Djävulen finns i detaljerna

Håhåjaja, det är som vanligt när folkpartiet är i farten i politiken. De vill alltid lägga sig i någon liten detaljfråga där det egentligen känns förnedrande att alls behöva bilda sig en uppfattning. Som frågan om hur mycket det ska undervisas om kristendom i skolan.

Visst kan det synas okontroversiellt att den religion som dominerat Sverige är den som upptar större delen av undervisningen i skolämnet religionskunskap. Ja, det är okontroversiellt så länge vi pratar breda riktlinjer för offentliga svenska skolor.

Och den motsatta uppfattningen att varenda religion på något sätt ska beredas exakt lika utrymme i läroplanen har med rätta avfärdats som fnoskig, koketterande och i praktiken ogenomförbar. Särskilt om även kriterier som utbredning etc ska ses som irrelevanta måste världsreligionerna jämställas även med asatro, shamanism eller slagrutor. Och om utbredning, historia, genomslag etc är relevanta, då har ju Björklund en poäng i att kristendomen bör prioriteras i undervisningen.

Problemet med folkpartistiska detaljförslag är just att de brukar resultera i ett förutsägbart tjatter kring förbud eller obligatorium, där det ena kan framstå som betydligt mer rimligt än det andra utan att för den delen vara vettigt eller rätt. Så även i detta fall.

Skolplanen gäller för alla skolor, och således även för elever uppvuxna med en annan religiös tradition som de praktiserar eller inte. För föräldrar som tycker detta är tillräckligt viktigt finns exempelvis judiska, muslimska eller katolska friskolor. Och det är om läroplanen tvingar även dessa skolor att ägna större delen av sin religionsundervisning åt (svensk-protestantisk) kristendom som jag blir bekymrad. Eller för den delen om läroplanen tvingar Livets ord att ägna mindre del av sina skolors religionsundervisning åt kristendomen än de hade velat.

Min invändning handlar alltså om raka motsatsen till millimeterrättvisa och likabehandling av alla religioner i skolan. Människor är olika, har olika bakgrund och väljer olika. Detta av fullt legitima skäl. Menar vi allvar med att kunskap om religioner är värdefullt oavsett vilken värdering man gör av dem, och att det kan vara särskilt viktigt med kännedom om den tradition man växer upp med, då bör inte staten centralt föreskriva vilken religion som ska ha företräde i alla skolor för alla barn. Föräldrarnas önskemål bör trumfa det eventuella egenvärdet i att alla i Sverige har detaljkunskaper om just våra vidskepelsers uppkomst, liksom egenvärdet i att kunna exakt lika mycket om alla stora världsreligioner.

Och det är här både Björklunds påhejare (som kollegan Ingerö) och belackare hoppar i galen tunna.

Självbestämmande och tolerans för olikheter är ingen liten aspekt, tvärtom.  Särskilt som några av de värsta övergreppen som skett i demokratiska stater har skett just genom att trycka majoritetens uppfattningar i personliga frågor på andra, och framför allt andras barn via offentlig utbildning. Så försökte progressiva i USA civilisera indianer genom en skolgång som trots de bästa intentioner resulterade i så många självmord och känslor av värdelöst ursprung att åtgärden idag diskuteras i folkmordstermer ( Se ex vis Adam Jones Genocide – A Comprehensive Introduction, s 75-76). Även katolikers barn fick sina föräldrars trosuppfattning karikerad, vilket lade grunden för katolska friskolor.

Lika och saklig religionsundervisning är såklart inte lika illa, men den fyrkantiga folkpartism som från ovan vill trycka in alla elever i samma mall genom samma undervisning är sällsynt okänslig för sådana aspekter. Frågan om religionsundervisning i skolplanen bör alltså vara löst formulerad och medge lokala och konfessionella undantag. Bara så kan mångfalden och friheten bevaras.

Och på sikt bör ett samhälle som värnar om sådana värden fundera över det önskvärda i en statligt kontrollerad skolgång över huvud taget.

P.S. Det har i debatten även hävdats att man inte får värdera de stora religionerna olika. Det är såklart inte statens uppgift, men att religioner är olika gör såklart att de i debatten kan och bör värderas olika och på egna meriter. Carl Rudbeck gjorde ett intellektuellt njutbart inlägg som poddpratare hos Timbro på just detta tema. D.S.

Snillen spekulerar

Förutom att vi nu får skattebetalda clowner inte i långvården, men väl i riksdagen, är kanske det enda förmildrande draget med Sverigedemokraternas riksdagsplats att Sveriges klokaste hjärnor mobiliseras kring frågan varför de kom in.

Här är några teorier:

Tidningarnas opinionsmätningar

Thomas Bodströms deckare

Urholkningen av ”en medveten kulturpolitik”

Att välfärden monterats ner

DN:s ledarredaktion

Att Jimmie Åkesson fått publicera EN debattartikel i Aftonbladet

How on earth could they win?

Yes, we’re all individuals

Tack för all respons på min röstförklaring. Jag menar det. Jag kan mycket väl förtjäna även glåpord och idiotförklaringar för mitt agerande, fast jag föredrar som vanligt argument i sak. Däremot förväntar jag mig inte oreflekterat medhåll. Hade jag trott att mina läsare var den typen av personer som blint och oreflekterat gjorde som jag, hade det definitivt inte blivit det här partivalet.

Idag i SvD läser jag till exempel till min förskräckelse att Maria Wetterstrand försvarar kvotering i börsstyrelser, ökat skatteuttag och till och med den där för just miljöpartister högst osunda längtan att bli bilfabrikörer och bestämma vad som ska tillverkas. Det är som om den där utlovade liberalismen är ett slags homeopati som skulle bli bättre av att blandas ut. (Vi ska dock komma ihåg att även borgerligheten hotar med kvotering och vill ha statliga investeringsfonder). Läs också Fredrik Segerfeldts bulldozermangling av Maria Wetterstrands bok, med en del slutsatser i linje med mina.

I regeringsfrågan föredrar jag självklart alliansen framför de rödgröna. Jag är hellre arg på Anders Borg än på Thomas Östros. Men jag är beredd att chansa på att Maria Wetterstrand menar allvar med sina liberala ambitioner. Det är en ökenvandring på jakt efter en liberal guldåder. Kanske är det en hägring, kanske desperation motiverad av sinande frihetsutbud hos alliansen. Kanske förleds jag av min girighet efter liberal hegemoni efter alla år av socialdemokrati.

Men om man menar allvar med att friheten är för alla överallt, att marknad och personlig valfrihet ger bättre miljö för människan och tillvaratagande av resurser eftersom det är ett av våra egenintressen och att rätten till frihet och likhet inför lagen är den mest radikalt jämlika position man kan sträva efter, då får man ibland ge sig ut på nya eskapader i osäker terräng. På vinst och förlust.

Inte ens mina fritänkande liberala själsfränder följer mig i detta. Johan Norberg röstar på centern, Fredrik Westerlund också. (Johan passar samtidigt på att tala om att han kastar bort sin röst utan att förvänta sig särskilt mycket för den. Precis en sådan kombination av lojalt röstande och låga förväntningar tror jag leder raka vägen till borgerlighetens stagnation.)  Magnus Betnér lottar. Henrik Alexandersson och Johan Folin röstar Pirat och Hans Egnell på Liberala partiet. På Neoredaktionen har vi en som kommit ut ur garderoben som kristdemokrat och några som jag gissar i garderobens hemlighet förmodligen röstar på folkpartiet. Min älskade vegetarian-libertarianska fru har bakat bullar hela natten i ett sista kampanjhäv för moderaterna. Det är gott så.

Min fru Sophia Barthelson får för övrigt min röst lokalt. På Lidingö är moderaterna utmärkta. Paul Lindqvist har sänkt skatten och håller överklassgnället mot nybyggnation och för svällande kommunal service stången. Dessutom är cykelbanorna skottade och framkomliga året runt på ett helt annat sätt än inne i stan, oavsett om rödgröna eller moderater sitter vid makten. Asfaltsmoderater vet nämligen att sätta värde på framkomlighet och mobilitet, inte symbolhandlingar.

I landstinget har jag varit moderat, men Filippa Reinfeldts agerande i sprutbytesfrågan får mig att byta. Gustav Andersson är en utmärkt kandidat som jag känner ända från tiden då han som centerstudent talade om att halvera staten hos Frihetsfronten. Han och centern får min landstingsröst.