Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer

Rasmus Fleischer  går igenom och spaltar upp fem kännetecken på den korporativa strukturen i maktutövningen på upphovsrättsområdet, och i punkt fem hur synsättet även spiller över på miljödiskussionen. Här är vi inte medborgare med rättigheter, utan i bästa fall representerade som delmängd i olika ”parter”.
Korporativismen är dessvärre inte bara kvarlevor från Mussolinis dagar. Tony Blairs ”stakeholder society” är en modernare variant, och det är ingen slump att förmynderiet och övervakningen frodades under dennes regim. Den svenska regeringen är inte bättre, regeringens initiativ från 2007 för att få oss att äta nyttigare, återgivet i regeringens folkhälsoproposition är illustrativt:

Regeringen tog ett första steg i denna riktning våren 2007 och anordnade en hearing för syftet att lyssna till och ta del av viktiga aktörers synpunkter, erfarenheter och förslag. Representanter från livsmedelsbranschen, livsmedelshandeln, forskning, konsumentföreningar, media och berörda myndigheter deltog.

Regeringen avser att fortsätta samverka med ovan nämnda nyck-elaktörer i återkommande formaliserade dialoger – ett s.k. dialogforum. Inom ramen för dialogen kan frivilliga överenskommelser uppnås och olika fokusområden lyftas fram och behandlas t.ex. portionsstorlekar, marknadsföring, prissättning etc.

Som jag konstaterar i rapporten JS Mill versus den borgerliga regeringens folkhälsopolitik  är denna korporativa syn på ansvar oförenlig med liberalismen.

Ett korporativt organ bestående av företrädare för stat, kapital och organisationer (ofta finansierade och styrda av staten, t ex ”konsumentorganisationer”) ska alltså planera måltidsstorlekar och sätta priser, därtill kontrollera kommersiella kommunikationskanaler. Allt för att se till att vi äter enligt statens önskemål.

I en sådan modell finns ingen plats för suveräna individer som fattar egna beslut. Inte heller för frivilligt köpande och säljande på marknaden; företagen ska inte konkurrera med varandra om kundernas gunst, utan samverka korporativt och fatta gemensamma beslut över huvudena på enskilda konsumenter. Det är ett flagrant brott mot Mills utgångspunkt i individers suveräna beslut, och hans uppslutning bakom principer som fri konkurrens och fria marknader. Den samhälleliga organisationsform där individer och marknader underordnas statens mål i samverkande organ har ett namn: korporativism, och en ideologi som är direkt motsatt varje slags liberalism.

 

Ugnspannkaka

Det hade kunnat bli ett Darwinpris när en
40-årig truckförare kom på idén att i ett obevakat ögonblick lägga sig själv på
ett transportband för att åka genom en ugn på jobbet för att värma sig lite. Transportbandet
klarade inte hans vikt och han fastnade i ugnen. Som tur var hade han tidigare
föreslaget den briljanta idén för operatören (som givetvis sade nej) som anade
oråd och slog av maskinen. En del lär sig läxor den hårda vägen.

Eller inte.

Entré Arbetsmiljöverket. För dessa byråkrater finns inte
idioter som bryter mot alla regler och får skylla sig själva, inte ens 40-åriga
män som försöker åka genom ugnar. Svenska Dagbladet rapporterar:

Arbetsmiljöverket kräver nu att operatören, som chockades av händelsen,
erbjuds ett avlastningssamtal och att företaget ska genomföra en riskbedömning
för arbetet och övervakningen vid företagets krymptunnlar.

Den oskadde 40-åringen ska alltså terapipratas av arbetsgivaren som om han
vore ett småbarn (Uppdatering: Ibland går det lite fort att skriva, det var operatören, vilket ju är mer begripligt) och därtill ska företaget vidta en
dyr utredning kring hur man hindrar idioter från att grilla sig själva. En sak
visar i alla fall incidenten: I svenska myndigheters värld är allting alltid
arbetsgivarens fel och ansvar att åtgärda.

(Tipstack till Jonathan)

Energiförmynderi

Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Kapitalet knackar
på din dörr med hjälp av lagens långa arm och kräver att få komma med
synpunkter på hur du lever ditt liv i hemmet, mer specifikt hur du ska undvika
att konsumera energi. Inte sällen med filmkameran i högsta hugg. Hanne Kjöller
skriver väl om detta energiförmynderi i dagens DN.

Det är även en tankegång jag tar upp på notissidan i senaste
Neo. Akademiska paternalister som exempelvis Richard Thaler och Cass Sunstein
har nämligen blivit alldeles till sig i trasorna över de möjligheter som öppnar
sig för små ingrepp i vardagslivet. De vill att vi med information om grannens
energikostnad ska mobba varandra till minskad konsumtion, liksom vi ska plågas
av tickande taxametrar och blinkande lampor i hemmet när stat och kapital
tycker att vi slösar på värmen eller är för mycket uppkopplade.

Ja, ransoneringens sköna nya värld har på sina håll tagit
ytterligare ett kliv. I frågestunden från Thomas Friedmans föredrag vid London
School of Economics
kommer det fram att i vissa amerikanska delstater får företagen betalt av staten för att få
kunderna att konsumera mindre energi. Friedman är okritiskt positiv till idén. För
i helvete! Om en optimalt eländig plats skulle designas så är jag rätt säker på
att det inkluderar företag som får betalt för att inte leverera sin vara. Och
vi vet att vägen dit är stenlagd av goda intentioner.