Ibland är revolutionen en picknick

SvD uppmärksammar idag att den revolution som fällde kommuniststaterna i öst på ett sätt började med just en picknick denna dag för 20 år sedan på gränsen mellan Ungern och Österrike. När barriären väl brustit vällde folk ut från det forna öst vilket i förlängningen blev Berlinmurens och öststatskommunismens fall. Som också påpekas i SvD öppnades barriären utan att vare sig politiker i väst eller öst planerat för det eller givit sitt samtycke (hade murens öde vilat på en politisk process hade vi förmodligen haft den än idag, vilket jag berör i en artikel i kommande Neo). Det östtyska gardet låg bokstavligen och sov när muren revs och Helmuth Kohl såg det på TV. (En studtals rätt kul rekapitulering av det senare på LSE-podd här).

Uppdatering: Revolutionen är inte bara picknick, den är fest också. Ett sådant 20-årsfirande arrangeras av Upplysning om kommunismen som ordnar en heldag den 18 september.

Vem behöver vänstern när bankerna nationaliseras?

Vi befinner oss i svallvågorna efter finanskrisen i en
statsexpansion av sällan skådat slag, beroende på hur man mäter väl i klass med
krigstidssocialism. Men det är just det, vem mäter? vem räknar? vem håller koll
och ställer frågor? Det är sådant man har ideologer och intellektuella till,
rätt sorts sådana.

Det är därför Johan Wennström har så fel i dagens SvD  när han pläderar för att vi inte
behöver intellektuella, trots att iakttagelsen stämmer om bristen på
intellektuella. Rätt sorts intellektuella behövs alltid. Inte bara för att peka
ut var vi ska, utan för att ifrågasätta vad makten håller på med. Liberala sådana
är dessutom märkbart osynliggjorda i Wennströms text, som därmed blir en något
komisk övning. Det inte är någon särskilt svår sport att konstatera att världen
blir sämre av dåliga idéer, men som invändning mot idéer som sådana är det lite
tunt (se Rosenbergs käpphäst). Greppet att strunta i de intellektuella som kunnat bjuda ens egen tes
tuggmotstånd är kanske att se som en praktisk demonstration av en sant
ateoretisk ansats, vad vet jag.

Det är som det sades under en diskussion jag lyssnade på i
podden häromdagen ”De nationaliserar bankerna, vem behöver då vänstern?” När
det är mainstream att expandera staten på alla breddar, när folk på fullaste
allvar när tron att en politisk överenskommelse på toppnivå kommer att vara av
avgörande betydelse för klimatet (precis som politiker tidigare trott sig kunna
hantera befolkningsnivåer eller avskaffa svält genom konvent på toppnivå och
politiska proklamationer och restriktioner), då kan man förvisso titta på den
marginaliserade politiska vänstern och utropa ideologiernas död.

Eller också är det läge att kolla på hur mycket av vänsterns
program som faktiskt införs, med vetskapen att det är en karta som använts och
tagit oss vilse förut. Även förra perioden av tal om ”ideologiernas död” under
1950-talet, var en period av närmast okritisk statsexpansion med en övertro på
keynesiansk stimulans, social ingenjörskonst, statsägda företag och nya
politiska program. I avsaknad av kritiska perspektiv är det lätt att hoppa från
varje problembeskrivning till ett politiskt program signalerandes viljan att
”göra något”, vilket leder både till en kvävande självbelåten konsensus och
dumdristig statlig maktexpansion. Så hindrades de ideologiska invändningarna
från liberalt håll från genomslag, och istället blev programmen ohållbara några
decennier senare.

Det fanns ideologiska kritiker av denna konsensus som skulle bli bärande liberala
intellektuella: Hayek, Friedman, Rand och Nozick, vars like det är svårt att
hitta idag. Men det är svårt att hitta stöd för att de inte skulle behövas
eller att världen varit bättre dem förutan. En intressant fråga är det dock att fundera över vilka som
är dagens tunga liberala arvtagare? Virginia Postrel, Tyler Cowen, Douglas
Rasmussen & Douglas den Uyl, Johan Norberg. Fler? Tyngre?

Dansa för friheten

– Man skulle kunna säga att återföreningen skedde på dansgolvet. När muren föll fick man plötsligt tillgång till en massa tomma fabrikslokaler och annat på östsidan där man kunde ha rejv och fester. Framför allt de östtyska ungdomarna upptäckte sin nya frihet med technomusiken. Det var nytt för dem att kunna dansa till vad som helst utan att det censurerades.

Så säger projektledaren Mareike Roper som på torsdag ordnar technofest på Färgfabriken i Stockholm för att fira Berlinmurens fall. I nästa nummer av Neo, som kommer i mitten av september, skriver Martin Kristenson om en del av denna censurapparat på dansgolvet; öststaternas mindre lyckade försök att introducera partitrogna danser som lipsi och progulka.