Nej, SD är inte odemokratiska

Hederlighet är en underskattad dygd i offentliga debatter. Visst behövs det meningsskiljaktigheter för en fungerande demokrati, men medvetna missförstånd är inte bara fult, det är även onödigt. Man behöver knappast hitta på för att ha något att diskutera. Häromdagen skrev jag en tweet som fick både medhåll och kritik. Kritiken var mer högljudd, och det är ju helt okej. Jag skrev: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.”

Det fick Fredrik Virtanen, mångårig nöjesskribent och sporadisk ledarkrönikör på Aftonbladet, att ägna en hel krönika åt mig (och Marcus Birro, som även han hade skrivit något som inte föll Virtanen på läppen). Han skrev: ”Arpi anser att SD inte är rasistiskt längre, därmed är de mer demokratiska än Vänsterpartiet eftersom VPK för 30–60 år sedan var kommunistiskt, om jag fattade resonemanget rätt.”

Nej, Virtanen, du fattade inte rätt. För du läste inte vad jag skrev ens. Gång på gång förtydligade jag var jag menade på Twitter. Ingenstans skrev jag att Sverigedemokraterna är mer demokratiska än Vänsterpartiet. Tvärtom tycker jag att båda partierna är demokratiska i dag, vilket jag också skrev. Hederlighet, som sagt, är en bristvara i offentligheten.

Med anledning av Migrationsverkets nya prognos där att det kommer att komma så många som 105 000 asylsökande 2015 twittrade Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida att ”Regeringen bjuder in de demokratiska partierna till samtal om migration och integrationspolitiken.” [min kurs.]

Det var vad jag reagerade på i min tweet. Det är nämligen ett ofta återkommande argument, att Sverigedemokraterna är odemokratiska. Ofta hänvisar man till partiets förflutna, som har en hel del skamfläckar. Min poäng var då att även Vänsterpartiet har skamfläckar. Och om man ska klistra epitetet odemokratisk på partier med hänvisning till historien så bör man vara konsekvent.

Dessutom har Virtanen rent faktamässigt fel om Vänsterpartiet. (K)ommunismen ströks ur partinamnet först efter att östblocket hade upphört att existera. Först efter Berlinmurens fall. Och den föll inte 1954, för 60 år sedan, utan 1989 för 25 år sedan. Man tog alltså inte avstånd från kommunismen när Sovjetiska armén ockuperade Budapest 1956 eller när de rullade in i Prag 1968. Jonas Sjöstedts företrädare Lars Ohly kallade sig fortfarande kommunist när han blev vald till partiledare 2004. Hans kärlek till demokratin var minst sagt svag. I tidningen Röd Press läxade Ohly upp partikamrater som dristade sig till att kritisera DDR: ”I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen”. Och vidare skrev Ohly att: ”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.”

Betyder det att Vänsterpartiet är ett odemokratiskt parti i dag? Knappast. Men partiet har fortfarande problem med odemokratiska strömningar. Kopplingarna mellan Ung Vänster och Revolutionära Fronten är ett exempel. Ett annat exempel på en ouppklarad relation till sin historia är att det titt som tätt på Vänsterpartiets torgmöten vajar Sovjetflaggor. Dylika förekomster är dock inte skäl nog att kalla hela partiet kommunistiskt eller odemokratiskt. Vill man göra det får man allt visa upp tyngre bevis, närmare partitoppen samt i partiets politiska program.

Men Sverigedemokraterna då? En del av de personer som var med och startade Sverigedemokraterna 1988 hade rötter i bland annat rasistiska Bevara Sverige svenskt (BSS) och nazistpartiet Nordiska rikspartiet. Det är odiskutabelt bruna rötter. Ett både rasistiskt och odemokratiskt bagage. Ett förflutet som även partiledaren Jimmie Åkesson i våras ansåg så problematiskt att han i en intervju sade sig välkomna en vitbok. Att partiet har fortsatt stora problem med rasister inom partiet är tydligt för alla som följer nyheterna. Det är också något som partiets företrädare öppet talar om, att de fortsätter att locka människor till sig som tror att rasism hör hemma i partiet. Man har en nolltolerans mot rasism, och har trots arga protester uteslutit en mängd personer som gett uttryck för rasism. Givetvis kan man diskutera hur konsekvent partiledningen har varit. Men policyn används och målsättningen är tydlig. Lika lite som Vänsterpartiet är detsamma som det var 1989 är Sverigedemokraterna i dag samma parti som det var 1988. Om man vill hävda motsatsen, att det visst är samma parti, får man nog visa upp hur partiföreträdare i dag uttrycker odemokratiska och nazistiska åsikter utan att uteslutas.

De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken.

Men det finns inget odemokratiskt i att till exempel vilja bevara traditionella normer, minska invandringen, ha ett starkt försvar, skärpa lag och ordning eller att vara nationalist. Däremot kan man ha en massa andra invändningar mot det. Man behöver inte fika med dem som tycker så, om man helst slipper. Men låt mig än en gång understryka: Det är inte odemokratiska värderingar.

Det står Fredrik Virtanen fritt att inte vilja lämna sitt ideologiska ghetto för att fika med människor som tänker annorlunda. Men jag tycker personligen att han går miste om något. Och jag tror en demokrati får svårare att fungera om allt fler inte ens försöker förstå dem som tänker på ett annat sätt än vad man själv gör.

Svar till Inger Enkvist om Pierre Bourdieu

Henrik Lundberg, universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet, skriver här en replik på Inger Enkvists essä Olika falla de intellektuellas lotter, publicerad i Neo nr 5 2014.

I artikeln ”Olika falla de intellektuellas lotter” i Neo 5/2014 framför Inger Enkvist en del märkliga påståenden om Pierre Bourdieu och hans sociologi som inte bör stå oemotsagda. Bourdieu kom från anspråkslösa omständigheter, men lyckades likafullt att nå de högsta positionerna inom det franska utbildningsväsendet. Enkvist förefaller mena att Bourdieus bana därför innebär en falsifiering av hans egen utbildningssociologi: ”Om nu Bourdieus eget liv innebär en falsifiering av hans viktigaste tes [att social bakgrund påverkar studieframgång], varför anses han då vara en stor forskare och tänkare?”. Bourdieu avsåg naturligtvis inte att hans egen bana är omöjlig, utan bara osannolik. Osannolika saker inträffar trots allt emellanåt. Bourdieu talade själv om sitt levnadslopp som ”en obruten serie av mirakler”. För att Enkvists argument skulle bita, skulle krävas att Bourdieu formulerade sin utbildningssociologi i termer av ett antal obevekliga naturlagar. Det gjorde han naturligtvis inte. Enkvist beklagar sig även över att Bourdieu anses vara vetenskapsman ”trots att han baserar sig på sin självbiografi […]”. Men nog måste väl Enkvist ha hört talas om skillnaden mellan upptäckarkontext och beviskontext?

Lika besynnerligt är påståendet att Bourdieu var vetenskapsfientlig. Enligt Enkvist var Bourdieu ett samlande namn för 68-generationen, som ”menade att sanning inte fanns och att det som kallades sanning bara var åsikter och tolkningar hos de makthavande”. Hans ovetenskapliga teorier och metoder hotar i själva verket att ”underminera vetenskapen inifrån”. Bourdieu som relativist! Man undrar var en sådan läsning kommer ifrån. Bourdieu återkommer i sina vetenskapssociologiska texter ständigt till att de vetenskapliga fälten skiljer sig från andra kulturella fält genom att vetenskapen producerar sanningar (se t.ex. hans artikel ”La spécificité du champ scientifique et les conditions sociales du progrès de la raison” från 1975). I termer av motivation skiljer sig inte vetenskapsmannen nämnvärt från t.ex. litteraturkritikern eller journalisten: De försöker alla förmera sitt fältspecifika kapital och inta en förstegsställning i förhållande till sina konkurrenter. Den som vill vinna framgång på vetenskapens fält är dock hänvisad till att använda sig av sådana medel som fältet självt har sanktionerat: experiment, demonstrationer och vederläggningar. Dessa metoder utgör vetenskapens enda legitima konkurrensmedel. Konkurrens och antagonism på de vetenskapliga fälten leder därför inte till att sanningar undermineras, utan tvärtom till att de befrämjas. I Science de la science et réflexivité (2001) understryker Bourdieu att hans vetenskapssociologi inte syftar till att relativisera och reducera vetenskaplig kunskap till historiska och sociala förhållanden. Den huvudsakliga frågeställningen i boken är istället: ”Hur kan vetenskaplig forskning, som är en historiskt situerad aktivitet, producera sanningar som är oberoende av historien, av särskilda epoker och platser, och därför är evigt och universellt giltiga?”. Det låter inte så vetenskapsfientligt i mina öron.

Tilläggas kan även att Enkvist genomgång av Bourdieus centrala begrepp är till ytterlighet illasinnad och missvisande. Detta är trots allt begrepp som mängder av forskare har funnit fruktbara att använda i empirisk forskning. Enkvist har rätt i att Bourdieu var en tölp i polemiken och ensidig i sitt vänsterengagemang. Det är ändå ingen anledning till att göra honom orättvisa.

Henrik Lundberg

Universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.

 

Inger Enkvist har avböjt att replikera. Hennes text Olika falla de intellektuella lotter från Neo nr 5 2014 läser du här.

Nuri Kino intervjuar ISIS: ”Vi kommer erövra ert Rom, om Allah vill”

Journalisten Nuri Kino har tidigare skrivit här i Magasinet Neo om situationen för minoriteterna i Irak (13 augusti). Här fortsätter han sin undersökning av Islamiska staten. Texten har tidigare publicerats på engelska i Sabotage Times (7/10).

Jag har inte pratat med Abu Adil, min kontakt i Islamiska staten, på mer än en månad.

Jag skickade honom ett sms häromdagen, inget svar. Jag mejlade honom, inget svar. Det kan bero på naturliga orsaker, att han var i en del av Syrien utan nätuppkoppling eller mobiltäckning. Eller så var han inte nöjd med min senaste artikel där jag citerade honom (SvD 24/8). Kanske var han skadad eller…

Under den månad som har gått har tillståndet ändrats dramatiskt i Irak och Syrien, och faktiskt i hela Mellanöstern. N u har stater som Saudiarabien, Turkiet och andra som brukade stödja Islamiska staten vänt sig mot dem. Att muslimska länder har anslutit sig till USA har gjort IS rasande. Därför hotar inte IS ”endast” dessa länder utan även Frankrike, Australien, Storbritannien och andra som gått samman i kampen mot IS.

Under tiden säljs kvinnor som sexslavar, barn förs bort, nya halshuggningar av de som inte är sunnimuslimer verkställs i både Irak och Syrien, ett flertal städer har antingen omringats eller invaderats av IS, och vissa fall har radikala muslimer i från IS eller Nusrafronten kastats ut.

Jag gav inte upp försöken att få tag på Abu Adil; jag hade så många frågor som jag behövde svar på. Innan min konversation med honom försökte jag greppa den sorgliga och skrämmande situationen. Jag lyssnade på Abu Muhammed Al-Adnani, talesperson för IS, som i en video nyligen sade:

”Vi kommer erövra ert Rom, bryta sönder era kors, och tillfångata era kvinnor, om Allah vill.”

Och fler hot:

”Om inte vi åstadkommer detta, så kommer våra söner och sonsöner att göra det, och de kommer att sälja era söner i slaveri.”

Al-Adnani säger också att vi alla är hotade eftersom USA började med sina flygattacker mot IS – vi har oss själva att skylla.

”Det var ni som attackerade oss först, och skulden ligger hos den som började.”

Och han gör uttalanden som inte kan tolkas som något annat än ett religiöst krig.

”Muslimska liv och muslimsk egendomar är okränkbara, medan det är tillåtet för muslimer att ta otrognas egendom. Dödandet av otrogna är tillåtet. Som dödandet av en hund så medför det ingen synd. Slå in hans huvud med en sten, skär av hans hals med en kniv, kör över honom med din bil, kasta honom till döden från en hög höjd, stryp honom eller förgifta honom. Om du inte kan göra det, bränn ned hans hus, hans bil eller hans affär, eller förstör hans grödor. Om du inte ens kan göra det – spotta honom i alla fall i hans ansikte.”

I ett tal han höll på Harvard torsdagen den andra oktober namngav den amerikanska vicepresidenten Joe Biden staterna Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar som stater som försett IS och andra extremistgruppen i Syrien med vapen och kapital. Biden anklagade även Turkiet för att tillåta utländska soldater att ta sig över gränsen till Syrien för att ansluta sig till IS.

Så nu håller USA sina allierade ansvariga för röran som de själva varit delaktiga i att skapa. Inte ett ord om USA:s egna misstag.

Vilken röra, och vi vet alla att det handlar om pengar.

Men vad har personen som vill att jag kallar honom Abu Adil – ”de rättfärdigas fader” på arabiska – att säga om allt det här?

–––

Söndagen den femte oktober, klockan är tjugo över sex, börjar min mobiltelefon ringa.

Jag var på väg att ge upp hoppet om att få kontakt med honom men det var ett syriskt telefonnummer, så det kunde vara någon av mina släktingar eller vänner. Jag svarar. Det är han, Abu Adil. Linjen är dålig; jag kan knappt höra honom. Den senaste gången vi pratade skulle han just äta middag och var mycket avslappnad.

Det är annorlunda nu – han sitter i en bil och ger väganvisningar till en man som kör den. Han låter frustrerad och upprörd. Jag frågar hur mycket tid vi har. Han svarar med en fråga: ”Bara Allah vet hur mycket tid vi har eller vilka våra öden är. Låt oss prata tills jag måste lägga på.”

Min första fråga är om Ninveslätten i norra Irak. IS omhändertog alla id-handlingar från assyrier och andra som blev etniskt rensade från sina förfäders land. Jag frågar honom varför.

”Vi tog dem därför att de städerna och byarna är en del av Islamiska staten nu. Pass och id-handlingar från Irak är inte värda någonting längre. Och allt måste byggas upp från grunden, även nya medborgarskap. Som jag har sagt till dig förut är de välkomna att återvända när de är redo att konvertera till islam.”

För ett par agar sedan sade en irakisk föredetta arméofficer att IS medlemmar kan komma att använda de stulna id-handlingarna för att resa till Europa med. Jag frågar Abu Adil om det ligger någon sanning i det. Han höjer rösten.

”Du och dina konspirationsteorier! Om och hur vi kommer resa till världen av helvete och synder, till delen av världen som styrs av otrogna, det kommer du bli medveten om snart.”

Och sedan fortsatte han i en mycket arg ton.

”Att attackera oss från luften som ynkryggar! Kom ned på marken som män och möt oss. Varenda land som deltar i attackera mot det mäktiga IS kommer att få känns på Allahs vrede. Obama, en djävul som styr ett land som är byggt på synd kommer att få erfara hur det känns att bli attackerad, när man minst anar det. Vi kommer snart att regera Rom, Paris och London också. Det är inte en fråga om varför längre, utan en fråga om när.”

Jag försöker lugna ned honom, men mannen bakom ratten, som jag också kan höra, lägger sig. De hetsar upp varandra. De reciterar ur Koranen, hotar varenda moderat muslim och varenda icke-muslim i världen. De är under attack och de kommer att rena världen från otrognas blod.

Jag känner mig förolämpad och vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag är en journalist och min uppgift är att ställa frågor men jag är också vad de kallar för otrogen. Jag lugnar ned mig själv, det tjänar inget till att bli upprörd, jag behöver fortsätta vara professionell. Men innan jag får chansen att ställa en fråga till så bryts samtalet. Jag försöker ringa upp samma nummer men kommer inte fram.

Kanske är det bäst så.