Svar direkt

Sanna Rayman är snabb på tangentbordet och svarar tänkvärt här på mitt inlägg om tanken att politiker måste ”göra något” och att vi andra ska ha överseende med att de inte kan behärska sig, även om det inte blir så bra.

Sanna beskriver en skiljelinje mellan de som har bråttom och inte:

”Det här är intressant eftersom den stora skiljelinjen mellan Annie Johansson och Mattias Svensson sannolikt inte ligger i synen på huruvida staten ska gripa in när branscher och företag går omkull. Jag tippar att de är ganska överens – egentligen. Skillnaden är i stället att Mattias Svensson har mer bråttom och sätter principerna främst. Är mer revolutionär, om man säger så.”

En intressant diskussion och säkert rätt så långt, men det var nu inte vad mitt inlägg handlar om. Vad jag tar upp är överseende med områden där regeringen griper in fast de inte borde och går åt fel håll (ofta med allt annat än små steg), som exempelvis att lägga miljarder på statliga bilverk. Sådana åtgärder är i sanning både ideologiska och revolutionära, dock inte särskilt liberala eller smarta, vilket jag försiktigtvis påpekat.

Och att en sådan politik är fel råder ingen diskussion om. Inte heller med Annie Johansson som är upphov till citatet, som hon menar var en förklaring av regeringens linje, inte den linje hon själv drev:

”Hela min ingång i seminariet var att politiken inte kan lösa kriser, och att det är marknadsekonomins essens med låg- och högkonjunktur, citatet var ett svar på varför regeringen agerat och då var det mitt svar.”

Jag, Sanna och Annie är alltså ense om vad som gäller i sak. Min enkla poäng är att vi därmed borde kunna enas om att regeringen agerar fel i att öppna industriakut och borde ha agerat annorlunda mot exempelvis Volvo och Saab och andra tiggare som flockar regeringskorridorerna. Men enligt tankefiguren att politiker ”måste” gripa in hade regeringen inget val. Jag menar att det är en felaktig föreställning. Det kan vara en förklaring, men ingen ursäkt. Särskilt inte som den enda praktiska åtgärd som dogmatiskt utesluts är den som ofta är rimligast, att staten förhåller sig neutral till enskilda branscher och företag.

Någon däremot?

Den förbjudna tanken

Det finns på sina ställen en primitiv syn på män som liderliga sällar som inte kan hålla sig ifrån att antasta kvinnor vid minsta anblick av hud och former. De har inget val, pojkar är ju som dom är. Hela samhällen har anpassats efter den tanken, och det är ingen vacker syn.

I Sverige har en liknande primitiv kultur uppkommit i synen på politiker. Strunt samma hur ekonomiskt ineffektivt eller socialt förödande ett ingrepp är i sak, politikerna kan liksom inte hejda sig i sin iver att vara där och peta och gripa in. Vi såg det i kommentarerna efter att regeringen skvätt miljarder till Volvo och Saab. Ingen tror egentligen på ett statligt bilutvecklingsverk för tre miljarder eller att ösa ut krediter riktat till företag vars bilar inte är tillräckligt efterfrågade. Ändå är politikerna ursäktade. De måste ju ”göra något”, även om detta något är aldrig så kostsamt och idiotiskt. De har inget val, politiker är ju som de är. Att anpassa samhället efter detta är inte heller någon vacker syn.

Det verkligt tragiska är när liberala politiker själva sveper in sig i denna mentala slöja. ”Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting.” sade enligt uppgift i SvD centerns Annie Johansson när kisåtgärdera diskuterades i förra veckan, något som Sanna Rayman missklädsamt kallar ”pragmatiskt”. Det är ju tvärtom. Tanken att låta marknadens efterfrågan avgöra vilka företag som ska växa och vilka som ska gå omkull görs till förbjuden frukt och tabu.

Detta är en mental föreställning som ställer till flera problem. Framför allt öppnar den dörren för nästan vilka dumheter som helst från politiskt håll. Att göra ”ingenting” är den rimliga utgångspunkten i statens förhållande till enskilda företag och branscher – en förutsättning för fri konkurrens, människors egna val och dynamisk utveckling. Tar man bort den likaren blir också bedömningskriterierna något annat än kvalitet och effekt, då godtas vad som helst, bara det är ”något”. Det blir inte bättre av att staten i denna föreställningsvärld görs den
enda aktören, som om människor och företag inte kan agera
decentraliserat för att anpassa sig till och lösa problem av olika slag
utan väntar lamslagna på ledarens initiativ.

Till allt sådant förväntas vi nicka, förstå och ta emot. Annie Johansson menar i det fortsatta resonemanget i SvD att om vi inte går med på dumma interventioner så blir det ingen ny alliansregering och inga fortsatta liberala reformer. Med andra ord: Blunda och tänk på fosterlandet.

(Nu tror jag inte att det någonsin är en smart politisk strategi att vidta åtgärder mot bättre vetande, risken är ju utöver att politiken inte levererar att man framstår som precis den mindre vetande person man agerar som, och som en hycklare därtill.)

Visst kan man istället för att ifrågasätta försöka lirka in laissez-faire även på denna mentala karta. Om politiker verkligen måste ”göra något”, kan ni inte försöka skaffa er ur vägen? Jag menar, det finns ju i dagens samhälle ingen brist på lagar, skatter, regler, beslutsnivåer och myndigheter att avskaffa. Men själva föreställningen om att politiker måste ”göra något” så fort vi har ett problem – särskilt när den innebär en acceptans för att politiker även om de vet bättre, inte kan hejda sig från att göra dumheter som att pumpa krediter och subventioner till gårdagens företag – då är det en felaktig, farlig och inte minst förnedrande föreställning.

Dagens lilla framsteg

En vän har fått synen åter. Lite dryga fyrtio fick han för några månader sedan diagnosen grå starr och synen har gradvis blivit allt sämre. I morse opererades han och kan nu se klart igen. Lyckokänslan över detta gick till och med fram via sms.

Det här är ett nytt framsteg, som skett i modern tid. Jag läser hos en ögonklinik: ”Tills för 10-15 år sedan sa man att den grå starren skulle vara mogen för operation. Men idag är operationsmetoderna och instrumenten så förfinade att detta inte längre är nödvändigt. Nu för tiden kan man operera direkt när den grå starren börjar ge synproblem.”

Min vän kan alltså vara tacksam att han har turen att leva just nu, och inte tidigare i historien.