En ögonblicksbild från förmyndarsverige

MEN mitt rum ligger inte i den stora hotellbyggnaden utan i ett annex över gatan. Då får man inte beställa en mellanöl till sin hamburgare eftersom restaurangen inte får bära den över gatan. Haha, det är ju så jävla underbart. Jag har en minibar på rummet. Där finns det flasköl. Men att samma kille som bär hit min hamburgare tar med en öl, det går inte. Hur fan skulle det bli? Om folk kunde köpa öl till sin mat. På hotell!? Det skulle ju bli… praktiskt.

Magnus Betnér om landet där man inte är betrodd att dricka mellanöl till hotellburgaren, eller personalen inte betrodd att bära en flaska mellan hotellets egna byggnader.

Det är som när Stina Oscarsson på Orionteatern skrev om hur en handläggare blankt vägrat teaterbesökarna ett glas öl eller vin ens till varietéföreställningar på fredagkvällar.

Och snart är det den tiden på året då folkhälsonissar från tomteverkstaden i Östersund ger sig ut på årlig inkvisitionsrunda för att hindra krögare från att själva krydda sin snaps (räknas som illegal sprittillverkning och kan ge fängelse) och andra livsfarligheter.

Enigheten är en illusion

Det enda som fattas är färgglada trikåer och olycksbådande skratt. Annars är det som taget ur en serietidning, alla dessa män som smider planer på världsherravälde i svallvågorna efter en kris. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso vill ha politiska toppmöten för ett globalt reglerat finanssystem och franske Nicholas Sarkozy svävar i det blå med planer på EU-protektionism och fonderad EU-kontroll över produktionsmedlen. Inte så konstigt efter att han drivit igenom denna modell för hela den europeiska finanssektorn, bland annat den ”stabilitetsplan” som riksdagen beslutar om idag (mer om den här).

I tidningarna verkar enigheten bakom krisförslagen närmast bedövande. Kontrolliver, planer och ogenerade maktambitioner hyllas med förskönande eufemismer som ”ledarskap” och ”handlingskraft”, som om människor vore handfallna utan starka ledare (snarare än med dem). På ekonomisidorna hörs mest folk från den finanssektor som är tänkt att gödas med statsmedel.

Notera dock att den mest välskötta banken också är mest kritisk till ”stabilitetsplanen”. Och bortom de rusiga hyllningskörerna på politik- och börssidor skymtar kritiska röster bland de mer eftertänksamma. Exempelvis en av USA:s ledande penningpolitiska auktoriteter, Anna Schwartz som ihop med Milton Friedman skrev A monetary history of the United States, som blivit den auktoritativa historiken över den stora depressionen på 1930-talet. Nu menar hon i Wall Street Journal att centralbank och politiker ägnar sig åt att göra vad de borde gjort då, fast i helt fel situation. Sak samma med Professor Thorsten Polleit vid Frankfurt School of Finance som intervjuas i brittiska The Independent, en artikel som menar att det snarare är den österrikiska skolan än JM Keynes som fått rätt.

Bortom svallvågorna av opportunister redo att kasta kunskap och kompasser över bord och följa varje ledare som säger sig ha en plan, finns alltså redan idag folk som med större ro försöker orientera sig utifrån tillgänglig kunskap och beprövad teori. Kruxet är bara att en sådan metod tar sin tid, kräver mer tankearbete och är svårare att få med till nästa pressläggning. Samtidigt är det bara en sådan ansats som utgör alternativet till att följa den mest skrupelfria ledaren. Tänkande eller lydnad är alternativen som står till buds. Det kan alltså vara värt ansträngningen att försöka vaska fram fler av dessa guldkorn. Helst innan planerna är sjösatta, pengarna spenderade och vi står kvar med frågan hur i hela friden det kunde hända och varför ”alla” bara rycktes med.

Cykelställsparadoxen

Jag trodde att cykelställsparadoxen var välkänd, men hittar faktiskt inte källan på google (kunniga läsare får gärna hjälpa till. Uppdatering: Parkinsons trivialitetslag var det, tack Gudmundson.). Den handlar alltså om att politik tenderar att fastna i detaljfrågor, medan stora övergripande planer är för svåra att överblicka och därför bankas igenom utan debatt. Därför går budgeten igenom på en kvart, men frågan om vilken färg cykelställen ska ha kan dryftas i timtal.

Den som vill ha en illustration kan jämföra responsen på centerpartisten Per Ankersjös blogg. Ett inlägg handlar om hela den alternativa centerbudgeten i Stockholms stad. Det har fått en kommentar. Ett annat inlägg lyfter fram en mindre del i detta paket, nämligen att kommunen inte ska finansiera byggandet av ”Europas största skejtpark” för 30 miljoner skattekronor eftersom det knappast kan ses som en kommunal kärnuppgift. Det inlägget har för närvarande 277 kommentarer.

Så här funkar politiken. Thorbjörn Fälldin plågade Olof Palme i någon valrörelse på 1970-talet med frågan om en grustagsavgift som tydligen bekymrade ångermanlänningarna. Palme lärde sig och krossade moderaterna 1985 med kritik mot att spara på knattefotbollen. 2002 vann folkpartiet valet på att vilja språktesta invandrare. Inte bara djävulen dväljs i de politiska detaljfrågorna, det gör även valframgångar och politiskt engagemang.