I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget

Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s
medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet,
Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning.
Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder
är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är
en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt.

Så här
beskriver Sveriges ansvariga minister Cecilia Malmström processen fram till EU:s Lissabonfördrag.
Att utlovade folkomröstningar ställts in (Storbritannien, Portugal) eller
negligerats (Nederländerna, Frankrike, Irland) efter press från de andra
medlemsstaterna, eller att frågan gått igenom parlamenten utan något mandat
från allmänna val, som i Sverige, har varit regel snarare än undantag, att
ansvarig kommissionär inte kunnat ge besked om vilket folkligt uttryck som
skulle kunna innebära att fördraget förkastades och kastades i den papperskorg
där det hör hemma, det existerar inte i Malmströms skönmålade värld. I hennes
världsbild har detta retuscherats till ett entusiastiskt och massivt ja, så
massivt att det som bara hotas av ”[e]n ensam man i en union med 500 miljoner
medborgare” som hon beskriver
Tjeckiens president Vaclav Klaus i hans officiella befogenheter som statschef.

”Är riksdagsbeslut odemokratiska?” frågar Malmström
retoriskt och förbigår det faktum att endast folkpartiet, som knappast gjorde
något succéval utan backade kraftigt, sökte mandat i valet 2006 för något slags
EU-konstitution. Alliansen passade i utfrågningarna, väl medvetna om att de
inte har folket med sig i frågor om att massivt utöka EU:s makt och
befogenheter. Det odemokratiska, Cecilia Malmström, består i att du och
regeringen i efterhand låtsats ha ett sådant mandat och drivit igenom en
omfattande förändring med bäring på grundläggande maktdelning utan att folket
kunnat ha inflytande vare sig i val eller genom en folkomröstning. Detta
mönster går igen genom Europa, vilket inte är så konstigt eftersom politiker i
gemen är mycket mer entusiastiska över nya EU-befogenheter än deras
befolkningar.

Det riktigt läskiga är att jag misstänker att Cecilia
Malmström inte förställer sig i sin skönmålning av ett Europa där
”Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt”. I de ordförandegemak där
hon numera rör sig är detta förmodligen en etablerad och okontroversiell
sanning. Hit når helt enkelt inga folkliga invändningar annat än filtrerade i
EU-rapporter
som förklarar Irländarnas nej till Lissabonfördraget med CIA-komplotter och bloggare som haft fräckheten att vara kritiska till Bryssel (om Malmström sorterar detta under ”tankepaus” eller ”dialog med irländarna”
vet jag inte), alternativt protester från bidragsberoende bönder och andra
välunderhållna särintressen som makthavarna kan uppleva att de behöver ta om
hand. Att lämnas i fred med egna beslut är inte längre ett alternativ. I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget, och den som till äventyrs inte gör det är bara en ensam folkfiende eller nyliberal eller kommunist eller CIA-agent. Det är denna mentalitet som mer än något annat utgör EU:s demokratiproblem.

Bakgrund:

Mattias Svensson (Expressen) Klaus kan rädda EU-demokratin

Cecilia Malmström (blogg) När kommunister och nyliberaler är överens…

Mattias Svensson (Neobloggen) Pinsamt ministersvar

Johan Norberg (Metro) EU-ledarna behandlar oss som barn

Cecilia Malmström (blogg) Är riksdagsbeslut odemokratiska?

Pinsamt ministersvar

Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar  min Expressen-artikel
om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja,
själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället
det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får
väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för
att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med
folkopinionen kommer från flera politiska läger.

Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen
passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den
svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats
att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej
negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget
förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället
låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot
en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.

Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:

Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är
Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda
Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU
tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp
när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det
innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla
EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.

Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på
fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig
lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad
överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt”
till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva
rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som
yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt
det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig
på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga
utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för
grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den
tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde
även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast
etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i
medlemsländerna.

Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört
över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon
jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp
lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan
enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i
Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande
minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på
något inom EU med kommunism.

Amir Taheri om Iran och kärnvapen

 

I helgen intervjuades den iranske journalisten Amir Taheri om Irans försök att skaffa kärnvapen på amerikansk TV. I nya numret av Neo skriver han om presidentvalet, med både en historisk bakgrund och en förklaring till vad som hänt: Teokratin möter motstånd.