Om både rikedom och repression åstadkommer ditt mål, vad väljer du då?

Klimatalarmisten Andreas Malm har hamnat på konferens
där lösningarna är lika enkla som problemen är stora. ”Det här är fullt
genomförbart, men ingen gör det” säger en forskare om tanken att försörja hela
Europa med solenergi från Nordafrika och avskaffa fossila drivmedel i trafiken.
Ungefär som de där annonserna för några år sedan med en ingenjör som skulle
lösa samtliga samhällsproblem med en underjordisk bana som förband alla, jo han
hade säkert tänkt jättemycket på det tekniska.

Men det blir lite avslöjande för de politiska preferenserna
när en forskare återigen ropar ”kris i befolkningsfrågan”
och säger sig ha hittat en lösning: Iran. I Iran har nämligen nativiteten
minskat drastiskt, vilket är gott om man har utgångspunkten att människan är en
smitta på den rena jorden. Eftersom detta skett med preventivmedel och
utbildning för kvinnor verkar det nu inte vara någon skada skedd, tvärtom, och
att fler kvinnor än män utbildas i Iran är en intressant uppgift (och vi
skrattar med Malm i att detta borde uppröra Muhammed Omar och andra
islamister).

Men som Alltid varför visar finns en faktor som forskarna negligerar. Nativiteten avtar inte bara som
en oavsiktlig konsekvens av islamistisk revolution med högt deltagande av
kvinnor, utan även som en oavsiktlig konsekvens av materiellt välstånd. USA har
haft ungefär samma nativitet under en längre period, liksom de flesta rika
länder. Rikedom är alltså korrelerat till mer kontrollerad befolkningstillväxt,
liksom efter en viss nivå till mindre skogsskövling, vattenutnyttjande och
koldioxidutsläpp.

Ändå känner sig alltså de ”forskare” som Malm omger sig med
tvingade att leta upp repressiva regimer som åstadkommit samma resultat för
miljön som tycks ske naturligt i demokratier med ett visst välstånd. Malm &
Co väljer att blunda för rikedomen som möjlighet, trots att den närmast
definitionsmässigt representerar en förbättrad miljö för människan. Det är
talande för deras preferenser och människosyn.

Om du kan åstadkomma samma resultat med repression eller med
rikedom: vad skulle du välja? Frågan kan tyckas självklar, men man får inte
blunda för att en hel del ideologier pekar mot repressionen. Friheten har
alltid av ideologer med ett samhälleligt mål upplevts som för opålitlig,
eftersom den låter enskilda människor väga angelägna mål mot varandra medan de
gör det bästa av sitt eget liv.

Festa hela natten, eller ordningsfråga

P3 dokumentär
har seglat upp bland de omistliga inslagen i mitt liv. Intressanta genomgångar
av svensk nutidshistoria som borde få något slags folkbildarpris.

Särskilt kul var programmet om Docklands för några veckor sedan, en berättelse med avstamp i Frihetsfronten och liberal
frihetskamp för rätten att ha roligt (min egen artikel här). Idag tycks alla ense om att det var moralpanik och brutala övergrepp från
polisens sida att stänga Docklands, något som tycks mest motiverat med motvilja
mot arrangörernas åsikter (men vad jag minns kostade bästa delen av
Nackapolisens övertidsbudget).

Programmet täcker både stämningar och tankar. Polisen som säger att ungdomar borde vara hemma
och sova och Kristina Axén Ohlin som gör bort sig som kulturpolis gör en
fortfarande förbannad. Mest förvånande bonusinformation var att DN Kulturs Ulrika Kärnborg då var ledarskribent på Expressen och en av få röster som försvarade Docklands och rätten att dansa. Men glädjen i upproret förmedlas väl, här gjorde man
något kul för att det var ens rättighet.

Jämför med reportaget från den sunkiga kårhusockupationen
som i vanvördig ton tas ner i mindre mytisk proportion än när det skildras på
kultursidorna. Jag vet vilken revolution jag föredrar.

Det är nya tider nu

Klassiska serien Hedebyborna går i repris med start i SVT 1 på söndag kl
18.15. Fattigt med klipp på youtube med tanke på hur många klassiska scener det
finns; Lundewalls, Müntzing och Sill-Selims smörgåsbordsorgie innan andra
världskriget, Mon Cousins yttre uppenbarelse, den nye fjärsmans besök i
Handelsboden, Årensningen – och det första avsnittet nu på söndag bör avnjutas
i sin helhet.

Framför allt slås man av levernet under denna tid, som av
forskare kallas ”den nyktra parentesen”
och hyllas av restriktionsnostalgiker på grund av den låga totalkonsumtionen av
alkohol i samhället. Jo, för så var det. Så länge en Svensson, en Lundewall och
en Louise motsvarades av en Baron Urse, en Abraham och alla dessa kvinnor som
sällan drack en droppe blev nämligen genomsnittet riktigt präktigt. I teorin
kunde man dessutom stödd på fina restriktioner skicka oförvitliga ämbetsmän på
tjänsteförrättning för att arrestera den som ägnade sig åt olaga utskänkning,
även om praktiken var ungefär lika svajig som fjärsmans cykelfärd.

Visst, om
allt som räknas är att färre drack så var motbokens restriktionstider en succé,
men som spritkulturen i Hedebyborna bär vittne om är det också frågan om hur
det dricks. De som förfasar sig över dagens vanor – att medelålders dricker vin
till maten mitt i veckan eller tjejkvällar på krogen och andra trevliga
alkoholrelaterade levnadsvanor som ökat den kollektiva alkoholkonsumtionsnivån
– och som längtar tillbaka till DDR-Sveriges alkoholpolitik
bör följa Hedebyborna i rent studiesyfte.

Nä nu tror jag att solen söker mig och det är dags att luta
sig lite.

(Och du som vill ha en godbit menar du väntar kan
återuppleva Johan Hakelius fantastiska skildring av journalistskrået i Fokus, som
lånade en del grepp från Hedebyborna)