skrev jag mycket om vad jag ansåg vara substanslöshet hos Obama. Jag konstaterade bland annat att det är livsfarligt att låta väljarna bygga helt egna bilder av vad man som politiker utlovar, eftersom det innebär att man aldrig kan leva upp till förväntningarna.

Men Obama valde att låta som en mittenorienterad pragmatiker när han talade inför sådana, och som en fanbärare snubblandes nära partiets vänsterkant när han talade inför sådana. Samtidigt undvek han med kirurgisk precision att redogöra för sin faktiska politik. Därför var så många glada när han vann, och därför blev så många besvikna när han började regera.

Därmed inte sagt att han inte kan komma på rätt köl igen. Ronald Reagan och Bill Clinton tog emot ett par rejäla smällar under sina första två år, och båda lyckades vända smällarna till storsegrar när det blev dags för återval. Men Obamas bästa tillgång just nu är faktiskt bristen på tunga republikanska utmanare.

Hela artikeln finns här.