Ideologins roll

Fördelen med debatter på nätet är att det kan komma någon annan och fylla i mycket bättre vad man menar. Så har den kloka Sophia Blomqvist på Dexion sammanfattat och utvecklat ideologins praktiska betydelse i politiken:

Politik är en ständig ström av frågor, en oändlig ström av människor som av olika anledningar och med olika väl underbyggda skäl önskar att åtgärder skall vidtas. Har man inte minst ena handen fast på den ledstång som ideologin och värderingar utgör så är man snart vilse.

Ideologi är Ariadnes tråd i politiken som politikerna behöver för att inte gå vilse men den är också det ledband som vi medborgare behöver för att i förväg kunna bedöma vart de politiker som ber om vårt förtroende vill gå, men också vilken väg de på ett ungefär kommer att välja.

Att därmed säga att jag är för A men väljer B för att i nästa mandatperiod kunna välja C som jag också är för är inte bara att klippa Ariadnes tråd och att kasta ut nystanet genom dörren. Det är också att be om att förlora människors förtroende. Att säga, jag är inte pålitlig.

En god poäng. Detta apropå min fundering om varför att ”göra ingenting” är en förbjuden tanke i regeringskretsar, och det vidare meningsutbytet med SvD:s Sanna Rayman som svarade här och här.

Samtidigt i politikens gärsgårdsserie

Tullmurar mot fattiga länder, utfiskning, korruption, nya övervakningsinitiativ, det finns mycket att diskutera i EU. Socialdemokraten Jan Emanuel Johansson vill att Sverige under sitt ordförandeskap ska driva frågan om… tataaa! ett EU-frimärke.

Och en del hävdar att vi inte har för många politiker.

Språka på byråkratiska

Det där med att plocka upp en idé från dokusåpor på TV och lansera dem som ett politiskt förslag i gråkommunal svensk variant låter inte som en höjdare. Men som underhållning är kristdemokraternas påfund med ”föräldrastöd” inte helt oävet. I förmiddags presenterades utredningen Föräldrastöd – en vinst för alla SOU 2008:131.

Tanken är att föräldrar ska erbjudas stöd av staten under ungarnas hela uppväxt. Men likt en tjurig barnunge vägrar den utredande byråkratin att lämna något ifrån sig. Försök att bland förslagen till nationella råd, samordning på central nivå i kommunen, regional samordning av föräldrautbildare, tvärprofessionella utbildningar och konferenser på regional nivå, lokala strategier, kvalitetsuppföljning och utarbetande av kriterier för öppna jämförelser av föräldrastöd, hitta ett enda förslag som vänder sig direkt till föräldrar. Det finns inte. Det är byråkratisk-politisk floskelbingo för hela slanten.

Tur är väl det. När det tillnärmelsevis rör föräldrarna är förslagen fåniga på ungefär samma sätt som Monty Pythons departement för fåniga gångarter. En punkt är till exempel ”förutsättningar för en nationell föräldratelefon utreds”. En utredning har alltså kommit fram till att något måste utredas, byråkratins perpetuum mobile. Och gissa vad? Om man googlar föräldratelefon så ser man att sådana tjänster redan erbjuds av både BRIS och Rädda barnen. Så svårt var det.

En annan idé är att erbjuda ”en ’tonårscentral’ på Internet där föräldrar ges möjlighet att kommunicera med varandra”. Som om folk inte diskuterar sådant ändå redan nu. Det är inget som staten behöver ordna. Se bara till att hålla era tassar borta från folks rätt att vara anonyma på nätet så kan nog föräldraskapets svåra frågor fortsätta dryftas online.

Och dessa ljushuvuden tror sig om att kunna ”kvalitetssäkra” webbsajter om föräldrastöd…

Nåväl, det mesta kan väl förlåtas med att det inte kostar så mycket. Säg bara inte att ni var nyktra när ni totade ihop det här.