Systembolagets propagandakampanj

Systembolaget får med rätta kritik för sitt senaste propagandistiska övertramp. Moderaternas rättspolitiske talesman, och tidigare ledamot i alkoholsortimentsnämnden, Henrik von Sydow kritiserar att ett statligt bolag lägger miljoner på att driva kampanj i en politisk fråga: alkoholmonopolets bevarande. Det ska bli intressant att se vilket svar han får på sitt brev.

Annonsen sprider en i bästa fall inkomplett och överdrivet glättig bild av det svenska alkoholmonopolets framgångar. Utan att ha några egna propagandamiljoner till förfogande bjuder jag istället en ambitiös och kompletterande historik, Att dricka i DDR-Sverige.

Trötta provokationer och folkförakt, del XXIVVXV

”Alfians pjäs beskrev vad kultur är genom att låta två
av landets mest kända personer, statsministern samt en porrfilmsstjärna från Singapore som satte världsrekord i att ha sex med flest män på en och samma dag,
bli samma person”

”konstfilmen ’Territorial pissing’ ställer aggressiva
frågor om vem som har makten över det offentliga rummet”

”En socialistisk demokrati borde stå på medborgarnas
sida och omöjliggöra att man med smart PR kan lura en hel nation. För röstade
svenska folket på ett nytt arbetarparti eller på utförsäljningen av
Sverige?”

Är det inte lustigt hur alla ”alternativa”
kulturmänniskor tenderar att vara så kloniskt lika, och så bedövande förutsägbara?

 

(Just de här citaten från Frida Röhl, konstnärlig ledare för
Teater Tribunalen, i en alldeles ny debattantologi från Byggnads om arbetarrörelsen och
framtiden. Boken bär den passande titeln ”Efter ett kvartssekel av nederlag”. Da capo, tack.)

Sverigedemokraterna har anledning att jubla

En Sverigedemokratisk debattartikel
har publicerats; eller snarare ställts
ut för allmänt förfasande och begapande av Aftonbladet, som för säkerhets skull
bygger upp spänningen genom dubbeluppslag där professorer får förfasa sig över
vad som sägs och talar om vad vi ska tycka. Diskussionen handlar inte minst om
det ska vara lagligt att alls generalisera negativt om muslimer eller inte (vilket
av någon anledning aldrig är fallet när någon imam påstår att världens muslimer
är så känslomässigt labila att de inte tål minsta skämtteckning, men väl när
Jimmie Åkesson säger samma sak. Att de båda har fel och ”upprördheten” är
politiskt organiserad påpekas sällan). Det är ett drömscenario för ett parti
som bygger på offerrollen och mobiliserar bland väljargrupper som ändå menar
att medierna ljuger. De starka motreaktionerna tas där bara till intäkt för att
sd har ”trampat på en öm tå”.

Även den nyktra analysen, som i dagens SvD,
avslöjar brister i vår kännedom. Många av de grumliga vatten där Åkesson fiskar
är grumliga i avsaknad av fakta och statistik, vilket emellanåt sprider känslan
av att vi kanske inte vill veta. Storbritanniens muslimska grupp (eller rättare
sagt invandrare från länder där islam är majoritetsreligion och som, vilket
beskrivs i Kenan Maliks utomordentliga bok Från fatwa till jihad, till ganska nyligen inte alls identifierade sig som muslimer) är välundersökt
vad gäller attityder och uppfattningar. I Sverige saknas sådana attitydundersökningar.
Likaså saknas siffror över terrorgrupper, våldtäkter och ”muslimernas” andel av
befolkningen, vilket gör det svårare att avfärda Åkessons spekulationer. Det
måste man kunna erkänna.

Likaså att debattartikeln innehåller saker som
verkligen är förkastliga eller olyckliga, från dödshoten mot konstnärer som
behagat skoja om Muhammed till anekdoter om nitiskt utrensande av traditionella psalmer
och kyrkobesök vid skolavslutningar. Man måste noga skilja detta aptitliga bete
från Sverigedemokraternas främlingsfientliga krok av gränsstängarretorik och
svepande förkastelsedomar mot en stor och disparat grupp människor.

I sak bekräftar utspelet och Sverigedemokraternas kongress
bilden av ett enfrågeparti, besatt av att förklara Sveriges och medborgarnas
alla problem med invandring och väsentligen ointresserade av all annan politik.
Fråga till och med partiledaren för Sverigedemokraterna
om skatterna, välfärden, jobben eller miljön och han är på bortaplan igen. Det är vad Svend Dahl konstaterade redan i Neos temanummer om
Sverigedemokraterna som eventuellt vågmästarparti förra året, nr 6 – 2008, Se till höger, där går ett vänsterparti.

I samma nummer kan man även läsa Manuset ingen vill skriva,
om hur Sverigedemokraterna kan hanteras om de kommer in i riksdagen som
vågmästare och Peter Wennblads samtal med statsvetaren, tyckaren och politikern
Svårt att svälja. En gedigen bakgrund till vad som nu diskuteras.