Mattias Svensson - 11 augusti, 2009
Han är inte så söt själv, Ethan Zuckerman, men hans föredrag om internetcensur från Princeton förra året om söta katter och dess betydelse för sociala medier är definitivt värt att lyssna på (han kompletterar med bilder här). Det är en uppdatering i kampen mellan censur och fiffiga vägar omkring den, men också en modern variant av osynliga handen-förklaringar till hur onyttigt slösurfande kan fylla en funktion i frihetskampen genom att skapa breda, användargenererade, lättillgängliga och svårkontrollerade mötesplatser som är svåra att stänga utan att stöta sig med långt fler än de som är intresserade av politik. Tillhör du själv den kategorin kan du alltså med gott samvete kolla in Rico Rönnbäck och Christna Schollin i Varuhuset istället.
Hmmm, jag tror till och med att Fredrik Westerlunds twittrande om kattsand kan räknas till det demokratibefrämjande samtalet. Sug på det, Bo Rothstein
.
Mattias Svensson - 9 augusti, 2009
And on exactly what
question of principle was Labour brought so low?
If you can’t answer that
question, you are in good company. The main if not the sole “issue” appears to
be the self-love and the self-pity of a prime minister—Gordon Brown—who has
never won a general election or even a contested leadership election within his
own party. He is in power only in order to be in power. He is in power only
because he believes he has long had a natural right to be prime minister. For
many years he waited as a resentful dauphin, swallowing his envy and bile. And
then, like the fruit of the medlar tree, he went rotten before he was ripe.
Politiker utan ideologiska principer har efterlysts på sina håll,
politik är ju bara ett hantverk och en fråga om erfarenhet har det hetat.
Christopher Hitchens skriver fantastiskt i Vanity Fair om Gordon Brown, vilket samtidigt illustrerar hur den tanken
funkar i praktiken.
Mattias Svensson - 6 augusti, 2009
Kommuner kan spara pengar skriver Thomas Idergard på DN Debatt idag. Det vet naturligtvis alla som följt kommunala beslut, eller Neoläsare som följt vår serie Sagolika Sverige.
Den okrönte mästaren i att sniffa upp fåniga bidragsprojekt är min företrädare Peter Wennblad som numera gör det i Expressen. En av de visdomar han lämnade efter sig var den närmast njutningslystna upplevelsen av att få dissekera kommunal mötesprosa och ansökningsekvilibristik. Sjukt, jag vet, men man fastnar.
Så blev det i alla fall att följa Bengt, Lena, Ylva och de andra familjära förnamnen i protokollen från Hållbar medborgardialog i Uddevalla som jag skrev om i senaste Neo. De käcka föresatserna i Power pointpresentationen, reserapporten från ett vattenreningsverk i Arizona, de goda föresatserna vid det första styrgruppsmötet som sedan ska leda till besvikelsen över det misslyckade mötet med själva medborgarna och bråket om midsommarfirande och försöken att sminka upp det hela till ett lyckat projekt i slutrapporten till EU. Har ni börjat titta är det svårt att sluta, och det är garanterat de enda valuta du får för de skattepengarna.
Fast det är klart, så länge bidragskranen rinner från EU och staten anses den här typen av projekt vara plusaffärer för kommunerna.
