Stoppa matchen!

Jag kan inte lyssna på Stoppa matchen utan ett leende på läpparna. Inte bara av nostalgi över sena kvällar med politiska diskussioner och Vino Tinto, som brukligt var i Frihetsfronten och MUF Blekinge vid 90-talets början. Denna kultlåt symboliserar för mig 68-generationens komiska förljugenhet. Det mytiska ”engagemang” som alltså i praktiken tog sig uttryck i att a) protestera mot en tennismatch (som man misslyckades med att stoppa, Hoola Bandola fick inte ens ut singeln i tid) och b) Hindra några träd i Kungsträdgården från att sågas ner (där växer nu överprissatta caféer för lattemammor på shoppingtur). Som monument över vänsterrörelsen är de otroligt talande.

Jämför med1980-talet – denna påstått engagemangsfria tid – när hela världen samlade pengar till de svältande i Etiopien. Till och med svenska pudelrockare samlades, fatta vilken enorm välvilja som uppbringades när vi köpte 50 000 exemplar av detta pekoral (jag köpte skämmigt nog fem av dem). Visst, det var också ett slag i luften, mot politiskt orsakad svält nyttade det föga. Men det var i alla fall ett rejält slag i luften.

Nu skriver vi 2009, och när svensk vänster mobiliserar har de fortfarande inget större i tankarna än att störa en tennismatch. De har till och med grävt upp Mikael Wiehe som skrivit en ny text  till ”Stoppa matchen” där han desperat försöker få ”fest” att rimma med ”räckt”. Det är bara att konstatera att Wiehe numera är alienerad från sin slutprodukt. Skånekollegan Peter J Olsson på Kvällsposten uppdaterade hans gamla slagdänga enormt mycket bättre till FRA-debaclet.

Återstår bara att klättra upp i några gamla trän.

I den här världen är Carl Bildt en vänsterextremist

Och de nominerade i Aftonbladets tävling ”bästa politiska bloggare”  är… Henrik Alexandersson, Oscar Swartz, Opassande, Blogge Bloggelito  och Carl Bildt. Alla goda kandidater med läsvärda bloggar som utfört stordåd under 2008.

Bland de allra främsta finns alltså tre personer med tydlig hemhörighet i det liberala lägret, och därtill Opassande-Emma (Marie Andersson), piratpartist som formerar all kritisk information som finns om övervakningsstaten. Samt då den i sammanhanget politiskt aparte Carl Bildt, en representant (därtill en av de bättre) för regeringen och ett krympande politikerskrå. Relativt åtminstone tre av de andra en försvarare av höga skatter, omfattande välfärdsstat, legal moralism och EU-kramande, samt en extremist i fråga om övervakningsstaten med sitt entusiastiska pläderande för FRA-lagen.

I bloggosfärens digitala värld är Carl Bildt 68-generationens vänsterextrema kvarleva, längre till vänster om honom har socialdemokraterna svårt att ens placera sig på kartan, annat än som underhållning, oppositionen är liberal. Och det är den världen som är framtiden.

Neos seminarium om mediemakt

Panelisterna (Från vänster): Monica Antonsson, Elisabeth Hermon, Andreas Haglind, Lena Mellin, Anna Serner och Andreas Ekström.

”Man kan skriva en bok om Pearl Harbor och ändra vad folk åt eller vilka stridsflygplan som användes, men man kan inte skriva en historia om Pearl Harbor där japanerna inte anfaller.”

Med denna färgstarka metafor sammanfattade Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström  hur man får och inte får förvanska en dokumentär berättelse (han hade tydligen fått den av Per Svensson), med en klar hint om att Liza Marklund med sin skildring i de föregivet sanna böckerna Gömda och Asyl ägnat sig åt det senare.

Eftermiddagens Neoseminarium blev lika fullsmockat av frågeställningar som fullsatt i lokalen. Efter det inledande TV4-inslaget intervjuades frilansjournalisten Monica Antonsson som i höstas kom ut med den nu så uppmärksammade boken ”Mia – Sanningen om gömda”. Antonsson berättade om hur hon från början varit engagerad reporter som intervjuat huvudpersonen ”Mia” i Gömda och även hjälpt henne vid olika tillfällen. Först senare började Antonsson tvivla på motsägelser i vad ”Mia” berättade, nysta i historien i Oxelösund och ”följa i Mias fotspår”, vilket var arbetsnamnet på boken som nu kommit ut. Kompletterande blev de rättegångsprotokoll om hur mannen som sades förfölja Mia hade blivit påkörd av Mias dåvarande partner.

När boken kom möttes Antonsson vad hon beskriver som en oerhört negativ reaktion på nätet. Sajten Familjeliv fick stänga flera debattrådar på grund av hätska personangrepp, och reaktionen var densamma när Antonsson startade en blogg eftersom hon befarade att boken annars skulle tigas ihjäl. Hennes självironiska reflektion: ”Gömda är en ikon där all empati går till huvudpersonen, och så kommer det en ful tant från Vallentuna och säger att det inte är sant.” På sistone har dock vinden vänt och reaktionerna är trevligare.

Mediernas reaktion har varit sen, med några undantag som Filter och Sydsvenskan, men är nu ordentlig. Andreas Ekström hade ett flertal intressanta reflektioner kring mediernas roll. Han tyckte att responsen varit seg initialt, säkert för att vare sig Antonsson eller hennes förlag är särskilt kända, men nu är utmärkt. Han menade också på en annan fråga att en anledning till att tidningarna sällan ifrågasätter varandra har med nyhetslogik att göra. Ingen vill vara tvåa på bollen, utan man antar att när en tidning brer ut sig över flera sidor så har de gjort grundlig research och då är det för sent för de andra att börja gräva. Därför kan historier som Liza Marklunds beskrivningar av Mia och avslöjande av en stiftelse för att gömma kvinnor, vilket slog Elisabet Hermons livsverk i spillror (skildrat i boken Vingklippt och på plats på Neoseminariet) förbli oemotsagda. Han påminde om att ”världen är också full av dårar och rättshaverister” vilket gör det svårt att kolla alla som menar sig ha blivit illa behandlade.

Lena Mellin, ställföreträdande nyhetschef på Aftonbladet, och Andreas Haglind, chef för TV 4 Nyhetsmorgon, menade båda att reaktionen är proportionerlig när det gäller en bok som är så vitt läst och som fått politiska implikationer, men att det har krävts filter som prövar saker som källskydd och nyhetsrelevans och därför har det varit trögt. Haglind fick mothugg från Annika Widebeck, reporter på TV 4. Hon recenserar böcker och tänkte att hon ”borde göra något” på Hermons bok, men att det sedan inte blev av och sedan kom det annat i nyhetsflödet. ”Så blev det. Det är hemskt. Jag kan säga att jag skäms.” sade hon öppenhjärtigt och berättade att det förmodligen blivit samma sak med Monica Antonssons bok om inte hela historien landat i hennes knä.

Anna Serner på Tidningsutgivarna pekade också på bloggar och debattforum på nätet som drivande i att göra detta till en nyhet, och drog paralleller till FRA-frågan. Hon var självkritisk, ”inte imponerad” av Marklunds lättköpta historia med tydligt offer och ondskefull förövare och menade att medier generellt måste bli bättre på att ifrågasätta sådant.

Det är bara att gå hem och göra läxan.

Initiativtagare och moderator för debatten var frilansjournalisten Gunilla Kinn, som även skriver om sanningsdiskussionen i nästa nummer av Neo. 

Andra skriver om seminariet:
Gunilla Kinn  (skriver även i GP)
Eva Westerberg 
Anna Serner 
Maria Byström
Johan Norberg
SvD