Expressen smutskastar ånyo

Året var 2003 och desperata ja till euro-aktivister försökte med alla medel vända den folkliga opinionen mot svenskt deltagande i EMU. Rasistkortet spelades flitigt. Det kom nog inte en internationell besökare till nej-kampanjen som inte anklagades för att vara nationalist, inskränkt och säkert en smula främlingsfientlig (att detta förfarande svårligen kan betraktas som annat än nationalistisk främlingsfientlighet är en bister ironi i sammanhanget). Likaså konstruerade ja-sidan falska hemsidor som även de byggde på främlingsfientlighet och sympati för invandringsfientliga partier.

Ett av de smutsigaste angreppen stod tidningen Expressen för. Via sin ledarstyrda debattsida kontaktade de sverigedemokraternas partisekreterare och bad honom skriva berömmande om centerns Maud Olofsson. Eftersom Olofsson var ett av den borgerliga nej-kampanjens mest framträdande ansikten skulle det kletas i brunt av de socialliberala Brysselkramarna.

Nu kör tidningen samma grepp igen. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har bjudits in att skriva positivt om Göran Hägglund och kristdemokraternas retorik, som om det skulle ligga något förgripligt och främlingsfientligt i att tala om verkligheten.

Guilt by association kallas skamgreppet att försöka koppla ihop en persons uppfattningar med någon som tycker motbjudande saker i andra sammanhang. Det är inte ett giltigt sätt att argumentera utan hör smutskastningen till. Att Expressen för andra gången bjuder in bruna krafter att gå den pompösa socialliberalismens ärenden ska alltså inte tas som argument för att Expressen har fel i sak. Det visar bara att de brister i etik och omdöme.

Att göra: Rösta nej till FRA-lagen

Det radikala politiska skiftet under Alliansregeringen har dessvärre inte handlat om skattesänkningar, myndighetsnedläggningar eller frihetsreformer, även om långsamma steg i rätt riktning varit melodin. Systemskiftet kom istället rörande övervakningsstaten. Från den på många områden löjligt försiktiga regeringen Reinfeldt har det formligen sprutat ut förslag om att på olika sätt inskränka friheten på nätet: datalagringsdirektivet, EU:s telekompaket, IPRED, Stockholmsprogrammet och kanske framför allt: FRA-lagen.

Än är det inte för sent. Allt som krävs för att inte koppla in kablarna för massavlyssning i december i år är ett knappt tiotal borgerliga riksdagsledamöter med integritet nog att stå för sin uppfattning. Då faller förslaget i kammaren idag, med den bieffekten att riksdagen återupprättas som demokratins hemvist snarare än en dörrmatta.

 

Det mesta är sagt, men läs Mathias Sundin, en riksdagskandidat av den mer rakryggade sorten, och missa inte Henrik Oscarssons historiska perspektiv på militär övervakning och det futila i kontrollstationer. För ärrade partistrateger som inte förmår se frågor i dimensionen rätt och fel rekommenderas Peter Wennblads klassiska inlägg Därför är FRA-lagen en katastrof för Alliansen

.

Det vackra provocerar

Johan Wennström skriver pricksäkert i SvD om (den bidragsfinansierade) kultursfärens förakt för vanligt folk. En monolog
som tydligen spelar på borgerlighetens och liberalers påstådda nationalism och motvilja mot
homosexuella och kvinnor går under namnet på vår tidskrift ”Neo – det liberala
samhällsmagasinet”. En uppenbar förvanskning av det politiska engagemang som
driver Neoredaktionen, liksom tidningens innehåll. Om homosexuellas rätt skrev
jag exempelvis motioner och artiklar om redan i början av 1990-talet, när
förslag om likabehandling vid adoption och äktenskap knappt ens väckte
bestörtning, mest löje. Och jag är den enda icke-feministen på redaktionen.

”Alla som är kulturintresserade känner till Neo” sade regissören Jörgen Dahlkvist till Neos Anna-Karin Nyman (Neo 2/2009) när pjäsen gick i vintras. Det var tydligen lite si och så med den saken. Men vad spelar sanningen för roll. Om gamla kulturskägg som
Nils Schwartz kan få sina fördomar om liberaler bekräftade kommer de välvilliga
recensionerna
som ett brev på posten, och någon annan målgrupp behöver inte en
skattefinansierad kulturinstitution bekymra sig om.

Det har på sina håll efter Göran Hägglunds utspel efterlysts
konkreta exempel på kultursfärens förakt för ”verklighetens folk”, som om de
skulle saknas. När jag för två år sedan reflekterade
kring Ayn Rands betydelse för kulturdebatten, några av de roligaste passagerna
i hennes böcker fångar just dialogerna på den tjattrande klassens
cocktailpartyn, nämnde jag exempelvis Lars Norén:

[T]a Rands avklädning av kultureliten i sina pricksäkra
observationer av deras syn på människan och det viktiga i livet. För någon
vecka sedan kom pjäsen ”M som i människa”. Vem var den utvalda representanten för arten människa? Mördaren och
kvinnoantastaren Mijailo Mijailovic, vars vidrigheter naturligtvis skylls på
”samhället”. (Nej, en kallblodig mördare representerar inte människan eller
mänskligheten och nej, fanskapet var inget offer).

Lars Noréns senaste pjäs Fördold framställer det som att ett vanligt
medelklasskvarter är fullt av pedofiler, vardagsbrottslingar och kräk levandes
tomma, glädjelösa liv. Vilken härlig tillit till sina medmänniskor han måste
ha, Lasse.

Inte undra på att denna kulturelit avskyr Ayn Rand som
pesten. Rand, som lyfter fram och dramatiserar mänsklighetens bästa sidor och
det extatiska äventyr som är livet, skylls för att vara kall och
antihumanistisk av samma människor som i Lars Norén finner ”tröstande
bekräftelse” och en ”påminnelse om människan bakom bruset”. Det säger mer om
dem än om Rand.

Neo och Rand har utöver liberalismen även optimismen och ett
ogenerat hyllande av det estetiskt tilltalande gemensamt. Just det senare
tenderar att provocera kultursidesmänniskorna långt mer än frihetliga politiska
ståndpunkter. Avskyn för det vanliga bleknar också i jämförelse med varje
referens till det vackra. Därför är det ingen slump, snarare rätt smickrande,
att det just är Neo som plockas fram för smutskastning av en fri teatergrupp i
Skåne. Eller att en annan grupp planerar att göra en pjäsen Ayn till Malmö
stadsteater hösten 2010, om Ayn Rand.

 

Av filmklippet att döma är monologen på Malmö stadsteater en ogenerad ripoff på Stefan Sauk. På youtube finns originalet, alldeles gratis och komplett med det svårt pretentiösa greppet att prata finlandssvenska när det är ”allvar”: