I danska Weekendavisen om SD och klyftan genom Sverige

I helgen har jag en essä i danska Weekendavisen om SD:s framgångar i det svenska valet. Weekendavisen finns inte online, men redaktionen har varit vänlig nog att låta mig publicera texten här. På danska nedan.

Klyftan genom Sverige

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. Inte ens när VPK fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet mötte man sådana protester och sådant motstånd som möter SD:s väljare.

Dagen före valet skrev Sveriges moderate utrikesminister Carl Bildt en stort uppslagen uppmaning till svenskarna i Dagens Nyheter att inte rösta på Sverigedemokraterna. ”[A]nständiga medborgare ger helt enkelt inte sin röst till en sådan rörelse”, skrev han, i ett sista försök av Moderaterna att förhindra de egna väljarna att rösta på SD. Det var ingen slump att just Carl Bildt stod som avsändare. Den före detta svenske statsministern är en av de mest respekterade personerna i den svenska offentligheten. I dag vet vi hur det gick. Tretton procent av svenskarna röstade på Sverigedemokraterna, en ökning med över sju procentenheter sedan 2010. Mer än var åttonde svensk gick därmed till valurnorna i vetskap om att inte bara Carl Bildt utan stora delar av det svenska etablissemanget betraktar dem som icke anständiga människor.

Det är en ofta förbisedd aspekt av det nya svenska politiska landskapet. Sverigedemokraternas rekordsiffror i valet i söndags påminner om att det finns en ökad splittring mellan svenskar, en klyfta rakt igenom det svenska samhället, som saknar motsvarighet i våra nordiska grannländer.

Det finns flera skäl att vara orolig över Sverigemokraternas framgångar. Ett är väl genomlyst: SD har sina rötter i den svenska Vit makt-rörelsen, och var så sent som på 90-talet ett parti som samlade heilande skinnskallar. Även sedan kretsen kring partiledaren Jimmie Åkesson har städat i partiet och infört sin berömda nolltolerans mot rasism, har företrädare gång på gång ertappats med rasistiska uttalanden. Det utbröt jubel på SD:s valvaka när Front Nationals rekordsiffror i valet till Europaparlamentet presenterades. Så sent som veckan före valet tvingades partiets förstanamn i Stockholm att avgå sedan han avslöjats med rasistiska uttalanden.

SD är speciellt i ytterligare ett avseende: Partiet har fortfarande mycket svårt att attrahera kompetenta företrädare. Man har till exempel ingen disputerad nationalekonom som kan utarbeta den ekonomiska politiken. Man har ingen jurist. Allt fler väljare röstar på SD, men för människor i en etablerad samhällsposition är det sociala priset för att engagera sig i SD fortfarande alltför högt.

Så varför röstar så många på Sverigedemokraterna?

Den svenska debatten har hittills kretsat kring SD:s framgångar som ett utslag av ökande rasism och främlingsfientlighet. Men svaret är inte längre så enkelt. Andreas Johansson Heinö, migrationsforskare vid Göteborgs universitet, har konstaterat att de väljare som tog SD från noll till två procent var rasister. De som tagit SD från två procent till söndagens valresultat är det inte. Markus Uvell, i dag chef på Timbro, granskade SD:s sympatisörer i boken Folkhemspopulismen som kom ut strax före valet 2010. De opinionsundersökningar Uvell hade låtit göra visade att människor generellt inte sympatiserar med SD inte på grund av närheten till högerextremism, utan trots den.

Man måste helt enkelt gå till invandringspolitiken för att förstå SD:s siffror. Sverige har i dag en större invandring per capita än USA hade under migrationsboomen i början av 1900-talet. Kring detta råder kompakt politisk enighet, men det är samtidigt en politik som saknar stöd hos en stor del av väljarna. Frågar man svenskarna vilket parti som har den bästa invandringspolitiken får SD flest sympatier. Under lång tid har endast en minoritet av svenskarna velat se en ökad invandring, samtidigt som invandringen har fördubblats under Fredrik Reinfeldts tid vid makten, jämfört med under företrädaren Göran Persson.

Länge har övriga partier kunnat lita till att väljarna inte har rankat invandringsfrågorna som särskilt viktiga. Det har förändrats den senaste mandatperioden. Anständiga människor har, trots Carl Bildts uppmaning, börjat rösta på ett icke anständigt parti, som plötsligt har seglat upp som Sveriges tredje största.

Det innebär också att mellan var sjunde och åttonde svensk väljare i dag möter en avsky i offentligheten som saknar motsvarighet i modern svensk historia. Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten.

Sverigedemokrater utesluts ur fackförbund. Tolv av fjorton LO-förbund förbjuder Sverigedemokrater att ha förtroendeuppdrag. När SD besökte orten Sveg i Härjedalen för ett torgmöte dränktes det politiska mötet i ljudet av kyrkklockor som ringde för fara. I Skåne beslutade lokala Skånetrafiken att SD inte får annonsera på bussar för att partiets affischer kan tolkas som ”rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället”.

Så vilka var budskapen? ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där.”; ”Krafttag mot brottsligheten – mer stöd till brottsoffer”; ”Stoppa det organiserade tiggeriet.” Vart och ett av dessa budskap har alltså ansetts stötande att det inte klarar av Skånetrafikens krav. Vilken signal sänder det exempelvis till den majoritet av svenska väljare som vill förbjuda tiggeriet?

Bilden kompliceras av att invandringspolitiken har liberaliserats på kort tid. Om någon i de etablerade partierna eller någon ledarskribent i pressen – det finns inte en enda – argumenterade för minskad invandring med hälften skulle denna person tvivelsutan anklagas för främlingsfientlighet. Trots att invandringen var hälften så stor bara för två mandatperioder sedan.

Hur påverkar det ett samhälle? Vad händer i ett land där det som varit allmänt hållna värderingar plötsligt stämplas som rasism och främlingsfientlighet? När det som var sakers tillstånd i går betraktas som ett angrepp på grundläggande värderingar i dag?

Historien om ”rasistattacken” på Röda korset i Dalarna är illustrativ.

En dag i våras klev en ung man in på Röda korsets butik i svenska Falun. Bakom disken stod en 71-årig kvinna, en pensionär som arbetat som volontär för Röda korset i nio års tid.

Hur de kom i samspråk framgår inte, men när inspelningen sätter igång – han filmade henne i smyg – har mannen inlett ett regelrätt förhör med den äldre kvinnan om hennes syn på svensk invandringspolitik. Hans ton är aggressiv (det har senare visat sig att han är dömd för en rad brott, bland annat olaga hot). Ändå svarar hon vänligt och tålmodigt: Att hon anser att det vore bättre att hjälpa flyktingar där de befinner sig. Att vi i första hand ska hjälpa ”våra egna ungdomar” som går arbetslösa i Sverige och som hon ser som ”en förlorad generation”. ”Jag tycker att vi ska hjälpa er där ni är,” säger hon bland annat.

När filmen offentliggjordes skrev Aftonbladet att kvinnans svar i det smyginspelade samtalet varit ”rasistiska”. Metro beskrev hennes ord som ”kränkande uttalanden om invandring”. Röda korset meddelade omedelbart att kvinnan hade skilts från sitt uppdrag. En talesman för organisationen förklarade: “Det finns inget att försvara, det är inte okej. Det jag personligen blir irriterad på är uppdelningen mellan ’vi och dom.’” I kvinnans hemort stämplades hon som främlingsfientlig på ledarplats i lokala Dalarnas Tidningar: “Kvinnan uttrycker sig konsekvent om ’oss’, ’vi’, ’egna’ i motsats till ungdomar från andra länder. Den hon har framför sig betecknar hon som en i gruppen er. Dagens politik menar hon lett till en tappad generation. Hon säger explicit att samhället borde fungera så att svenska ungdomar ska ha förtur till stöd. En sådan hållning är främlingsfientlig (…)”.

Med andra ord: En äldre kvinnas val av personligt pronomen under vad hon trodde var ett samtal på tu man hand räckte alltså för att hon skulle hängas ut som rasist och främlingsfientlig i den svenska pressen.

Någon debatt om fallet blev det inte, i alla fall inte i de etablerade medierna. Men med de snäva ramar som gäller i den svenska offentligheten pyser missnöjet ut i andra fora. På nätet kokade ilskan, särskilt på sajter som högerextrema Fria Tider och SD-knutna Avpixlat. Historien är med andra ord inte bara illustrativ för de snäva åsiktsramar som svenskar har att förhålla sig till, utan också för hur detta göder alternativa, ofta djupt obehagliga, gemenskaper.

Hur kan svenskarna vara så oberörda inför just denna nya klyfta i det svenska samhället?

Svaret är en kombination av två företeelser: Svensk chauvinism och svensk historielöshet. Chauvinism, därför att svenskar tenderar att betrakta ett välordnat samhälle – kännetecknat av välfungerande institutioner, hög tillit och låg korruption – som sin unika arvsrätt, en av naturen given tillgång ungefär som skogen och malmen. Inte ens när ett parti med rötterna i Vit makt-rörelsen går upp i tio procent rubbas man i sin tro att ordning i samhället trots allt är defaultläget i Sverige. Att det går att fortsätta som förut.

Det andra är den svenska historielösheten. Svenskar förstår sitt samhälle som en produkt av socialdemokratisk politisk ingenjörskonst. Man underskattar den jordmån som gjorde folkhemsbygget möjligt. Det ger en övertro på vad politiken kan åstadkomma, och dess förmåga att laga det som är trasigt.

Därför kommer klyftan i det svenska samhället att tillåtas växa.

PAULINA NEUDING är jurist och chefredaktör för den borgerliga tidskriften Neo och kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida.

 

Kløften gennem Sverige

Kronik. Sverigedemokraternas fremgang ved søndagens valg indebærer, at mere end hver ottende svensker møder en afsky i offentligheden, som er uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraternas vælgere gør.

Dagen før valget skrev Sveriges udenrigsminister Carl Bildt i Dagens Nyheter en stort opslået formaning til svenskerne om ikke at stemme på Sverigedemokraterna (SD).»Anstændige borgere giver simpelthen ikke deres stemme til en sådan bevægelse,« skrev han i et sidste forsøg fra Moderaternas side på at afholde deres egne vælgere i at stemme på SD. Og det var ikke noget tilfælde, at det lige var Carl Bildt, der stod som afsender: Sveriges tidligere statsminister er en af de mest respekterede mennesker i den svenske offentlighed.

I dag ved vi, hvordan det gik. 13 procent af svenskerne stemte faktisk på Sverigedemokraterna – en stigning på over syv procentpoint siden 2010. Mere end hver ottende svensker gik altså til valgurnerne vel vidende, at ikke blot Carl Bildt, men store dele af det svenske establishment anser dem for at være uanstændige mennesker.

Dette er et ofte overset aspekt af det nye politiske landskab i Sverige. SDs rekordtal ved valget i søndags er en påmindelse om, at der er en øget splittelse svenskere imellem: en kløft lige ned igennem det svenske samfund, som savner modstykke i de nordiske nabolande.Der er flere grunde til at være urolig over Sverigedemokraternas fremgang. Én ting ved vi: SD har sine rødder i den svenske Vit Makt-bevægelse og var så sent som i 90erne et parti for heilende skinheads. Selv efter at kredsen omkring partileder Jimmie Åkesson har renset ud i partiet og indført sin berømte nultolerance over for racisme, er partiets repræsentanter gang på gang blevet taget i racistiske udtalelser. Der udbrød jubel til SDs valgfest i maj 2014, da man hørte franske Front Nationals rekordhøje resultater ved valget til Europaparlamentet. Så sent som ugen før søndagens Riksdagsvalg blev partiets førstenavn i Stockholm tvunget til at gå af, da han blev grebet i racistiske udtalelser.

SD er særlige i endnu en forstand: Partiet har fortsat meget svært ved at tiltrække kompetente repræsentanter. For eksempel har det ingen nationaløkonom på ph. d.-niveau til at udarbejde den økonomiske politik. Og det har ingen jurist.Stadig flere vælgere stemmer på SD, men for mennesker i en etableret samfundsposition er den sociale pris for at gå med i SD fortsat alt for høj.

Hvorfor stemmer så mange mennesker så på Sverigedemokraterna? Hidtil har den svenske debat kredset om SDs fremgang som et udslag af tiltagende racisme og fremmedfjendtlighed. Men svaret er ikke længere så enkelt.Andreas Johansson Heinö er migrationsforsker ved Göteborgs Universitet og har konstateret, at de vælgere, der bragte SD op fra nul til to procent, vitterligt var racister. Men dem, der bragte SD op fra to procent til søndagens 13 procent, er det ikke. Det fremgår også af andre undersøgelser. Markus Uvell er i dag chef på den liberale tænketank Timbro og undersøgte SDs tilhængere i bogen Folkhemspopulismen, som udkom lige før valget 2010. Uvells opinionsundersøgelser viste, at folk generelt ikke sympatiserer med SD på grund af partiets nærhed til højreekstremismen, men på trods af den.Man må simpelthen se på indvandringspolitikken for at forstå SDs tal. Sverige har i dag en større indvandring per capita, end USA havde under migrationsboomet i begyndelsen af det 20. århundrede. Den politik råder der kompakt enighed om på politikerniveau, men samtidig savner den støtte blandt store dele af vælgerkorpset. Spørger man svenskerne, hvilket parti der har den bedste indvandringspolitik, er svaret for de fleste SD. I lang tid har kun et mindretal af svenskerne ønsket en øget indvandring, mens den faktiske indvandring er fordoblet under Fredrik Reinfeldts tid ved magten i sammenligning med forgængeren Göran Persson.I lang tid har de andre partier kunnet regne med, at vælgerne ikke rangerede indvandringsspørgsmålene som særligt vigtige. Det har ændret sig i løbet af den seneste valgperiode.Anstændige mennesker er til trods for Carl Bildts opfordring begyndt at stemme på et uanstændigt parti, som pludselig er blevet Sveriges tredjestørste.

Det indebærer også, at mere end hver ottende svenske vælger møder en afsky i offentligheden uden sidestykke i moderne svensk historie. End ikke dengang kommunisterne lod sig fjernstyre af det sovjetiske politbureau, mødte de så brede protester og en sådan modstand, som Sverigedemokraterna og deres vælgere gør.Sverigedemokrater udelukkes fra fagforeninger. 12 ud af 14 LO-forbund forbyder Sverigedemokrater at få tillidshverv. Da SD var i byen Sveg i Härjedalen for at holde møde på torvet, druknede mødet i lyden af kirkeklokker, der ringede for at signalere fare.

Skånetrafiken besluttede, at SD ikke må annoncere på busserne, fordi partiets plakater kan tolkes som »racistiske, sædelighedskrænkende eller svært forenelige med etiske vurderinger, som gælder i samfundet«. Hvad var det da for budskaber? »Mindre indvandring her – mere hjælp til flygtninge der.« »Livtag med kriminaliteten – større støtte til ofrene for den.« »Stop det organiserede tiggeri.« Hvert eneste af disse budskaber blev altså anset som så stødende, at det ikke levede op til Skånetrafikens krav. Hvilke signaler sender det eksempelvis til det flertal af svenske vælgere, som vil have tiggeriet forbudt? Billedet kompliceres af, at indvandringspolitikken er blevet liberaliseret i løbet af kort tid. Hvis nogen af de etablerede partier eller en lederskribent i pressen fandt på at argumentere for at halvere indvandringen (hvad ikke en eneste har gjort), ville det uden tvivl blive mødt med anklager om fremmedfjendtlighed.Og det, skønt indvandringen var halvt så stor for blot to mandatperioder siden.

Hvordan påvirker det et samfund? Hvad sker der i et land, hvor det, der har været alment udbredte holdninger, pludselig stemples som racisme og fremmedfjendtlighed? Når det, der var tingenes tilstand i går, betragtes som et angreb på grundfæstede holdninger i dag? Historien om Røde Kors-medarbejderen i Falun i Dalarna er illustrativ. En dag i foråret gik den unge mand Daban Ibrahim ind i Røde Kors-butikken i byen Falun. Bag disken stod en pensioneret kvinde på 71, der havde arbejdet som frivillig for Røde Kors i ni års tid. Hvordan de kom i snak, fremgår ikke, men da den skjulte filmoptagelse går i gang, har manden indledt et decideret forhør af den gamle dame om hendes syn på svensk indvandringspolitik. Hans tone er aggressiv, og det har senere vist sig, at han er dømt for en række forbrydelser, heriblandt forskellige trusler. Alligevel svarer hun venligt og tålmodigt: at hun mener, det ville være bedre at hjælpe flygtningene der, hvor de er, og at vi i første omgang skal hjælpe »vores egne unge«, som går arbejdsløse og udgør »en fortabt generation«. »Jeg synes, vi skal hjælpe jer der, hvor I er,« siger hun blandt andet.

Da optagelsen blev offentliggjort, skrev Aftonbladet, at kvindens svar i den hemmeligt optagede samtale var »racistiske«. Metro beskrev hendes ord som »krænkende udtalelser om indvandring«. Svensk Røde Kors meddelte omgående, at kvinden er blevet sat fra sin bestilling. En talsmand for organisationen forklarede: »Der er ikke noget at forsvare, for det er ikke okay.Det, som jeg personligt bliver irriteret over, er opdelingen i os og dem.« I kvindens hjemby blev hun stemplet som fremmedfjendsk på lederplads i den lokale Dalarnas Tidningar: »Kvinden udtrykker sig konsekvent om ’ os’, ’ vi’, ’ egne’ i modsætning til unge fra andre lande. Personen, som står foran hende, betegner hun som én i gruppen ’ jer’. Den aktuelle politik mener hun har ført til en fortabt generation. Hun siger udtrykkeligt, at samfundet burde fungere sådan, at svenske unge får forrang til støtte. En sådan holdning er fremmedfjendsk.«Med andre ord: En gammel dames valg af personligt stedord i det, hun tror er en samtale på tomandshånd, var nok til, at hun blev hængt ud som racist og fremmedfjendsk i den svenske presse.

Nogen debat om sagen kom der ikke, i alt fald ikke i de etablerede medier. Men med de snævre rammer, som gælder i den svenske offentlighed, siver utilfredsheden ud i andre fora. På nettet koger vreden – især på sites som det højreekstreme Frie Tider og det SD-tilknyttede Avpixlat. Historien om den gamle dame i Røde Kors-butikken er altså ikke kun udtryk for de snævre rammer for, hvad svenskerne skal holde sig inden for, men også for, hvordan de snævre rammer gøder alternative fællesskaber – mange af dem dybt ubehagelige.

Hvordan kan svenskerne være så uberørte af netop denne nye kløft i det svenske samfund? Svaret er en kombination af to fænomener: svensk chauvinisme og svensk historieløshed.

Chauvinisme i den forstand, at et velordnet samfund kendetegnet ved velfungerende institutioner, stor tillid og liden korruption er noget, svenskerne har det med at betragte som deres unikke arveret – et naturligt råstof på linje med skoven og malmen. Ikke engang når et fordums skinheadparti når op på 13 procent, rokkes svensken i sin tro på, at orden i samfundet trods alt er standardindstillingen i landet, og at det kan lade sig gøre at fortsætte som hidtil.

Det andet er den svenske historieløshed. Svenskere forstår deres samfund som et produkt af socialdemokratisk ingeniørkunst inden for politik. Man undervurderer den jordbund, som gjorde det muligt at opbygge Folkhemmet. Det giver en overtro på, hvad politik kan udrette og på politikkens evne til at reparere det, der er i stykker.

Derfor vil kløften i det svenske samfund få lov at vokse.

 

 

 

Min röst i valet 2014 går till …

Jag tycker inte att den här regeringen förtjänar att bli omvald. Det har hänt alldeles för lite under den senaste mandatperioden. I Alliansens valmanifest finns en massa saker jag inte vill ha – skattehöjningar, Systembolag, hårdare straff i allmänhet och hårdare knarklagar i synnerhet, ökade utgifter till jämställdhetstrams och landsbygdspolitik, matlandet Sverige, ja ni fattar – och välvilligt och noggrant läst finns 19 ynka liberaliseringar. Om den växande statliga övervakningen är det tyst.

Men jag kommer ändå att lägga min röst på ett Alliansparti. Bakgrunden är två skäl som jag haft anledning att utveckla i längre texter på sistone.

Det första är de reformer som påbörjades i Sverige med valutaavregleringen under senare delen av 1980-talet och som via skattereform, friskolor, självständig riksbank, pensionsreform, teleavreglering, fem avskaffade alkoholmonopol, grön skatteväxling och jobbskatteavdrag gjort Sverige till ett föredöme inom statskonsten. Demokratins hopp enligt John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Boken The fourth revolution – The global race to reinvent the state (Allen Lane, 2014) har varit en inspirerande läsning. Detta tema och alliansens bidrag utvecklar jag ihop med Andreas Ericson i nya numret av Neo, i en text som kan läsas här.

Jag tror i korthet att Alliansen är vårt bästa hopp att fortsätta denna väg mot lägre skattetryck, rimlig utgiftskontroll och bättre skött offentlig verksamhet, även om mycket brister och för lite och fel saker görs. Boken The fourth revolution ger också en tankeställare om hur viktigt detta är för framtiden.

Det andra skälet är en oro för världsläget och framtiden på kort sikt. På bara några år har kommentarsfält och sociala medier fyllts av en rasism och främlingsfientlighet jag inte sett tidigare. Ett aggressivt och envetet formulerat invandringsmotstånd har trängt in även i borgerliga kretsar. En självrättfärdigt aggressiv vänster ägnar stor kraft åt att adla dessa strömningar till sina huvudmotståndare och de talar samtidigt alltmer öppet om planekonomi och åsiktsförtryck. Feministiskt initiativ tar åsiktskorrigeringens roll hela vägen till straff för tidningsartiklar med oönskad vinkel och statliga uppdrag att disciplinera män som tycker fel. Även i det politiska mittfältet dominerar krav på ordning och disciplin, en större roll för en allt mäktigare stat: övervakning, värnplikt, kontroll över ungdomen.

Jag är förvisso övertygad om att de liberala institutionerna håller, demokratin eller grundläggande fri- och rättigheter står inte på spel. Men de politiska strömningarna är likafullt otäcka. Och jag tror framför allt att ett stort nederlag för en Alliansregering som öppet och mycket hedersamt konfronterat och gått på tvärs med dessa strömningar kommer att försvaga redan marginaliserade liberala inslag. Vilket utvecklas här.

Detta osäkra politiska läge har gjort att jag beslutat mig för att rösta på ett riksdagsparti och alltså inte göra en hedervärd markering med en röst på exempelvis Piratpartiet eller Liberala partiet. Så vilket?

I senaste riksdagsvalet röstade jag på Miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Den rösten är jag nöjd med. Miljöpartiet var under föregående ledning på god väg att stärka sin profil i viktiga frihetsfrågor. De var kritiska mot statens övervakning och mot en alltför långtgående upphovsrätt, de värnade friskolor och valfrihet, de talade om att bygga högt, mycket och miljövänligt i stora städer och värnade öppna gränser och en generös asylpolitik. Jag fann även ett glädjande gensvar från många på min bok om förmynderi. Idag är det nog bara asylpolitiken som är kvar på agendan. Tror fortfarande att Miljöpartiet har potential att bli ett livsstilsliberalt, frihetligt och grönt alternativ, men tyvärr har utvecklingen gått i motsatt riktning under nuvarande ledning. Reklamförbud, GMO-motstånd och kvoterad föräldraförsäkring har trängt ut tidigare frågor. Enorm energi läggs på att kritisera skattesänkningar. Och inte vilka skattesänkningar som helst. MP är för de flesta riktade skattesänkningar till företag och bolag som alliansen genomfört. De är kritiska till just jobbskatteavdraget, att vanliga löntagare får behålla lite mer av sin inkomst. Detta ställer de dumpopulistiskt mot välfärd och miljösatsningar.

Folkpartiet och Kristdemokraterna är inte heller särskilt lockande för en liberal. KD försökte inför förra valet lägga sig an med en kritik mot stat och pekpinnar, men det arbetet nådde aldrig längre än retoriken. Folkpartiet är mer antiliberalt än på länge genom att ha lagt kvotering och värnplikt till sina tidigare profilfrågor euro, Systembolag och sönderreglerad skola.

Mitt val har alltså sedan ett tag stått mellan Centern och Moderaterna. Hade jag bott i Stockholms stad hade valet varit enkelt: Centern. Där är riksdagslistan full av bra kandidater. Goda liberaler som Johan Hedin, Johanna Jönsson och Sofia Arkestål, därtill den kompetente och sympatiske Martin Ådahl, förvisso med en mer socialliberal profil.

Går man till länet är det en annan sak. Även här finns förtjänstfulla liberaler; Robert Aspegren, Hamid Ershad Sarabi och Johanna Lundgren Gestlöf förtjänar kryss. Men det är något som tar emot med en lista som toppas av Kerstin Lundgren, som stod för det kanske allra smutsigaste angreppet på de liberala inslagen i Centerns förslag till idéprogram. (I sak har myterna hon sprider om att frihet skulle innebära ”socialdarwinism” tillbakavisats som ett historiskt falsarium.) Jag påminns om att Centern i praktisk politik under åtta år misslyckats med att driva igenom liberaliseringar, medan intressepolitiken dessvärre frodats. Centern har många lovande och begåvade liberala personer, och jag tror de kommer att bli ett mer frihetligt parti framöver, men en röst på denna lista riskerar tyvärr att stärka valbara kandidater som representerar en helt annan del av Centern än den liberala agenda jag vill se.

Tittar jag på Moderaternas lista hittar jag många personer jag tycker om: Anna Kinberg Batra, Hanif Bali, Ida Drougge, Fredrik Schulte. Inte renläriga, men relativt frihetliga. Och det jag begär av en riksdagsledamot är inte fullkomlig åsiktsgemenskap, utan att de drar åt rätt håll i de två-tre frågor som de kan driva aktivt. Medan Centern ofta säger bra saker, men driver dålig politik är det lite tvärtom med Moderaterna. De gör fjantiga utspel om kvotering och värnskatt, men levererar sänkt skattetryck och avskaffad värnplikt. Fredrik Reinfeldt, som toppar listan, har jag många kritiska synpunkter på, men han kommer alltid att ha min största respekt för att ha lett den enda högerministären i Europa som valt att samarbeta för ökad öppenhet för invandring snarare än med främlingsfientliga partier.

Ser man dessutom rent valstrategiskt går Moderaterna mot ett stort valnederlag. En tydlig signal om att partiet försummat sin förnyelse. Jag saknar för min del initiativ till en skattereform, mod att ta tag i bostadsfrågan på riktigt – även ränteavdrag och hyresreglering, en seriös miljöpolitik som vågar ta betalt för förorenande utsläpp och inte bara pekar finger åt Kina och tycker att frimodigheten, företagsvänligheten och frihetligheten gått förlorad bland fiskala, feministiska och folkhälsopolitiska aspekter. En omsorg om samhällets utsatta och en uppgörelse med den repressiva inställningen till droger skulle jag också sätta upp på önskelistan för ett ansvarsfullt, statsbärande men ändå värderingstroget parti som vågar tänka nytt. Och det måste de. Så vad kan vara bättre än lite nyliberalt sällskap när de gör det? Dessutom tror jag inte att det ovanstående är främmande tankar för de representanter jag listat ovan.

Mitt val faller alltså på Moderaterna. Partiet jag gick med i 1988 som ung moderat, arbetat åt, föreläser för, men inte röstat på i ett riksdagsval sedan 1991. Bra namn på valbar plats, ett hyggligt arbete för att ta Sverige i rätt riktning och statsministerns tydliga arbete för öppenhet fäller avgörandet. Mitt personkryss går till Karl Sigfrid, som gjort ett viktigt arbete som riksdagsledamot i två andra frågor där Moderaterna behöver tänka om: digitala frågor och EU. Det blir min signal till eftervalsdebatten och mandatperioden i opposition fram till återkomsten för vad som förhoppningsvis är en vitaliserad och betydligt mer frihetlig koalition 2018. Och jag är vid gott mod om en sådan. Ser man till böcker och tänkare snarare än till dagspolitik är liberalismen mer vital, spännande och nödvändig än på mycket länge.

 

P.S. I landsting och kommun splittar jag mellan Centern och Moderaterna. På Lidingö blir det moderaterna, ett tryggt värn för låg skatt och mer byggande. Jag kryssar Anna Rheyneuclaudes Kihlman. (Centern på Lidingö är populistiska tomtar som är för alla utgifter och obstruerar allt bostadsbyggande.) I landstinget skulle jag gärna röstat på Paul Lindqvist i Moderaterna. Men det blir Centern för jag gillar Gustav Hemming, och Centern har en mer human inställning till sprutbyten. D.S.

Islamismen är inte representativ för islam