Förändras – men till vad?

Jag har, föga förvånande, ägnat en hel del tid framför nyheterna i dag. Nyheterna är, ännu mindre förvånande, fyllda av olika analyser av Socialdemokraternas genomklappning. Och, minst förvånande av allt, debatten präglas av partiets inneboende höger-vänster-konflikt.

Tidigare i dag besökte jag PR-byrån Primes eftervalsseminarium. Höjdpunkten var ett panelsamtal mellan Arenas Håkan Bengtsson, riksdagsledamoten Veronica Palm och landstingspolitikern (och tidigare kommunalrådet i Sundbyberg) Helene Hellmark Knutsson. Panelisterna undvek att polemisera med varandra, men skillnaden var ändå tydlig. Hellmark Knutsson, som tillhör partihögern, pekade på problemet med partikamrater som ser valfrihet som ett hot. Palm, som tillhör partivänstern, menade att partiet varit för mesigt i sin attityd mot vinstdrivna välfärdsföretag.

Frågan är då vilken av dessa verklighetsbeskrivningar som får fäste i den kriskommission som partiet har tillsatt efter gårdagens katastrofval. Ilija Batljan, tidigare kommunalråd i Nynäshamn och nu oppositionslandstingsråd i Stockholm, menar att partiet retat upp medelklassen med förslagen om fastighetsskatten och avskaffat RUT-avdrag. Hans analys ligger nära Hellmark Knutssons och den övriga högerfalangens.

Jag medger villigt att jag har svårt att analysera detta. På ett ideologiskt plan håller jag givetvis med Hellmark Knutsson och Batljan. Samtidigt går det inte att blunda för den grundläggande omständigheten att de faktiskt inte föreslår något egentligt alternativ till den borgerliga politiken.

De påminner min om den konservativa demokraten Zell Miller, som kampanjade för George W Bush 2004 och stödde John McCain 2008. Miller, vars böcker jag har läst med stor noggrannhet, menar i praktiken att Demokraternas problem är att de inte är Republikanerna. Som övergripande analys kan den ha ett visst värde. Som internpolitisk partsinlaga är den värdelös. Ty vad är poängen med ett demokratiskt parti som tycker som Republikanerna?

Och här måste jag ge S-vänstern rätt, även om jag inte delar dess ideologi. Det är poänglöst att bedriva opposition enbart på grundval av partinamn. Politiken måste innehålla något, och detta är socialdemokratins dilemma. Antingen går man åt vänster för att konsolidera den ideologiska basen, och riskerar att helt tappa medelklassen. Alternativt går man till höger, och förlorar sitt existensberättigande.

Jag är glad att jag inte ingår in Socialdemokraternas valanalysgrupp.

Mitt riksdagskryss går till…

Sveriges märkligaste valrörelse på mycket länge är nu på väg att ta slut. Om inget oerhört extremt inträffar under det kommande dygnet blir det något så ovanligt som en valrörelse utan någon enskilt tung sakfråga eller sakområde. Förra valets tema var utanförskapet, 2002 handlade om integration, 1998 om vård, skola och omsorg – efter nittiotalets tuffa besparingar.

Men 2010 ser ut att gå till historien som året då valet inte handlade om någonting särskilt, utöver bröstpumpar, clowner i sjukvården, butlers i tunnelbanan och annat som lockat mer till hånskratt än till ideologisk kamp. Valet handlar i hög utsträckning bara om sig självt. Mer Seinfeld än Reinfeldt, om jag får tillåta mig en göteborgare.

De frågor som ändå präglar debatten är jordnära, eller snarare plånboksnära, och inte speciellt framåtblickande. Det är inte nödvändigtvis fel, förvisso. Ibland har svenska valrörelser flugit högt över huvudet på väljarna, som när Göran Persson inför förra valet fick ägna en stor del av TV4-utfrågningen åt att dividera om Israel och Palestina. Det är inte orimligt att valet handlar om frågor som väljarna faktiskt prioriterar i sin vardag.

Men om man som jag och Mattias Svensson faktiskt har föresatt sig att leta efter kandidater som verkligen drivs av någon slags ambition att bedriva, så är det en rätt seg valrörelse.

Dock är även mitt val ett resultat av flera pragmatiska avvägningar, som lyder som följer:

Valet står mellan två solida block av etablerade partier. Å ena sidan Alliansen och å andra sidan de rödgröna. Därutöver har vi Sverigedemokraterna, som har en rejäl chans att ta sig över spärren, och ett antal helt chanslösa marginalpartier såsom Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Sveriges pensionärers intresseparti, Liberala partiet. Rättvisepartiet socialisterna och Nationaldemokraterna.

Småpartierna är för mig helt ointressanta, oavsett om det gäller det i grunden sympatiska Liberala partiet eller rena odjur som Nationaldemokraterna och Kommunistiska partiet. De väger för lätt för att spela roll och är besatta av sina egna hjärtefrågor. Ska man vara en smula elak är de intressantare ur sociologisk synvinkel än ur politisk dito.

Sverigedemokraterna har efter tjugo års arbete lyckats lämna politikens kufiga larvstadium, men är absolut inget alternativ. Därmed återstår bara valets två huvudkontrahenter, och ärligt talat: det valet är inte någon match. Alliansen är inte direkt någon fyrbåk av frihetlighet, och lär bli ännu mindre så under en eventuell andra regeringsperiod.

Men den har gjort en del vettiga saker också. Min familj har fått skattebördan lättad, med motsvarande vad vår bil kostar per år, alternativt en veckas all inclusive med barnen på någon av Kanarieöarna. Det är inte den sortens frihet om vilken det skrivs romanklassiker. Men frihet är det, i all sin enkelhet. Dessutom har de inlett vändningar med hopplöst sossiga supertankers som skolan, biståndet, synen på företagande och statligt ägande.

Inte på något av dessa områden har oppositionspartierna något annat att erbjuda än en återgång till det redan prövade och förkastade. Här finns trots allt en tydlig skillnad i synen på människor. För de borgerliga är en skattelättnad något som eventuellt kan genomföras när statens finanser så tillåter. För de rödgröna är sänkta skatter alltid ett slöseri med resurser. Oavsett alla yttre omständigheter.

Alliansen må prioritera staten framför dess medborgare, men för de rödgröna är medborgarna över huvud taget inte en faktor. De vill inte ens medge att resurser skapas av någon innan staten skattar in dem.

Och det är värre.

Med blockfrågan avklarad återstår dock frågan om parti. Just här var det trots allt inte så svårt. Som generell alliansväljare är jag inte superengagerad för eller emot något av dem. Moderaterna driver mig till vansinne med jämna mellanrum, men har på många sätt varit alliansens klippa, inte minst under finanskrisen. Dessutom kan jag uppskatta den resonerande och faktasökande hållning som partiets chefs-icke-ideolog Anders Borg står för, även när jag inte håller med honom. Kunskap och kompetens är en viktig del av politiken, före valet men framförallt efter.

Men Moderaterna är ändå inget för mig, åtminstone inte på riksnivån. Inte heller Folkpartiet, som jag i egenskap av tidigare medlem och anställd känner bättre än något annat parti. Dessutom löper inget av dessa partiet någon som helst risk att åka ur riksdagen.

Därmed återstår Alliansens två småttingar, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Centern har slitit hund under den här mandatperioden, inte minst under industrikrisen som hölls på föredömligt avstånd från ekonomin i övrigt. 2006 var Centern något av den liberala fronten i valrörelsen, men den rollen har förvaltats rätt dåligt. Detta till trots: hade jag bott kvar i Stockholms stad så hade det nog ändå blivit en centerröst för min del. Där kandiderar Fredrick Federley, Johan Hedin, Abir Ahlsalani och Elisabeth Thand Ringqvist – samtliga goda liberaler och dessutom uppskattade vänner.

Men sedan ett par år bor jag i Stockholms läns valkrets, och där är vi inte lika bortskämda med liberala och egensinniga centerpartister. Dessutom har jag gjort bedömningen att KD, inte C, är det alliansparti som hänger lösast vad väljarstödet beträffar. Jag har invändningar mot mycket i partiets politik, och även mot några av dess företrädare som jag verkligen betraktar som fullfjädrade knasbollar. Men sådana finns i alla partier, och som jag skrivit tidigare anser jag att KD är något intressant på spåren med den här verklighetens folk-vinkeln.

Och när jag väl hade funderat mig fram till detta var det sista valet, alltså valet av person, inte någon större match. Neos sjätte kapitel i artikelserien skrev av Sara Skyttedal, ledande profil inom KDU och kommunpolitiker i Haninge. I sin text pekade hon på att bland annat på många (FP-)liberalers tendens att bara acceptera valfrihet som leder till det goda och rätta valet, och just denna subjektiva liberalism är något som jag tampades mycket med när jag själv var aktiv i FP. Ämnet ligger mig alltså varmt om hjärtat.

Sara Skyttedal hör till den minoritet av våra tjugo kandidater som jag inte känner sedan tidigare. Jag tror faktiskt inte ens att vi har träffats. Men av vad jag läst och sett av henne på avstånd förefaller hon vara en del av den där nya och lite annorlunda kristdemokratin som förefaller växa fram under den traditionella pingstkyrkopaternalismen. Utöver att inta intressanta ståndpunkter lyser hennes texter av analytisk och intellektuell förmåga, även det viktigt på en politisk scen som präglas av viss fördumning. Så även om Sara Skyttedals chanser att nå riksdagen redan på söndag är mikroskopiska, så är hon ett namn värt att sprida och hålla ögonen på.

Mitt val förvånar till viss del mig själv, så jag förstår helt klart om någon trogen läsare har svårt att tro på det. Men svensk politik är stadd under förändring. Det finns intressanta namn på många håll, och fullkomliga dårfinkar överallt. Partibeteckningar betyder helt enkelt inte särskilt mycket för mig längre, men jakten på morgondagens politiker betyder tvärtom väldigt mycket.

Sara Skyttedal är det intressantaste namnet i det opinionsmässigt svagaste partiet. Därför fick hon mitt kryss.

…….

För mer om Sara Skyttedal, se hennes blogg.

Ohly och hundrasismen

Aftonbladets debattsida innehåller i dag en artikel, signerad av bland andra Lars Ohly, om ”rasismen” och ”hetsen” som drabbar kamphundar. Enligt undertecknarna är kamphundar enastående stabila familjehundar, som helt enkelt lider av en taskig mediebild.

Något ligger det väl i detta. Jag känner själv en väldigt mysig amstaff, och naturligtvis är hundars beteende ofta en fråga om uppfostran.

Men problemet är ju att rätt många kamphundsägare har skaffat just amstaffar eller pitbulls i helt andra syften än att uppfostra dem till vänliga familjedjur. Mot den bakgrunden är det till exempel inte jättevanligt att förorternas grabbgäng vallar moppsar i centrum.

Därför blir det krystat intill löjets gräns när Ohly och hans vänner skriver att

”Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor.”

Här bör dock nämnas att

1. Det finns något fler taxar och golden retrievers än kamphundar i Sverige
2. Taxar och golden retrievers är vanligare i barnfamiljer (av lett insedda skäl)
3. NÄR taxar och golden retrievers biter så blir följderna inte lika allvarliga som av kamphundsbett
4. Ingen, som inte har väldigt mycket humor, skaffar en tax eller golden retriever för att försärka bilden av sin egen farlighet

Kamphundarna är måhända inte lika stora problem som kamphussarna. Men att jämföra dem med taxar är som att jämföra en magnum med en luftpistol.

Det hela kokar ner till frågan om vem man egentligen håller på. Det äldre paret som oroas över att deras trevliga gamla bostadsområde håller på att förslummas, eller de kamphundsförsedda machograbbar som bidrar till förslumningen. Att Lars Ohly föredrar de senare vet vi emellertid. De skriver ju till och med kampanjlåtar åt honom.