Svar från MP: Genmodifiering har stor potential

Medierna har enligt en granskning behandlat Miljöpartiet okritiskt. För att underlätta kritisk granskning skrev Neo:s redaktör Mattias Svensson (14/4) Fem kritiska frågor om miljöpolitik till Miljöpartiet. Här svarar Jon Karlfeldt, ledamot i Miljöpartiets partistyrelse och ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten, på Neos frågor om bland annat hur man bäst minskar koldioxidutsläpp, får ett hållbart fiske och använder genmodifierade grödor.

 

Som politiskt parti kan vi visserligen knappast klaga över att slippa negativ publicitet. Däremot välkomnar vi kritisk granskning av vår politik. Varför? Först och främst tror vi på vår politik, och är övertygade om att den i mycket hög utsträckning står pall för sådan granskning, varför den blir ett tillfälle för oss att visa att vi har rätt.

Men ingen är ofelbar, inte heller Miljöpartiet, och om vi inte blir granskade och får våra misstag påtalade för oss riskerar vi att stå fast vid – och i värsta fall genomföra – politik som i något slags objektiv mening är dålig. Lika mycket som en bilfabrik eller en tidskrift behöver vi få vårt arbete kvalitetskontrollerat. Så först av allt, Mattias: tack för hjälpen!

Just miljöpolitiken är inte mitt eget specialområde, men jag vill ändå ta mig an att besvara dina frågor. Jag vill rikta ett tack till de av mina partikollegor som hjälpt mig där min sakkunskap har haft alltför stora brister.

Så till frågorna – och svaren.

 

1) Miljöpartiet vill inte göra det dyrare att minska koldioxidutsläppen

Sammanfattning: Det Konjunkturinstitutet avråder ifrån uppmuntrar Energimyndigheten och EU-kommissionen till, eftersom de ytterst förhåller sig till olika frågor. Konjunkturinstitutets analys, och din fråga, utgår från att minskade utsläpp med X% till 2030 är det enda målet. Så är dock inte fallet, utan det finns fler mål, och då håller inte resonemanget.

Frågan du ställer, liksom Konjunkturinstitutets analys, utgår från att en viss utsläppsminskning till en viss tidpunkt är det enda egentliga målet. Om så vore fallet är det helt rätt att ytterligare mål om t.ex. andel förnybart eller energieffektivisering riskerar att bli en begränsning av vilka lösningar som är möjliga, vilket i sin tur riskerar att höja kostnaden (även om EU-kommissionen själv, i sin konsekvensanalys, gör bedömningen att tre mål inte kostar mer än ett ensamt utsläppsmål[1]). Men precis som Konjunkturinstitutet konstaterar kan det finnas andra mål, och då faller ditt argument.

EU:s uttalade avsikt (i den aktuella grönboken om klimat- och energipolitiken till 2030) är att skapa ett konkurrenskraftigt, leveranssäkert och ekologiskt hållbart energisystem. Även om vi i Miljöpartiet anser att frågan om ekologisk hållbarhet tveklöst måste vara överordnad så ser vi värdet i en politik som främjar hållbarheten men samtidigt ger andra fördelar. Ökad andel förnybar produktion bedöms exempelvis ge säkrare tillgång till energi och förbättra EU:s handelsbalans på energiområdet – två frågor som nyligen aktualiserats ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv genom flera EU-länders beroende av rysk gas. När det gäller energieffektivisering är mängden åtgärder som kan vidtas där och som har en direkt positiv ekonomisk effekt alltjämt mycket stora, men problem i stil med de svaga incitament som Konjunkturinstitutet nämner gör att de ändå inte vidtas. I båda fallen kan kvantitativa mål på EU-nivå spela en viktig roll i att driva investeringar och förmå medlemsstaterna att vidta åtgärder för att överbrygga marknadsmisslyckanden. När det gäller den övergripande avsikten, som alltså omfattar mer än bara en utsläppsminskning, bedömer både EU-kommissionen och den svenska Energimyndigheten att tre mål är mer effektiva än ett.[2][3]

Även om vi håller oss till frågan om ekologisk hållbarhet finns det goda skäl att inte stirra sig blind enbart på utsläppsnivåer. Slutmålet är trots allt inte en minskning med si eller så mycket till 2030, utan slutmålet (i sammanhanget) är ett EU med ett långsiktigt hållbart ekologiskt fotavtryck. Det kommer kräva betydligt mer effektiv energianvändning än idag, och en kraftfull ökning av andelen förnybar energiproduktion (gärna på sikt till 100%). Kvantitativa mål till 2030 på de områdena syftar då inte till att nå utsläppsmålet för 2030, utan snarare mer långsiktiga mål om väsentligen noll utsläpp av växthusgaser och ekologisk hållbarhet i andra avseenden än klimatet.

[1] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014SC0015

[2] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014DC0015

[3] https://www.energimyndigheten.se/Internationellt/Internationellt-energisamarbete–/Energifragan-inom-EU/Aktuellt-inom-EU/

 

2) Miljöpartiet är för bra lösningar för att skapa hållbara fisken, vilket kan inkludera också säljbara fiskekvoter

Sammanfattning: Säljbara individuella kvoter är ett av flera möjliga verktyg som tillsammans kan bidra till ett hållbart fiske, och kan i vissa fall vara det bästa. Mp vill dock inte införa ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå eftersom det riskerar att gynna stora, kapitalstarka aktörer snarare än de som har minst miljöpåverkan och bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället.

För att först klargöra vad vår hållning egentligen är: Miljöpartiet är inte emot att enskilda EU-länder inför säljbara kvoter om de så önskar, eller att vissa specifika fisken kan organiseras enligt något av de många olika system för överförbara kvoter som kan användas. Det vi inte vill är att metoden ska vara obligatorisk i EU.

Säljbara individuella kvoter är endast ett av flera möjliga instrument för att fördela fiskekvoter, och det räcker inte ensamt för att uppnå ett hållbart fiske. Som du själv skriver räcker det inte heller med enbart reglering av totala fångstnivåer, men för att stoppa överfisket är det av stor vikt att sätta sådana nivåer som är hållbara och kontrollera att de inte överskrids – den refererade Science-artikeln om individuella kvoter[1] understryker också vikten av vetenskapligt underbyggda fångstnivåer.

Det är riktigt att varje fiskare bör ges ”ett intresse av hela beståndets växt”. En studie publicerad i Nature 2011[2] visar att detta kan åstadkommas bland annat med individuella kvoter, men att starkt ledarskap, social sammanhållning och skyddade områden också är viktiga faktorer. Nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om långsiktigt hållbar interaktion med ekosystem har också lyft fram dessa och andra principer som viktiga för att lösa den typ av problem vi diskuterar här.

Men om individuella kvoter nu har potential att vara effektiva, varför vill vi då inte se dem på EU-nivå? Ett system med säljbara kvoter får olika effekt beroende på hur man utformar det [3]. I Danmark har ägarskapet koncentrerats på ett fåtal personer och det danska kustfisket har drabbats hårt.[4] På Island har kvoterna köpts av amerikanska och kinesiska banker och fiskare har tvingades leasa fiskerättigheter från ägarna.[5] Ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå skulle de facto innebära en privatisering av en idag allmänt ägd naturresurs, och göra fiskekvoter till vilken som helst produkt på EU:s inre marknad. Det skulle kunna öppna för en enorm marknadskoncentration på EU-nivå av vissa fisken – och lokala kustfiskare skulle ha mycket svårt att överleva i den konkurrensen. Vi ser helt enkelt de potentiella nackdelarna med ett EU-gemensamt individuellt kvotsystem som alltför stora.

Miljöpartiet vill inte gynna de fiskare som har mest pengar – vi vill gynna de som fiskar på miljömässigt och socialt mest hållbart sätt. Vi vill fördela fiskekvoter utifrån transparenta kriterier som premierar de fiskemetoder som har minst miljöpåverkan och de fiskare som bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället. Den möjligheten finns i EU:s nya fiskepolitik – tack vare ett grönt förslag.[6][7]

[1] http://www.sciencemag.org/content/321/5896/1678

[2] http://www.nature.com/nature/journal/v470/n7334/abs/nature09689.html

[3] http://www.pewtrusts.org/uploadedFiles/wwwpewtrustsorg/Reports/Protecting_ocean_life/CatchShare.pdf

[4] http://wkshop.bakuri.dk/filarkiv/dkfisk.die.dk/file/Evaluering_af_Kystfiskerordningen_2007-2009.pdf

[5] http://www.clientearth.org/reports/technical-briefing-transferable-fishing-concessions-common-fisheries-reform.pdf

[6] Artikel 17 i fiskeförordningen: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2013:354:0022:0061:SV:PDF [7] http://www.greens-efa.eu/fileadmin/dam/Documents/Policy_papers/Green_Policy_Paper_on_Common_Fisheries_Reform.pdf

 

3) Miljöpartiet har en avvaktande hållning till genmodifierade grödor, men är på intet sätt kategoriskt emot.

Sammanfattning: Miljöpartiet har historiskt varit väldigt (kanske omotiverat) skeptiska till genmodifierade grödor och behåller än idag en avvaktande hållning. Vi ser de potentiella fördelarna och säger därför inte tvärt nej, men manar till försiktighet eftersom tekniken innebär nya typer av risker som måste hanteras på ett tillfredställande sätt.

Okej, här får jag medge att påståendet i frågan i grunden är sant: Miljöpartiet motarbetar genmodifierade grödor, åtminstone såtillvida att vi vill ha ett tydligt regelverk för deras användning som utgår från försiktighetsprincipen. Min egen uppfattning är att vi historiskt har tenderat åt det dogmatiska hållet i den här frågan, något som oftast inte är bra.

Genmodifiering av grödor är en teknik som har stor potential att avhjälpa svält och bristsjukdomar, minska miljöpåverkan och sänka kostnader. Det är också en teknik som är förenad med vissa, ibland betydande, risker, och en teknik som – på det sätt den ofta används idag – har skapat en i vår mening trasig marknad.

Att en gröda är genmodifierad är i sig ingenting som automatiskt gör den dålig eller farlig. När vi gör förändringar i en gröda på artificiell väg – förändringar som kan vara stora och som introduceras i naturen plötsligt snarare än gradvis – behöver vi dock vara ödmjuka inför att det kan vara svårt att förutse alla effekter, exempelvis gällande hur den nya grödan kommer att interagera med alla delar av det ekosystem som den placeras i. Det finns alltid en risk för oväntade effekter, som att grödan konkurrerar ut någon naturligt förekommande växtart som det inte alls var önskvärt att konkurrera ut. Därav kravet på försiktighet vid introducering av nya genmodifierade grödor.

Även om en modifierad variant av en gröda inte har några av de problem som diskuteras ovan finns risker kopplade till biologisk mångfald. För att ta ett exempel: naturliga variationer i – till exempel – det vete som odlas på olika håll i Sverige ger en viss motståndskraft; en ny sjukdom eller ett nytt skadedjur kanske drabbar vissa varianter, men inte andra. Om allt vete i Sverige ersattes med en standardiserad variant, där allt utsäde är centralt producerat och genetiskt identiskt, riskerar en betydligt större del av landets veteodlingar att slås ut i ett slag, samtidigt som möjligheterna till naturlig resistensutveckling minskar.

Slutligen det där om den trasiga marknaden. Problemet påminner lite om de där snygga kaffebryggarna som bara fungerar med kapslar från en viss tillverkare; man köper något som ser ut att vara en produkt på en öppen marknad, men som sedan visar sig ha bundit fast en i ett monopol. Ungefär så är det i de fall där ett företag har utvecklat en gröda som är resistent mot samma företags bekämpningsmedel – och sedan har tagit patent på både grödan och bekämpningsmedlet. Till skillnad från i fallet kaffekapslar skulle det visserligen vara teoretiskt möjligt för jordbrukarna att – som man alltid gjort – ta tillvara säd från grödorna och använda som utsäde nästa gång. Detta förbjuder dock ofta avtalen med GMO-företagen. Den ekonomiska makt som dessa företag på så vis får över matproduktionen, för att inte tala om över de enskilda lantbrukarna, ser Miljöpartiet som problematisk.

Det är också så att dessa grödor alltjämt bygger på användning av bekämpningsmedel. Mp:s inställning är att det snarare är ekologisk matproduktion som är rätt väg att gå, och där får vi medhåll bland annat av FN:s särskilda rapportör om rätten till mat.[1] Det gäller även om perspektivet är de bönder i Afrika som du, Mattias, nämner; sagda rapportör lyfter fram ekologisk odling som väg både till ökad produktion, till att motverka klimatförändringarna och till att bekämpa fattigdom.

[1] http://www.srfood.org/en/report-agroecology-and-the-right-to-food

 

4) Mp har inget emot vertikala växthus, utan är tvärtom nyfikna på all innovationer av det här slaget, men kommer ändå säga nej till konkreta projekt om de inte framstår som bra.

Sammanfattning: Miljöpartiet är allmänt positivt till nya, kreativa idéer, och har inget generellt emot vertikala växthus. I det aktuella fallet har dock Mp:s lokalavdelning känt tveksamhet inför det konkreta projektet av bland annat ekonomiska skäl; det framstår helt enkelt inte som en bra implementation av idén.

Jag tycker personligen att det låter väldigt intressant med vertikala växthus och som jag förstår det så har Miljöpartiet i Linköping inte heller något alls mot den idén. Det de lokala gröna däremot har luftat en viss tveksamhet emot är just detta hus. Och det är väl ändå en väsentlig skillnad?

Mp Linköpings invändningar har handlat om att just detta projekt på grund av höga kostnader, tekniska brister och andra problem riskerar att totalt sett bli ett misslyckande. Utöver att en kommun inte bör stötta ett projekt bara för att det är nytt och häftigt, oberoende av den typen av risker, finns också faran att ett misslyckat högprofilprojekt i denna de vertikala växthusens barndom riskerar att förstöra hela konceptets rykte, något som knappast är önskvärt om dess potential nu är så hög.

Jag har inte gjort, och kan utifrån tillgänglig information inte göra, en självständig bedömning av Linköpingsprojektet. Däremot kan jag konstatera att den lokala partiavdelningen är tveksam till projektet och att de skäl de anger verkar sprungna ur en rationell bedömning. Och att de inte har något alls emot vertikala växthus i allmänhet.

5) Vi värnar att landsbygden får stöd, men stödjer inte det ineffektiva och miljöskadliga sätt på vilket så sker idag.

Sammanfattning: EU:s landsbygdsprogram, såväl som annat landsbygdsstöd, dras mycket riktigt med vissa problem. Miljöpartiet anser dock inte att lösningen är att minska mängden stöd till landsbygden, utan att förändra stödens utformning. Vi värnar en levande landsbygd.

Miljöpartiet värnar en levande landsbygd, och står bakom regionalpolitik som generellt koncept. Det är skälet till att vi reagerade negativt på det besked från regeringen som omnämndes i den länkade artikeln. Det betyder inte att vi anser att EU:s landsbygdsprograms nuvarande utformning är perfekt, och inte att vi förnekar att det finns stödsystem på området som är direkt skadliga.

Här använder du ett onekligen mycket effektivt retoriskt grepp i sammanhanget, nämligen att hänvisa till Maria Wetterstrand. Hur kan jag/vi säga emot henne, liksom? Det gör vi inte. Miljöskadliga subventioner är ett otyg som bör och ska motarbetas. Man får dock skilja på olika sorters stöd: en del är kopplad till produktion, en del är rena bidrag, en del är ersättningar för tjänster (som särskilda aktiviteter för att bevara biologisk mångfald i jordbrukslandskapet). De senare finns i landsbygdsprogrammet, där ca 70% av pengarna har gått till olika miljöåtgärder. MP vill se en förändring av landsbygdsprogrammet för att det mer aktivt ska främja övergång till framtidens ekologiska jordbruk. Vi vill också få bättre träffsäkerhet för miljöstöden. Det är visserligen olyckligt att behöva kompensera för de dåliga subventioner som onekligen finns med andra stöd. Men EU-medlemskap och handelsavtal begränsar vilka styrmedel man kan använda för att korrigera för andra felaktigheter.

Bonusfrågan: Miljöpartiet har inte övergivit idén om grön skatteväxling.

Mp anser alltjämt att det är en vettig utgångspunkt att så långt möjligt beskatta det som är dåligt snarare än det som är bra. Arbete är inte dåligt (även om för mycket arbete kan vara det, men det är en annan fråga), och därför är det en fördel om vi kan ersätta en del av skatterna på arbete med skatter på annat – sådant som vi faktiskt vill motverka, till exempel koldioxidutsläpp. Att vi nu (i aktuella budgetförslag) föreslår en hel del nya eller höjda miljöskatter utan att samtidigt sänka skatten på arbete måste ändå ses i sitt sammanhang: att Alliansen under sitt regeringsinnehav har sänkt inkomstskatterna med ca 140 miljarder– men knappt rört miljöskatterna. När nu ett antal olika expertmyndigheter samstämmigt talar om behovet av nettoskattehöjningar framöver för att klara välfärdens finansiering så anser jag att Miljöpartiet ändå agerar fullt ut i den gröna skatteväxlingens anda när vi låter i princip hela Alliansens enorma skattesänkningspaket på arbete vara och istället fokuserar på att höja just miljöskatter.

Några avslutande reflektioner

Det finns en röd tråd i frågorna du ställer, och den är inte särskilt förvånande givet avsändaren: Vilken roll i att möta samhällets utmaningar ska politiken egentligen spela, och hur ska den förhålla sig dels till marknaden, dels till vetenskapen?

Miljöpartiet tror på marknadens förmåga att lösa många problem. Vi ser dock också att den många gånger misslyckas om den lämnas helt vind för våg. Vi ser att politiken har en mycket viktig roll att spela i att motverka marknadsmisslyckanden, exempelvis genom regleringar eller ekonomiska styrmedel. Vissa problem möts till och med mer effektivt med gemensamma lösningar på samhällsnivå än genom processer på en mer eller mindre fri marknad. Det gäller inte minst i försvaret av intressen utan ekonomisk makt, såsom kommande generationer. Samtidigt ser vi att politiken, precis som marknaden, är imperfekt. Konkurrensstörande och miljöskadliga subventioner är exempel på hur politiken kan stjälpa snarare än att hjälpa när den lägger sig i.

Att veta var vi bör agera politiskt och var vi bör låta bli är svårt, liksom hur vi bör agera när vi väl gör det. Där är forskning, rationalitet och vetenskaplighet förmodligen de kraftfullaste verktyg vi har att tillgå. Det politiska systemets roll är att slå fast visionerna, och att sedan fatta de beslut som krävs för att nå dit. Däremot är politiken som regel inte bäst på att komma fram till exakt vilka dessa beslut som behöver fattas är. Det är i det steget i den politiska processen som vi har ett ansvar att arbeta kunskapsbaserat, att ta till oss av vad som går att veta, snarare än att bara tycka.

Ett av de främsta skälen till att jag är miljöpartist är att jag upplever att mitt parti i mycket hög grad gör just detta – och kanske än viktigare har en uppriktig ambition att göra det. I den mån det ändå sker att vi driver politiska förslag som enligt rådande kunskapsläge inte kommer att föra oss närmare våra visioner, ja då är det både lätt och rätt att kritisera oss. Lätt, eftersom vi har fakta emot oss. Rätt, eftersom vi helt enkelt har fel. Sådan kritik kommer vi alltid innerst inne att välkomna. Även om vi inte alltid lyckas göra det med ett leende, och även om vi kanske glömmer bort att säga tack.

Jon Karlfeldt (MP)

Ledamot, partistyrelsen (ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten)

Jo, den svenska journalistkåren är grön

Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går  jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.

McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.

Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.

Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som ”gröna”.

En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda,  utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att  notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.

Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med ”allmänbevakning” är större, med 422 svarande.

Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.

Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.

Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.

Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.

Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.

Journalister gullar med Miljöpartiet

Miljöpartiet får inga kritiska frågor. Inte från journalister i alla fall. En ny Sifo-undersökning (4/4) visar att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om Miljöpartiet under den undersökta perioden. Egentligen finns det ingen anledning att spela förvånad. Detta är gamla nyheter. Kent Asp visade i sin senaste undersökning att Miljöpartiet i dag är det i särklass största partiet bland journalister med 42 procent. Ännu större är det bland dem som bevakar politik och samhälle, med 46 procent.

Något som däremot som sällan nämns är att Miljöpartiets siffror är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här i neutralitetens högborg får vänsterblocket sammanlagt 83 procent. Det är nästan så att man vill fridlysa de resterande 17 procenten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och bara tre dagar efter Sifo-undersökningen publicerade Expressen vad som kan liknas vid ett hjälteporträtt av Gustav Fridolin (7/4), som för att understryka Sifo-undersökningens resultat. Artikeln innehöll meningar som mer liknade partipropaganda än kritisk journalistik: ”Allt Gustav Fridolin nu gör handlar om att efter valet 2014 kunna titulera sig utbildningsminister. Han är genomtänkt och förberedd, och verkar uppriktigt besjälad av att vända utvecklingen i skolan. Än kan han inte styra Utbildningsdepartementet, men han gör sitt bästa för att kommunicera med tjänstemännen genom debattartiklar och utspel. Ett slags mediemanual till de ickepolitiska tjänstemännen.”

Inte direkt den vassaste skjutjärnsjournalistiken.

Journalister blir allt mindre representativa för befolkningen i stort. Och då pratar jag inte om den höga koncentrationen av journalister på Södermalm i Stockholm, där det bor 21 journalister per 1000 hushåll, och nio procent av alla Sveriges journalister (Simo, 2007). Att TV4 nu beslutat sig för att lägga ned sin lokaljournalistik kommer inte direkt minska snedvridningen och likriktningen. Sedan man började undersöka journalisters partisympatier 1954 har journalister konsekvent (förutom just 1954) befunnit sig till vänster om det stora flertalet. Särskilt Vänsterpartiet, och på senare tid Miljöpartiet, är mer populära hos journalister än hos andra. De senaste tjugofem åren har denna vänstervridning dessutom ökat, enligt Kent Asp.

Vänstervridningen inom public service var länge ett mycket påtagligt inslag. Och det säger jag inte för att jag är uppvuxen med SVT:s barnprogram om ryska gruvarbetare och tjeckiska dockteatrar. När Paulina Neuding intervjuade journalistnestorn Åke Ortmark (nr 1/14)berättade han hur präglat TV2 var av vänstervågen i slutet av 1960-talet.

– Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang.

– På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt! (Mitt tillägg: Detta skedde alltså 2009 och inte i forntiden på 1960-talet. Läs mer om det här.)

I dag samlas man kanske vid komposten och diskuterar fiffiga källsorteringslösningar, vad vet jag. Men är det nödvändigtvis ett problem att journalisters partisympatier är så rödgröna? Anna Hedenmo sade i intervjun i Magasinet Neo (nr 2/14) att hon inte tyckte att det var ett problem att Miljöpartiet hade så många sympatisörer på SVT, bland annat för att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti.

Är inte de vänster?

-Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur?

Stämmer den bilden? I valet 2006 placerades partiet av väljarna lika långt till vänster som Socialdemokraterna. Och i valet 2010 var det 72 procent av Miljöpartiets väljare som identifierade sig som vänster. Man kan dock komma ihåg här att Miljöpartiet enligt sig själva inte gjorde något höjdarval 2010. Det rödgröna samarbetet hade troligen skrämt bort en del av dem som identifierade sig som höger. Men de flesta bedömare anser att partiet flyttat sig vänsterut sedan Maria Wetterstrand slutade som språkrör och Åsa Romson och Gustav Fridolin tog över.

Samarbetet med Alliansen har heller inte gällt några utpräglat borgerliga frågor – det handlar om skattefinansierade välfärdstjänster för illegala invandrare, till exempel människor som utvisats för brott.

Jag har inga som helst tvivel på att just Anna Hedenmo, och många journalister med henne, har förmågan att förhålla sig neutrala. Men att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg.

Likriktningen hos den samlade journalistkåren är troligtvis än större risk än vad Hedenmo vill låta påskina. Som Mattias Svensson skrev i förrgår här på bloggen är det inte som att det saknas kritiska frågor att ställa. Eller som Marika Formgren skriver i dag på Svt Debatt, varför granskas inte Miljöpartiets skolpolitik mer, när Fridolin aspirerar på att bli utbildningsminister.

Miljöpartiet vill gärna framställa sig själva som att de står över indelningen i vänster och höger. Det är en smart marknadsföring. Kanske är det därför de får en mjukare behandling. De uppfattas som mer upphöjda och objektiva. Att bry sig om klimatet har blivit lite som att bry sig om jämställdhet. Något som det råder så bred enighet om att de som kritiserar det uppfattas som extremister. Som Erik Helmerson skrev i en ledare i DN häromdagen, med anledning av SIFO-undersökningen, handlar det om att ”[Miljöpartiet] nästan ses som neutralt, objektivt. I ständig opposition. Känslan är att den som uppmärksammar MP varken stöter sig med höger eller vänster”.