Oppositionen intressantare än regeringen
Jag har medvetet legat lågt med att kommentera förra söndagens valresultat. Dels därför att läget har varit oklart, med strid in i de sista om utjämningsmandat, och dels för att det faktiskt inte är helt fel att låta saker och ting sjunka in innan man kommenterar dem.
Och med en veckas avstånd till valnatten kommer jag på mig själv med att vara betydligt mer nyfiken på oppositionen än på regeringen. Visst, ett och annat av Fredrik Reinfeldts statsråd skulle behöva bytas ut, och så kommer säkert också att ske. Men i huvudsak vet vi nu hur Reinfeldt resonerar som regeringschef. Förväntningarna ligger därför närmare verkligheten nu än vad de gjorde efter valet 2006.
Det verkliga frågetecknet är i stället oppositionen, som nu dessutom är tudelad. För att ta de rödgröna först: kommer trion att fortsätta med gemensamma budgetreservationer? Kommer de att i enskilda frågor låta någon av sammarbetskollegorna göra upp med regeringen i enskilda sakfrågor? För att ta ett exempel: Kommer Socialdemokraterna, som på den punkten tycker ungefär som Alliansen, att släppa sin av V och MP dikterade Afghanistan-politik?
Den andra frågan är hur Sverigedemokraterna kommer att agera. Redan om en dryg vecka måste partiet börja spela ut sina kort. Kommer de att stödja veteranen Per Westerberg (M) som talman? Hur kommer de att agera inför valet av Fredrik Reinfeldt som regeringsbildare? Vi kan förutsätta att S, V och MP röstar nej, och därmed kan SD redan då utlösa en regeringskris genom att också rösta nej. I så fall kommer Reinfeldt säga att ”Mona Sahlin har fällt regeringen med hjälp av SD”. Men om SD lägger ner sina röster eller, mindre troligt, röstar för regeringen, kommer Mona Sahlin att på motsvarande vis angripa regeringen för att stödja sig på SD.
Så kommer det se ut under den kommande tiden. I fråga efter fråga, på område efter område. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Jag minns inte vem som sa det, men något av det klokaste som sagts om om SD:s inträde löd: ”Ingen är så beroende som den som i varje läge måste visa sitt oberoende”.
Detta är skräckscenariot: De båda huvudblocken försöker rubba varandra ur sina respektive positioner genom att hänvisa till vad SD till äventyrs råkar tycka. De kommer avkräva varandra beskedet att himlen är skär och gräset blått, eftersom ingen vill ansluta sig till Sverigedemokraternas linje om blå himmel och grönt gräs. I det läget ser jag en god jordmån för ett SD som vill fortsätta växa. De kan fortsätta agera som på valnatten, då Jimmie Åkesson betedde sig lugnt och sansat medan Lars Ohly liknade något man skrämmer barn med.
Men viktigt för Socialdemokraterna är detta: efter 2006 agerade de med bitterhet och bestörtning, och försökte utmåla Alliansen som rödögda djävlar som med falsk retorik lurat till sig röster som rätteligen tillhörde S. Den linjen blir svårare att driva nu, när Alliansen inte bara blivit vald utan även omvald. Om väljarna 2006 röstade för ”något annat” så röstade de nu för ”just detta”, och det tarvar ett nytt tonläge från socialdemokratin.
Det är främst oppositionen jag kommer hålla ögonen på under mandatperiodens första månader. På sätt och vis har den mer att leva upp till än vad regeringen har.
