Är jag nöjd då?

Det har kommit en hel del frågor apropå mitt beslut i valrörelsens slutskede att rösta på miljöpartiet. Den vanligaste har såhär efter valet varit: Är du nöjd nu då?

Ja, så här långt måste jag säga att det mesta varit över förväntan. Idag ser jag till exempel att Miljöpartiet som enda parti går emot regeringens medeltida förslag att införa skråväsende för lärare, en reform som minskar urvalet lärare utan att på något sätt höja kvaliteten (det finns nog inte en skola i Sverige utan något exempel på bra men obehöriga lärare, och det är redan idag svårt nog att göra sig av med dåliga, men behöriga, lärare). Och nej, invändningen att det funkar bra för läkare håller inte.

Miljöpartiet har dessutom lyft fram en av sina främsta integritets- och öppenhetsvänner Maria Ferm till justitieutskottet och som talesman i migrationsfrågor. Tror inte att jag någonsin fått så snabb payoff på en röst.

Ni som röstade på den månghövdade regeringen där alla i vanlig ordning snodde åt sig sina särintressen där de vill reglera mest och spendera mest pengar och som nu rivstartar med att införa skråväsende på skolområdet, hur känner ni idag då?

Det där med principer

Vem som helst kan instämma i att budskap man håller med om eller tycker är oförargliga ska vara tillåtna. Det som skiljer en vän av yttrandefrihet från kommunisten, nazisten eller pöbelcensorn är att de försvarar rätten till yttranden de finner felaktiga, stötande och osmakliga. Homoaktivister som försvarar Åke Greens rätt att predika, katoliker som tycker att Serrano ska få ställa ut sina bilder av Jesu krucifix nedsänkt i urin eller folkpartister som tillåter kritik mot Israels militära blockad av Gaza är exempel på det senare.

Fast medan de förstnämnda faktiskt existerar riskerar kategorin ”folkpartister som försvarar yttrandefriheten även i fallet Israelkritik” att vara om inte en ren oxymoron så åtminstone en kategori tom på folk.

Och låt mig då, som Eskil Erlandsson, ta några exempel.

Jag har tidigare, innan valet, berömt Mathias Sundin som en god liberal kandidat. Hade jag bott i Östergötland hade jag förmodligen röstat på honom. Det omdömet tar jag tillbaka, och jag är idag väldigt glad att jag inte bor där.

Sundin har nämligen sett till att stoppa en utställning som kritiserar Israels ockupation av Gaza. Detta genom att hota med de breda och godtyckliga lagar om ”hets mot folkgrupp” som både EU och Sverige är så förtjusta i. I EU:s lagstiftning direktiv har några lobbyister fått in en så bred tolkning av begreppet ”antisemitism” att det även omfattar kritik mot Israels ockupation av Gaza, om kritiken sker genom jämförelser med nazisternas agerande. Lagarna går på sina håll ännu längre i Europa. I Frankrike pågår just nu en rättsprocess där ett krav på bojkott mot Israel ska ses som hets mot folkgrupp. (Se uppdatering nedan.)

Att dessa lagar och direktiv hotar yttrandefriheten och tjänar syftet att diverse religiösa och etniska särintressen genom dem kan tysta kritik är uppenbart. Ingen liberal eller vän av yttrandefrihet kan ta i dem med tång. Men Sundin använder dem ogenerat som vapen för att stänga en utställning som går emot hans egna uppfattningar. Att den juridiska situationen är ”oklar” räckte för att Norrköpings stadsbibliotek skulle ge med sig. Nu försöker en brölande hop på Facebook göra samma sak i Stockholm.

Låt mig vara glasklar med att jag tycker att jämförelsen mellan Israels agerande mot Gaza och nazisternas folkmord på judar är osaklig och osmaklig. Den gör utställarens budskap mer skada än nytta, vilket är synd eftersom jag tycker att Israels blockad av Gaza är väl värd att kritisera. (Bojkott av Israel är också en korkad idé.) Men det handlar inte om min eller andras åsikt, utan om vilka yttranden som ska tillåtas.

Vän av ordning invänder säkert nu att bara för att yttranden ska tillåtas så betyder det inte att de ska få ställas ut på offentliga bibliotek. Det är riktigt. Och det är helt legitimt att lufta sin kritik mot vad som ställs ut eller vad skattepengar används till (som jag själv gjorde när en Israelisk ambassadör för några år sedan gjorde vad tidigare bara nynazister gjort och vandaliserade ett offentligt konstverk). Men det är inte vad Sundin eller Facebookgruppen gör. De skriker ”antisemitism” och hänvisar till antiliberala lagar och överstatliga institutioner för att tysta ett budskap de inte gillar.

Det lustiga är att de som gör det är samma folkpartister som ylar av indignation om man inte får visa Muhammed som rondellhund eller Serranos nakenbilder på offentliga bibliotek. Då passar det minsann att tala om yttrandefriheten i högstämda ordalag. Sedan blir de lika ballistiska om någon påminner om att Gaza är ockuperat och blockerat. Och då passar det att komma dragandes med censurlagar.

Det är sorgligt. Det är osmakligt. Och det visar med all oönskvärd tydlighet skillnaden mellan folkpartism och liberalism.

P.S. Mer om hetslagarna och den nya censur de medför i kommande numret av Neo. Hos prenumeranter nästa vecka. D.S.

P.P.S. Läs mer: Mårten Schultz Hat är inget brott D.S.

Uppdatering:

Min namne Sundin vill ha ett par korrigeringar till inlägget ovan. Han skriver: ”Jag har inte hänvisat till eller hotat med några lagar. Jag hänvisade till stadsbibliotekets egna regler. Och det du kallar EU-lagar är inga lagar.” Han utvecklar här.

Det är ett bra påpekande som förvisso mildrar min kritik mot hans agerande. Det är dock lika talande som olyckligt att EU över huvud taget tar på sig en överstatlig funktion som kan användas för att stänga utställningar. Och faktum kvarstår ju att EU har lånat sig till en så vid definition av begreppet ”antisemitism” att det kan användas för att tysta kritik (och att Sundin m fl är beredda att använda standarden precis så), vilket var utkomsten av det inträffade och den strategi som nu används i Stockholm. Sak samma med ”islamofobi”, vilket jag skrivit om tidigare. Vad vi ser är att ihop med luddig lagstiftning kring hets och EU-lagstiftning som kriminaliserar diverse uppfattningar följer osäkerhet och självcensur, vilket kan utnyttjas av alla som vill stänga ner vad de inte gillar. Så jag tycker fortfarande att det var fel av Sundin att stänga en utställning bara för att han inte gillade budskapet. Det är lagprövning som är det underliggande hotet, vilket framkommer av kommentarerna i den länkade artikeln. Och jag undrar fortfarande efter Sundins tillrättalägganden om folkpartister som försvarar kritiska utställningar och budskap om Israel är en tom kategori.

Från Förmynderiets teori till förmynderiets praktik

”Politiken kan, något överdrivet och elakt, sägas syfta till att förhindra att publikens smak styr programvalet. Genom monopolet har konkurrens förhindrats. Den som inte är nöjd med statens utbud har inget alternativ och genom licensfinansieringen har man undvikit att bli beroende av annonsörer som kräver lyssnarsiffror. Nogsamt har alla vägar där individens val och önskemål kan påverka utbudet stängts.”

Anders Borg om public servicetanken i Förmynderiets teori (Ratio, 1994).

”Presstödet är viktigt för mediemångfalden på framför allt regional och lokal nivå. Radio och tv i allmänhetens tjänst är betydelsefullt för att ett allsidigt medieutbud ska kunna komma alla till del.”

Budgetpropositionen 2010/11:1 Utgiftsområde 17, sid 22.

Allt blir uppenbarligen inte bättre. Men förtvivla icke! I nästa nummer av Neo, som just nu är på tryckning, förklarar Karen Horn sambandet mellan medier, frihet och demokrati, och varför regeringen har fel i ansatsen att stödja och styra medier med subventioner.