Ohly och hundrasismen
Aftonbladets debattsida innehåller i dag en artikel, signerad av bland andra Lars Ohly, om ”rasismen” och ”hetsen” som drabbar kamphundar. Enligt undertecknarna är kamphundar enastående stabila familjehundar, som helt enkelt lider av en taskig mediebild.
Något ligger det väl i detta. Jag känner själv en väldigt mysig amstaff, och naturligtvis är hundars beteende ofta en fråga om uppfostran.
Men problemet är ju att rätt många kamphundsägare har skaffat just amstaffar eller pitbulls i helt andra syften än att uppfostra dem till vänliga familjedjur. Mot den bakgrunden är det till exempel inte jättevanligt att förorternas grabbgäng vallar moppsar i centrum.
Därför blir det krystat intill löjets gräns när Ohly och hans vänner skriver att
”Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor.”
Här bör dock nämnas att
- Det finns något fler taxar och golden retrievers än kamphundar i Sverige
- Taxar och golden retrievers är vanligare i barnfamiljer (av lett insedda skäl)
- NÄR taxar och golden retrievers biter så blir följderna inte lika allvarliga som av kamphundsbett
- Ingen, som inte har väldigt mycket humor, skaffar en tax eller golden retriever för att försärka bilden av sin egen farlighet
Kamphundarna är måhända inte lika stora problem som kamphussarna. Men att jämföra dem med taxar är som att jämföra en magnum med en luftpistol.
Det hela kokar ner till frågan om vem man egentligen håller på. Det äldre paret som oroas över att deras trevliga gamla bostadsområde håller på att förslummas, eller de kamphundsförsedda machograbbar som bidrar till förslumningen. Att Lars Ohly föredrar de senare vet vi emellertid. De skriver ju till och med kampanjlåtar åt honom.
