Den dystra vetenskapen som ville släppa slavarna fria
Det är lite lustigt det där med att konservativa brukar anklaga liberaler för att mäta allt i pengar. Idag klirrar det i glashuset på Mäster Samuelsgatan när Claes Arvidsson i SvD drar gnölvalsen om att det skulle bli ”för dyrt” om staten inte får rekrytera unga, intelligenta och fysiskt friska män till tvångsarbete i försvaret. I vanlig ordning nämns inget om de ”gratisarbetande”, vare sig att det skulle ligga ett ekonomiskt värde i deras alternativa sysselsättning eller ett moraliskt värde i deras rätt att bestämma själva vad de ska ägna sig åt. Statsnytta är det enda värdet i Arvidssons kalkyl. Man skulle kanske därmed kunna säga att det är närmare falsk matematik än sann ekonomi. (Se även Niclas Berggren)
Jag dristade mig att på twitter påminna om att så har tvångsarbete alltid försvarats, exempelvis i den amerikanska södern.
Och se då dök Roland Poirier Martinsson upp med ett obefogat antagande om att nyliberaler skulle ha förespråkat produktmärkning (jo, vi är ju så mycket för rättvisemärkt) snarare än avskaffat slaveri. Bisarra fantasier, och dessutom onödiga eftersom historien har facit. Liberalerna kämpade generellt mot slaveri, inte minst genom den ekonomiska vetenskapen. Däremot fanns konservativa som skydde nationalekonomin just för att den utgick ifrån människor är lika under hudfärgen, slaveri ansågs, ibland av paternalistiska skäl, som moraliskt överlägset.
Den konservative Thomas Carlyle som hyllats både till vänster och till höger för att ha döpt nationalekonomin till ”den dystra vetenskapen” gjorde detta just på grund av utgångspunkten att människor väsentligen är lika, och dess implikationer att negerslaveriet skulle avskaffas. Det var teorier som utvecklades av Adam Smith och vidare av JS Mill och Manchesterliberalen John Bright som hånades från konservativt håll för detta. En utmärkt artikel i saken av David M. Levy och Sandra J. Peart finns här.
