Paulina Neuding - 18 maj, 2015
Vilken vinkel väljer Sveriges Radio på frågan om bibliotek som får stänga på grund av stökiga gäng? (Bakgrund här, jag skrev om frågan i går i min
kolumn i SvD och på
SvD-bloggen)
Att det är synd om gängen. Efter en
intervju med bibliotekarien Einar Ehn i Hässelby villastad valde P4 att tillskräva Ehn uppfattningen att de ungdomar och vuxna män som terroriserat personal och besökare på bibblan "upplever ett utanförskap".
Texten är nu ändrad, efter att Ehn mejlat och påpekat att han är felciterad. Mejlen till P4, som jag publicerar med hans tillstånd, talar för sig själva.
"Just de äldre ungdomarnas utanförskapskänsla blöder mitt hjärta ärligt talat inte så mycket för. Däremot de yngre barnen förtjänar en tryggare uppväxt, med vuxna förebilder som tar avstånd från kriminella. Det finns INGEN ursäkt att vandalisera bibliotek."
Mejl 1
Hej N,
Jag kom till Radiohuset i onsdags för att jag ville berätta om vilka konkreta effekter utanförskapet får. Att vanliga människors tillgång till samhällstjänster kringskärs på grund av kriminalitet. Att barn umgås med sysslolösa 25-åringar, varav en del är kriminella. Att detta förtigs för att man "inte vill svartmåla förorten".
Jag framställs som en idiot som säger "ungdomarna behöver lokaler".
Mejl 2
Jag känner mig direkt felciterad. Jag har aldrig sagt att "unga känner ett utanförskap". Jag menar att utanförskapet ligger i att boende i området tillåts lida på ett sätt som människor i tex Hägersten inte behöver. Just de äldre ungdomarnas utanförskapskänsla blöder mitt hjärta ärligt talat inte så mycket för. Däremot de yngre barnen förtjänar en tryggare uppväxt, med vuxna förebilder som tar avstånd från kriminella. Det finns INGEN ursäkt att vandalisera bibliotek. Varken fattigdom, social utsatthet eller upplevt utanförskap.
Det kan du skriva, om du inte får ta bort hela inslaget. Sen kan du göra ett till inslag som behandlar de större frågorna med det material du redan har. Att säga "ungdomarna känner ett utanförskap och behöver en lokal" är så banalt och intetsägande att jag skäms att behöva förknippas med det.
Mejl 3
På nästa APT kan ni ta upp följande: "Varför anser vi att det är viktigare att förmedla att stökiga ungdomar och vuxna män behöver få lokaler än att mellanstadiebarn umgås med stökiga och i vissa fall kriminella unga män? Skulle vi gjort samma val om situationen uppstått på Kungsholmen?".
Paulina Neuding - 30 april, 2015
Hur påverkar flyktingströmmarna till Sverige arbetet på Migrationsverket? Klarar man att värna de sökandes rättssäkerhet? Klarar man att identifiera extremister och krigsförbrytare i flödet av asylsökande?
Dessa och liknande frågor lovar Merit Wager att fortsätta att ta upp med hjälp av anställda vid Migrationsverket, ”miggor”, i en kommande bok med titeln
Inte svart eller vitt – miggor berättar, apr 2014-aug 2015 – om hon når målet att
samla in 200 000 kronor innan söndag. Det blir i så fall en fortsättning på hennes tidigare böcker
Berättelser från Migrationsverket (2012) och
Inte svart eller vitt utan svart och vitt (2014). Om den senare skrev
Dagens Juridik i en
recension:
"Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. ... Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut."
– Jag lyssnar på miggorna och låter dem komma till tals. Tanken är att göra deras berättelser tillgängliga för dem som är intresserade, men också att samla dem för framtida forskning.
Många journalister har Merit Wager att tacka för hjälp med källor när Migrationsverkets arbete har granskats. Hon har tidigare varit kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida (2006–2010), och tog 2007 emot Bancos Humanpris "för sina humanitära insatser för utsatta grupper i Sverige och utomlands”.
Hur ser rättssäkerheten ut när flödet av asylsökande är så stort – klarar man av att göra korrekta bedömningar? Vilken bild ger miggorna som du talar med?
– Det säger sig självt att rättssäkerheten blir lidande – vilket inte minst drabbar de asylsökande som faktiskt har asyl- och skyddsskäl. Det är ett oerhört stort antal människor som kommer till Sverige och söker asyl, cirka 250 personer per dag. Många, uppemot 90 procent, kommer utan identitetshandlingar, vilket givetvis gör asylprocessen mer svårhanterlig och komplicerad och rättsosäkerheten större. Migrationsverket hinner inte anställa och utbilda tillräckligt med nya handläggare och beslutsfattare för att utredningarna ska kunna göras tillförlitligt.
Är miggorna lika benägna att prata med dig nu som tidigare?
– Ja. De skriver och berättar på sin fritid och är mer arbetstyngda nu än tidigare, eftersom de både ska utföra sitt eget jobb och ofta också måste handleda nyanställda. Det tar lång tid att lära sig jobbet och många nya har enligt flera miggor en något idealistisk bild av vad det är de ska göra. Många vill ”hjälpa flyktingar”. Ofta blir besvikelsen stor när de konfronteras med verkligheten och en del slutar ganska snart. Det gör att miggorna, de som jobbat där länge och som hör av sig till mig, måste börja om på nytt och handleda och hjälpa nya människor gång på gång.
– Men ja, miggorna hör av sig och tack vare att de tar sig tid att berätta och dokumentera vad som händer på Migrationsverket och informera om vad de ser och hör, får vi veta hur arbetet ser ut i praktiken. Det har tagit tid att bygga det ömsesidiga förtroende för varandra som vi nu har. De litar på mig, att jag inte avslöjar deras identiteter och jag litar på dem och det de berättar, som de också i mån av möjlighet backar upp med dokumentation.
Hur skiljer sig den här boken från de tidigare?
– Den skiljer sig inte från de tidigare böckerna utom när det gäller tidsperioden och givetvis genom de förändringar som sker inom asylinvandringsområdet och som miggorna rapporterar om. Två böcker finns alltså redan –
Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2008-2011 och
Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012-mars 2014 – både i pappersform och som e-böcker. Jag uppmanar dem som är intresserade och som vill använda böckerna som referensmaterial att i
ladda ner dem som e-böcker för 40 kr per bok. Den tredje boken kommer att finnas både som pappersbok och som e-bok.
Varför är detta viktigt att skriva om?
– Därför att rättssäkerhet i sig är viktig, liksom tilltron till våra myndigheter. Vi får inte glömma att en rättsosäker asylprocess riskerar att drabba människor som har asylskäl och som redan utsatts för svårt lidande. Det handlar också om säkerheten i landet. När så många människor kommer till ett relativt litet land och så många inte har id-handlingar och miggorna ofta bara har uppåt en timme på sig att ”utreda” ett fall blir det i princip omöjligt för Sverige att veta vilka som tas emot och ges tillstånd att vistas i landet. Bland dem som kommer finns ju inte bara skyddsbehövande, där finns också personer med helt andra agendor och andra syften.
– Detta är en osäkerhetsfaktor i Sverige som också har börjat uppmärksammas i de nordiska grannländerna.
Vilka hoppas du ska stödja din bok?
– Jag hoppas att många av dem som tar del av miggornas och mina texter, som citerar ur dem eller talar om hur mycket de uppskattar dem vill stödja arbetet med den tredje boken. Jag hoppas att det mål – 200 000 kronor - som jag satt för min insamling kan nås. Gör det inte det så får jag inte en krona, pengarna går tillbaka till dem som velat bidra.
Länk till insamlingen
här.
Mattias Svensson - 26 mars, 2015
Mats Johanssons essä
En knapptryckares bekännelser i Neo nr 6 2014 är en av de mest lästa texterna och fortsätter att generera respons. Partikollegan
Maria Abrahamsson reflekterar
i Neo nr 1 2015. Och apropå Moa Berglöfs
borgerliga identitetsdiskussion i samma Neonummer, har Mats Johansson återkommit med
en identitetspolitisk fundering: "Identitetspolitiken tränger in som debattparadigm där man minst anar det."