Mattias Svensson - 10 mars, 2009
Nyhet nr 1
Livsmedelsverket kritiserar svenska folket för att ha riktigt smör på smörgåsen, på tvärs med myndighetens kostråd. Här kan det bli tal om åtgärder för att få ännu fler att hålla till godo med lättprodukter.
Nyhet nr 2
Livsmedelsverket kritiserar företag för att inte ha riktigt smör i smördegen. De kan tvingas till detta.
Vilken tur att det finns en myndighet som har i uppdrag att både hålla ordning på folkets levnadsvanor och företagens affärer. Hur skulle det annars gå med smörkonsumtionen här i landet?
Mattias Svensson - 10 mars, 2009
smör finns nu på 6 procent av smörgåsarna, 2006 var det 4 procent.
Livsmedelsverket är bekymrade över att folk inte äter de själadödande lättprodukter som myndigheten rekommenderar, en liten men ökande minoritet brer till och med riktigt smör på smörgåsen. Själv bekymras jag kanske mer över att en myndighet har resurser att bekymra sig över vad vi ber på mackan.
(Tipstack till Jonathan)
Mattias Svensson - 9 mars, 2009
Idéhistorikern och
tidigare kulturborgarrådet (v), Per Sundgren, är fullkomligt lysande i sin
uppgörelse med kulturpolitik på DN Kultur idag (uppdatering: till slut på nätet). Nej, vi är
förmodligen inte ense om lösningen, men Sundgrens beskrivning av
kulturpolitiken sedan dess tillkomst (mer om denna hos Sture Johannesson) som ett korporativt medelklassreservat som göds på andras bekostnad och i det
paternalistiska syftet att förädla arbetarklassens vanor är en bredsida mot
stat och politik av en kaliber som gör en nyliberal varm i hjärtat.
Kulturpolitikens
misslyckande är inte bristen på kvalitet eller konstnärlighet utan att den
arbetarklass som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet i så
lite grad deltar i detta kulturliv.
Fast deltar gör de ju.
Lågutbildade ägnar sig visst åt kulturutövande, slår Sundgren fast, i högre
utsträckning än högutbildade faktiskt. Men det är en kultur som lever och
frodas vid sidan om de offentliga stöden. Jag förstår inte hur detta rimmar med
Sundgrens slutpåstående att marknaden, i betydelsen spontan ordning utanför det
offentliga, inte sköter kulturfrågorna. Min enda invändning är att om denna
kultur kan frodas utanför det offentliga, så kanske även medelklassen kan klara
sitt kulturbehov utan subventioner. Då kan kulturpolitiken läggas ner snarare
än att allas kultur bakas in i en politisk byråkrati. En paternalistisk sådan,
enligt Sundgren själv:
Gruset i
kulturpolitikens maskineri har alltid varit det folk som inte förstått sitt
eget bästa utan skamlöst ägnat sig åt att konsumera populärkultur.
Visst delar jag
även Sundgrens kritik mot det som okunniga människor brukar
kalla ”nyliberalism”, tilltag som att ”reducera kulturen till hälsokost eller
ett medel för ekonomisk tillväxt”. Vi har en intervju i nästa nummer av Neo med
en spännande kulturmecenat som med självklarhet slår fast att han stödjer
kultur för att han gillar kultur, ”det går aldrig att räkna hem”.
Läs hela Sundgrens
artikel, den kommer väl på nätet vad det lider. Fast visst är det lite
symptomatiskt att ett kulturborgarråd kommer på att kulturpolitiken i femtio år
varit ett misslyckande först när den politiska karriären är över.
