Är prostituerade värda att lyssna på?

Justitiekansler Anna Skarhed har granskat effekterna av sexköpslagen i en utredning som, precis som andra har påpekat tidigare, är påfallande tunn. Jag skrev om den på Svenska Dagbladets ledarsida i går:

Bilden av den prostituerade kvinnan som mindre människa hålls fortfarande levande, även om föraktet allt oftare motiveras med feministiska argument, och formuleras som en fråga om omsorg om hennes eget bästa. Det är en syn som också präglar den utredning av den svenska sexköpslagen som presenterades av justitiekansler Anna Skarhed i början av månaden. Efter elva år har lagens effekter granskats för första gången, men studien är tunn, trots sina knappa 300 sidor. Man refererar till andra studier som bygger på uppgifter från sexarbetarna själva, men Skarhed har bara frågat sju sexarbetare och sju före detta sexarbetare om hur lagen har påverkat dem. Iövrigt kommer uppgifterna från organisationer och myndigheter som kommer i kontakt med prostituerade i sitt arbete.

JK ser det som sitt uppdrag att utreda en lag som tillkommit för att skydda människor som säljer sex, skriver hon. Ändå tar hon lätt på sexarbetarnas kritik. ”Det är tydligt, och framstår som logiskt, att (…) de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet”, konstaterar Skarhed på sidan 126 och listar de negativa konsekvenser av sexköpsförbudet som framhållits av de prostituerade.

Är detta ett problem enligt regeringens utredare? Tvärtom. De negativa effekterna av lagen som sexarbetarna beskriver måste ”närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen” (s 127).

Jag funderar f ö allt mer på argumentet att prostituerade ofta har varit med om övergrepp och således säljer sex för att de gått sönder och försöker skada sig själva. Måste det vara så? Kan det vara så att kvinnor som varit med om övergrepp kan leva ut sexuellt åt alla håll utan att det är frågan om ett självskadebeteende som de måste skyddas från? Sanna Rayman från SvD:s ledarsida tyckte som jag, att frågan är värd att ställa, och håller i detta nu på att söka svar till kommande Neo.

Vem blir först med en semesterpolitisk plattform?

Som miljöminister 2002 – 2006 gjorde Lena Sommestad inte något väsen av sig. Nu hörs hon desto mer, oftast i form av diverse debattartiklar. För ett halvår sedan skrev Sommestad i SvD att haveriet under klimatförhandlingarna i Köpenhamn var Sveriges fel, eftersom vi inte ställde upp på utvecklingsländernas linje (bland annat hissnande belopp i omställningsbidrag) och anklagade indirekt Sverige för kolonialism.

I dag presenterar hon på DN Debatt ett rungande försvar för det relativa fattigdomsbegreppet. Alltså det som slår fast att fattigdom inte handlar om någon faktiskt brist, utan om huruvida någon känner sig fattig relativt grannarna.

”Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället.”

Problemet är nu, enligt Sommestad, att alliansregeringen arbetar för att ersätta detta fattigdomsmått med ett som faktiskt mäter fattigdom.

Det är en smula märkligt att Sommestad, som en av få politiker handplockade från den akademiska världen, tycks föredra subjektiva känslor framför empiri. Men just så ser fattigdomsdebatten ut på många håll i västvärlden.

Först och främst har Sommestad naturligtvis rätt på ett plan, nämligen att normer för vad man förväntas ha råd med förändras över tid. När jag gick i grundskolan var mobiltelefonen en verklig statussymbol, ett redskap för smaklöst nyrika börsspekulanter. Ni som minns After Shave-filmen Hajen som visste för mycket vet vad jag talar om.

I dag har varenda fattig förortsunge en mobil, som dessutom är betydligt bättre och har betydligt fler funktioner än de gamla yuppienallarna.

Men den politiskt intressanta frågan är inte huruvida den tekniska utvecklingen går framåt, ekonomin växer och prisbilder förändras över tid. I stället måste vi ställa frågan: exakt hur mycket av detta kan vi kasta in i omfördelningscentrifugen?

Jag vet inte exakt hur många svenskar som reser utomlands någon gång under året, men rimligen är siffran högre än någonsin förr. Jag har ännu inte hört några förslag om en semesterpolitisk plattform, men i takt med att ännu fler svenskar har råd att resa utomlands borde en sådan förr eller senare dyka upp.

För fattigdom handlar ju inte längre om att man saknar mat, kläder eller tak över huvudet, utan om att man upplever att man inte har råd med allt som andra har.

Kanske är detta morgondagens brännande välfärdsdebatt. Kanske kommer valåret 2022 års partiledardebatt att låta ungefär så här:

Jytte Guteland (S): Vi vill ansluta alla företag i Sverige till ett antal semesterfonder, som ska användas för offentliga hållbara investeringar i semesteranläggningar på Gran Canaria och Teneriffa. Varje svenskt hushåll ska ha rätt till minst en veckas vistelse på någon av dessa anläggningar. Ett välfärdssamhälle får aldrig delas upp mellan dem som åker, och inte åker, utomlands när semester kommer.

Johan Forsell (M): Jytte Guteland vill riskera svenska folkets skattepengar på äventyrliga anläggninsarbeten i delar av världen som redan översvämmas av hotell. Men vi tänker stå upp för vår konsekventa semesterlinje. Varje hushåll ska få en semesterpeng så att de själva kan välja resmål. Vissa föredrar faktiskt att åka till Thailand, Jytte.

Jytte Guteland (S): Problemet med er så kallade semesterlinje är att den plöjer ner skattepengar i oseriösa hotell som saknar kollektivavtal. Men jag säger här och nu, med Olof Palmes ande i mitt blod, att svenska semesterpengar aldrig ska användas för att gynna oseriösa thailändska semesterföretag. Genom att själva driva anläggningar kan vi skapa arbeten här hemma, i form av ett AMS-kontrollerat feriearbetarsystem. [Vänder blicken mot kameran] En röst på Socialdemokraterna är en röst på en vecka på Kanarieöarna, där din egen sommarlovsjobbande son häller upp drinken. Det kallar jag all inclusive!

Birgitta Ohlsson (FP): Som vanligt när den socialmoderata, semesterpolitiska järnaxeln styr så kommer individen i kläm. Varför talar ni om varje hushåll? Det verkligt liberala är att införa en individuell semesterersättning. Färsk genusvetenskaplig forskning visar att männen avgör valet av semesterort i åttio procent av alla fall. Men jag lovar att inte vila förrän varje sammanboende svensk par, oavsett sexuell läggning, firar semester på var sitt håll!

Kom ihåg var ni läste det först…

Inge parra, fett magplask

Det finns ett rätt bra amerikanskt talessätt som lyder ”You can fool some of the people all the time, and you can fool all people some of the time. But you can’t fool all the people all the time.” Den läxan har Carlos Rojas, of Gringo fame, och Marlene Batist förhoppningsvis lärt sig nu.

Deras projekt, 100 lax, hade ett enda syfte. Att ”slå hål på myten om att det är så hårt att vara entreprenör”. Bevisföremål A i denna rättsprocess mot verkligheten skulle, enligt planen, vara de etthundra tusen kronor som paret skulle dra in i ren vinst på tre månader.

Jag har, lika lite som Sakine Madon i Expressen, inga invändningar mot ambitionen. Friskt vågat hälften vunnet är ingen dum attityd för den som har en idé och tror sig kunna tjäna pengar på den. Men snacket om att man bara, utan att ens ha en idé, kan snacka till sig hundra tusen var faktiskt bara pinsamt.

Låt vara att Rojas har lyckats med detta förr. När han tillsammans med några likasinnade sålde in sig i mediesvängen med tidningen Gringo betraktades han som oerhört nyskapande (vilket i princip innebar att han bytte ut ordet ”väldigt” mot ”fett” med jämna mellanrum) varpå delar av näringslivet valde att kasta pengar efter honom, dels för tidningen och dels för nöjet att lyssna till gringoiternas tal på bolagsstämmor och liknande.

Men som ovan citerade ordstäv slår fast: man kan i regel inte försörja sig livet igenom på en och samma ploj. Och att det är tufft att bygga ett nytt företag från grunden är, hur gärna Rojas än ville tro det, definitivt inte någon myt. Varenda småföretagare jag känner jobbar häcken av sig.

Sådana är nämligen egenföretagandets villkor. Ett ytterst litet fåtal av dem kommer att träffa en verklig guldåder. Men de flesta kommer att hanka sig fram på ungefär samma sätt som vanliga knegare, minus anställningstryggheten, och några av dem kommer att kraschlanda.

Rojas ochBatists projekt visade sig hamna i den sistnämnda kategorin, sedan den osynliga handen träffade dem i nacken. They fought the market, and the market won.