Det muslimska problemet
”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Det brukar låta rätt kärnfullt när Boris Benulic citerar Marx på denna punkt. Av någon anledning låter det inte lika kärnfullt när Irshad Manji hävdar att reformeringen av islam måste göras av muslimer. Kanske för att jag bryr mig mer om befrielse än om islam. Kanske för att det politiska islam redan det i hög grad är en restprodukt av kasserat västerländskt tänkande, från naturresursekonomi till Mein kampf.
”Det muslimska problemet” heter Manjis bok där detta i alla fall är huvudtesen. Redan denna av författaren krävda titel fick dock DN:s prinsessa på ärten Lisa Bjurwald att börja kufa om att titeln klingade som nazism. Och det är bara början till problemet med en rationell diskussion om islam.
När förlaget Fri tanke igår inbjöd till samtal kring Manjis bok som nu kommer på svenska var det ingen i panelen som köpte tesen. Ingen trodde att islam gick att reformera så att det skulle vara förenligt med västerländsk civilisation och mänskliga rättigheter, och särskilt inte om reformeringen sker utan yttre påverkan från andra än muslimer. Den enda muslimen i panelen, Muhammed Omar, hade dessutom i sista stund fått förhinder, så vi fick inte veta något om hur bokens egentliga målgrupp hanterar dessa motsättningar. Eller så var det kanske precis det vi fick.
Visst var det intressant att höra Pernilla Ouis berätta om sitt avhopp från islam och ge vittnesbörd om hur vanligt det är med dubbla budskap med en polerad yta mot icke-muslimer och en annan i moskén. Samtidigt känns en bok om ett inifrån reformerat islam från ett i huvudsak ateistiskt förlag lite som ett motsvarande dubbelt budskap: Läs den här boken – fast egentligen hoppas vi att du slutar tro på de där dumheterna helt och hållet. Christer Sturmark påpekade förvisso att förlaget Fri tanke inte är att förväxla med föreningen Humanisterna, men dilemmat kvarstår. Kan islam civiliseras utan att också sekulariseras, och varför i så fall inte gå direkt på sekulariseringen?
