Ivar Arpi - 7 maj, 2014
Hur många skribenter, kändisar och offentliga personer hyllar öppet nazister? Nämn en enda. Det går inte, för det finns inga. Och det är betryggande. Mer oroväckande är hur många som urskuldar eller till och med ställer sig bakom våldsbejakande vänsterextremister, vilket inkluderar främst Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA). De som högröstat är emot politiskt våld när det utförs av nazister, börjar sväva på målet när det handlar om extremvänsterns våld. Det anses som ett gott våld. Denna överslätande attityd är utbredd i offentligheten. Ett axplock:
”Vi med mörkt hår är inte rädda för AFA”, skriver Mikael Feldbaum, chefredaktör på Tidskriften Arena, på Dagens Arena (18 dec 2013). Vidare skriver han att ”känslan av tacksamhet mot AFA är utbredd bland oss med mörkt hår”.
Feldbaum verkar tro att han är fredad från attacker för att han svart hår. Men som kvällens Uppdrag Granskning Det goda våldet visar, har Revolutionära Fronten även attackerat slovakiska gästarbetare i Sverige. De hade inget som helst med nazismen att göra. Men de modiga kämparna i Revolutionära fronten är inte så nogräknade som vissa skribenter vill tro.
Petter Larsson på Aftonbladet kultur underkänner tanken om att vänsterextremism har något gemensamt med jihadism eller högerextremism. ”Extremvänstern är alltså – enligt statsmaktens egna beskrivningar – extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism. Man är extremister i sitt motstånd mot miljöförstöring och djurplågeri, och extremt mycket för demokrati och jämställdhet.” (16/12 2013)
Ja, ni hör ju. Det extrema med vänsterextremister är inte deras våld utan att de är så extremt goda.
Samma teori framförde Ann Heberlein i Sydsvenskan (20/12 2013). ”Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter.” Och lite längre ned i samma text skriver hon ”Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet […]”.
Heberlein gick så långt som att kalla vänsterextremisterna (”de som gör något”) för hjältar.
Även inom Ung Vänster finns stöd för Revolutionära Fronten. Där har tre distriktsordföranden blivit uteslutna för att de öppet stödjer RF. Först att uteslutas var Marcus Allard som då var ordförande för Ung vänster i Örebro. Men i dag är det 8 av 22 partidistrikt i Ung vänster som vill att uteslutningen upphävs. Är detta återväxten inom Vänsterpartiet?
Så åter till kvällens Uppdrag Granskning. Programmet smular sönder föreställningen om att våldet som de vänsterextrema i AFA och i synnerhet i RF utövar är i självförsvar– att det är det stämmer inte. Vänsterextrema är urskiljningslösa de också. En man som kör svarttaxi luras ut på en parkeringsplats och får sin bil sönderslagen. Slovakiska gästarbetare, en far och son, som råkar vara på fel plats misshandlas. En sjuårig flicka och hennes mormor får glassplitter över sig och tårgasas när deras anhörigas hem attackeras av RF. På sin hemsida lägger RF ut musiksatta videor på sina attacker. De skryter om sitt våld. I programmet får man se chattar där de pratar om hur de hoppar på folks huvuden och sparkar in deras ansikten. ”Hahaha” eller ”Gött” blir ofta svaren.
Det räcker med att uppfattas tillhöra de högerextrema för att attackeras. Inte bara högerextremister utan även utomståendes liv riskeras också. RF agerar folktribunal och bödel. Som Mattias Ståhle, journalist på Eskilstuna-kuriren som fokuserat på politisk extremism, säger: ”Flera attacker och ’hembesök’ har gjorts mot folk som påståtts vara högerextremister, men bara är kompisar eller umgås i samma krets som nazister. Offren har ofta varit människor som inte ägnat sig åt politisk aktivitet vare sig nu eller tidigare”.
Enligt Ståhle står vänsterextrema för runt 95 procent av alla attacker som utförs mellan extremgrupperna i Mälardalen, även om de själva kallar det för självförsvar. Det är snarare de högerextrema som ägnat sig åt självförsvar. Inte för att de inte velat gå till mer attack, men eftersom de enligt Ståhle saknat kapaciteten som de vänsterextrema har. Självförsvarsretoriken skaver. Till saken hör att de vänsterextrema uppfattar den rådande kapitalistiska ordningen som våldsam. På så sätt blir deras våld nästan per definition självförsvar. It’s the system, man!
Det är alltså inte bara nazister som råkar ut för de vänsterextremas goda fina våld. Fredrik Nykvist blev misshandlad i Eskilstuna häromåret. Varför? Han var aktiv i Liberala partiet. Han sparkades ned bakifrån. Våldsverkarna motiverade sitt dåd med att liberaler är ”arbetarfientliga” och att de skulle göra allt de kan för att liberaler inte ska få synas eller höras mer.
19-årige Rebaz Sanar, ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Eskilstuna, går numera ständigt med överfallslarm efter attacker från en av de ledande i Revolutionära fronten. Frontfiguren har hotat Sanar om vad som kommer ske om han inte slutar med politiken.
Detta är alltså vad Ann Heberlein kallar för att ”göra något”. Hjältar. Det är detta Petter Larsson kallar för att vara ”extremt mycket för demokrati”. Mikael Feldbaum känner ”tacksamhet”.
Ännu märkligare blir det när akademiker rycker ut och försöker skyla över vänsterextremismen med ”forskning”. I Uppdrag granskning intervjuas Magnus Wennerhag, sociolog på Södertörns högskola, som var en av fem forskare som för en månad sedan skrev på DN Debatt (5/4) att det var fel att regeringen ville motverka vänsterextremism. Det hotade demokratin, menade de. Inte vänsterextremismen alltså, utan försöket att motverka den. Detta eftersom vänsterextrema vill ha ”mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer”. När Wennerhag konfronteras med videorna med vänsterextremister där de misshandlar och vandaliserar blir han närmast svarslös.
Men det är inte bara skribenter och akademiker som urskuldar och hyllar de vänsterextrema. I programmet visas årets Grammisgala, som sändes i SVT, där Kartellen framförde sin låt Underklassmusik. På scenen stod kända skådisar i rånarluvor, och bland annat Ola Rapace mimade i micken. Och när man invigde Kulturhuvudstadsåret i Umeå stod maskerade aktivister på rad på scenen. De hyllade Joel Bjurströmer Almgren som häromdagen dömdes till 6,5 års fängelse för ett dråpförsök i samband med demonstrationen i Kärrtorp. han hade knivhuggit en nazist två gånger i ryggen.
Kartellen är intressanta i sammanhanget. I videon till Underklassmusik är Revolutionära fronten med. Och på Revolutionära frontens hemsida kan man se Kartellen posera med en av deras fanor. Ena sekunder skryter Sebbe Stakset om hur många slagsmål han själv varit i och att han är kompis med folk i RF. Men när Stakset konfronteras med videorna där de tar till våld slår han ifrån sig kritiken om att deras metoder skulle vara odemokratiska. ”Men hela jävla Sverige är antidemokratiskt!”, säger han. En petitess som att riksdagen röstas fram av svenska folket viftar han bort.
Jag har tidigare skrivit om gullande med Sebbe Stakset och Kartellen här på Neo-bloggen. De vill stajla om sig från yrkeskriminella till politiskt medvetna. Men ränderna verkar inte gå att tvätta bort i deras fall. Göran Greider har ju kallat Kartellen för ”En strålkastare riktad mot det svenska samhället” (Aftonbladet 9/4). Och nog är de en strålkastare som belyser hur svenska kändisar, skribenter och allsköns människor som borde veta bättre låter sig förföras av våldsamma extremister bara för att de är vänster.
Det hela är egentligen mycket enkelt. Bara för att vi alla avskyr nazister innebär inte det att vänsterextremister är goda. Båda står för odemokratiska värderingar och tvekar inte inför att skada meningsmotståndare.
Mattias Svensson - 26 april, 2014
Ja, det finns en aktuell faktaspäckad, tjock bok om ekonomi som alla borde läsa. Nej, det är inte den du tror.
Har just avslutat fantastiska Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av Charles Calomiris och Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder. 506 stadiga sidor förskräcker förstås, men det är å andra sidan en bok som så här några år i efterhand ger det klokaste perspektiv jag sett på en nära händelse som den amerikanska finanskrisen 2007. Och då är bokens fokus inte primärt USA, eller begränsat till nutiden.
Det var alltså ett samarbete mellan banker och aktivistgrupper som företrädde minoriteter. Grupperna tjänade miljoner. Tiotals! Hundratals! Miljarder! Jag förstår att det låter osannolikt och konspiratoriskt, men låt mig förklara. USA hade ett banksystem som av historiska skäl inte medgav förgrening, utan bestod av småbanker i varje delstat. När möjligheten plötsligt öppnades under 1990-talet för banker att gå samman i hela USA fanns en enorm möjlighet till effektivitetsvinster i detta. MEN en faktor för att gå samman var en lag från 1979 som bara tillät sammanslagningar om det gynnade närsamhället där detta skulle ske, och aktivistgruppernas omdöme var i praktiken måttet. Aktivistgrupperna fick administrera generösa lån till allt mindre nogräknade villkor till sina medlemmar (ibland med motkrav om aktivism för deras politiska agenda), bankerna fick gå samman. Och för att inte behöva ta för stora risker på lånen till utsatta grupper drog man in de halvstatliga företagen kända som Fannie Mae och Freddie Mac, som hade staten som garant och under Bill Clinton och George W Bush allt mer ambitiösa politiska mål att låna ut till ”svaga grupper”, villkor som blev normerande för hela lånemarknaden.
Ja, där någonstans tror jag att ni kan storyn. Allt var fullt medvetet, och påståendet att ”ingen visste” är rent löjligt. Har något gjorts åt problemen? Ja på ytan, men inget som kommer att lösa dem. Precis som efter USA:s många tidigare bankkrascher.
Det här är nu inte en historia om finanskrisen, utan ett i sanning bredare perspektiv. Storbritanniens, USA:s, Kanades, Mexicos och Brasiliens moderna historia ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir bakgrund åt en analys med intressanta insikter och slutsatser. Kanadas banksystem har inte haft en kris sedan 1839. Ja, 1839, och den var liten. Det är synnerligen effektivt och har både erbjudit omfattande krediter till alla landsändar och varit stabilt i kristider. Och det beror inte på politik, de fick en centralbank först 1935 och den har inte haft mycket att göra.
Så låt oss då kopiera hur de har gjort! Nja, här kommer den dåliga nyheten: Ett lands banksystem är väsentligen en produkt av politiska beslutssystem och att olika intressekoalitioner finner varandra. Att beklaga för libertarianer är att bankverksamhet är svår att separera från staten. Det behövs en aktiv statlig kompetens för att sätta villkoren för bankverksamhet som reservkapital, staten behöver vara behjälplig med skuldindrivning och att upprätthålla avancerade kontrakt. Allt detta öppnar för staten att ställa motkrav, inte minst som staten behöver banker för att finansiera sin verksamhet. Det är sådana motkrav från staten som bjuder in intressekoalitioner i vad författarna kallar The great bank bargain. Några intressenter tenderar att tjäna multum på bankverksamhet och kontanter, vanligtvis på bekostnad av allmänheten. Den goda nyheten är att detta gör auktoritära system dåliga på bankverksamhet. En diktator kan inte garantera att hen inte kommer att plocka banken på tillgångar vid behov och därför blir bankverksamheten begränsad. Än idag har exempelvis Kina mest statliga banker.
För demokratier är en slutsats att ju fler kontroller och skydd för minoriteter, andrakammarsystem, juridisk överprövning et cetera som finns, desto större chans att bankverksamheten faktiskt bedrivs i allmänhetens intresse, är stabil och med goda kreditmöjligheter. Jag vill ta meningen ”The populist notion that the absence of constraints on majority rule results in more power and greater opportunities for the common man is based on a misunderstanding of the way democracies work.” och gnida in den i ansiktet på alla pompösa folkpartister som genom 1900-talet insisterat på en rak parlamentarism i en kammare som det enda demokratiska systemet. Så hör inte heller Sveriges banksystem sedan 1970-talet till de stabilare i världen. Men det hjälper ju inte att ta en slutsats och gnida den i någons ansikte. Hela det historiska perspektivet och stundtals små detaljer i lagar eller ett lands utveckling är avgörande för förståelsen. Och det får man bara om man läser boken. Så gör det! Gör det även om det inte en bok man läser för att den har slutsatser man kan nicka instämmande till. Gör det just därför.
Mattias Svensson - 25 april, 2014
Det är roligt att få den sorts ambitiösa svar på viktiga frågor som Jon Karlfeldt ger apropå mina fem kritiska frågor om miljöpolitik. Inte minst som Karlfeldt självkritiskt medger att Miljöpartiet tidigare haft en dogmatisk inställning i sitt motstånd mot genmodifierade växter. Miljöpartiets motstånd mot genmodifierade grödor finns dock kvar.
Jag kan inte hitta ett enda aktuellt exempel vare sig i riksdagen och än mindre på EU-nivå där Miljöpartiets linje varit att tillåta någon slags genmodifierade grödor. I EU-parlamentet har Carl Schlyter varit en profilerad motståndare, som inte tycks vilja lämna några slags möjligheter för bönder att faktiskt använda grödor framtagna på detta sätt.
I det oklara läge som GMO-frågan är inom EU bör Sverige stoppa nya grödor tills det finns möjlighet till nationella förbud. Man bör också ha möjlighet att säga nej till GMO-grödor i den offentliga upphandlingen. (Risk för invasion (sic!) av genmodifierade grödor GP 30/3 2012)
Gustav Fridolin och Åsa Romson har hållit en låg profil, men röstat emot när tillfälle givits. Och även om argumenten ändrats är inställningen densamma. Fridolin tycks numera mena att GMO inte kan tillåtas för att grödorna då skulle konkurrera ut dyrare ekologisk produktion.
”Man måste få skydda värdet av sina investeringar. Kommer det in konkurrenter med GMO när andra investerat i grön utveckling snedvrider det konkurrensen” (Handelskammaren)
Karlfeldts inställning grundar sig delvis på en mer legitim farhåga, koncentrationen av GMO-patent till ett fåtal globala storföretag. Men den invändningen är inget motargument mot exempelvis gyllene ris, A-vitaminberikat ris som tagits fram för att hjälpa u-länder. Ett ris som ändå motarbetats av exempelvis Greenpeace och mot vilket Carl Schlyter upprört kräver hårdare gränskontroller vid EU-import. Och det ironiska är att dagens koncentration av GMO-grödor hos ett fåtal storföretag beror på de strikta kontroller och regleringar som MP och andra drivit igenom. Vill man undvika en koncentrerad marknad måste man bli liberala med att bejaka och likabehandla grödor.
Motsättningen mellan ekologisk odling och genmodifiering är lika konstlad. I själva verket menar professorn i växtlära Pamela C Ronald och ekoodlaren Raoul Adamchak i boken Tomorrows table att gentekniken är just vad den ekologiska metoden behöver för att kunna föda mänskligheten. Så snälla Karlfeldt och Miljöpartiet, istället för att hitta på nya, ekonomiska ursäkter att alltid rösta emot GMO, släpp sargen och kom in i matchen! Det finns mycket annat att diskutera vidare.
Gällande om utsläppen minskas bäst av ett mål för just utsläpp eller med mål även för förnybart och energieffektivisering slås jag kanske framför allt av den uppgivna hållningen i EU-kommissionens eget dokument i en av Jon Karlfeldts länkar. Där konstaterar de att den för resultat så viktiga marknaden för utsläppsrätter beräknas vara helt kollapsad på grund av ackumulerad överutdelning av gratis rättigheter och inte öka utsläppspriset ordentligt förrän framåt 2030 (en måttlig ökning från 10 € per ton koldioxid 2020 och 14 € så sent som 2025 ökar då till ca 35 € 2030). Under sådana omständigheter kan förstås regleringslösningar och sektorsspecifika mål vara mer motiverade, men det är egentligen ett allvarligt problem. Priser på utsläpp är den mest effektiva och bredaste lösningen om man inte vet eller kan förutse exakt var och hur utsläppen kan minskas. Jag anser med många andra att det är fallet med koldioxidutsläppen, men det kräver en bok att motivera (och jag skriver på en).
Vad gäller fisket kan jag bara konstatera att mycket talar för att vi får välja antingen rika fiskare och rika fiskbestånd, eller fattiga (men fler) fiskare och fattiga bestånd. På Island som Karlfeldt beklagar är fisket, trots att många får köpa sina fiskekvoter för kanske 50-60 procent av värdet på fångsten, så lönsamt att yrkesfiskare 2011 tjänar mer än vd:ar, finansanställda och läkare. De 200 bäst betalda yrkesfiskarna tjänar i genomsnitt omkring 16 000 euro i månaden (runt 137 000 kronor). Hälften eller en fjärdedel av de nivåerna är fortfarande mycket goda inkomster. Jag misstänker att här som på området genmodifiering är de ekonomiska argumenten och klagomålen på marknaden mest ett svepskäl att kunna rösta emot överförbara fiskekvoter. Det är synd, för de är fortfarande den mest lovande åtgärden för att rädda utsatta fiskebestånd. (Och med motståndet mot det vertikala växthuset i Linköping av likaledes ekonomiska skäl bildar det något av ett mönster.)
Nåja, man kan ju alltid avskaffa subventionerna till fisket också om man vill minska överfiskningen. Det borde vi vara överens om. Även om Karlfeldts logik när det kommer till landsbygdsstöd är att det behövs gröna subventioner för att uppväga miljöskadliga subventioner som man inte riktigt vågar ta tag i att avskaffa. Märkligt resonemang. Särskilt som värdet av gröna subventioner är begränsat. Amerikanska National Academy of Sciences gjorde nyligen en genomgång av samtliga gröna skatteavdrag och subventioner. Resultatet är förödande:
”Inte en enda av subventionerna var effektiv; några var horribelt ineffektiva; och andra som etanolsubventionen hade perversa effekter och ökade i själva verket växthusgasutsläppen. Den sammantagna nettoeffekten av alla subventioner sammantaget var väsentligen noll!” (Nordhaus, William The climate casino, s 266 (min översättning)
Även i Sverige visar en utredning från Konjunkturinstitutet (Miljö, ekonomi och politik 2013) att många klimatåtgärder är i det närmaste verkningslösa. Exempelvis har elintensiv industri haft undantag från energiskatter mot ett program för energieffektivisering (PFE), ett program som är ett dolt och otillåtet industristöd och dessutom ”inte bidrar till energipolitiska mål utan höjer kostnaden för politiken”. Mycket att diskutera som sagt, och många anledningar att fortsätta den kritiska granskningen av Miljöpartiets och andra partiers miljöpolitik. Tack själv, Jon Karlfeldt, för ett omfattande och på många punkter hoppingivande svar.
