Ivar Arpi - 16 april, 2014

Journalister gullar med Miljöpartiet

Miljöpartiet får inga kritiska frågor. Inte från journalister i alla fall. En ny Sifo-undersökning (4/4) visar att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om Miljöpartiet under den undersökta perioden. Egentligen finns det ingen anledning att spela förvånad. Detta är gamla nyheter. Kent Asp visade i sin senaste undersökning att Miljöpartiet i dag är det i särklass största partiet bland journalister med 42 procent. Ännu större är det bland dem som bevakar politik och samhälle, med 46 procent.

Något som däremot som sällan nämns är att Miljöpartiets siffror är ännu högre inom public service, där har de faktiskt egen majoritet: På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här i neutralitetens högborg får vänsterblocket sammanlagt 83 procent. Det är nästan så att man vill fridlysa de resterande 17 procenten.

Asp_3  Journalisters_Asp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och bara tre dagar efter Sifo-undersökningen publicerade Expressen vad som kan liknas vid ett hjälteporträtt av Gustav Fridolin (7/4), som för att understryka Sifo-undersökningens resultat. Artikeln innehöll meningar som mer liknade partipropaganda än kritisk journalistik: ”Allt Gustav Fridolin nu gör handlar om att efter valet 2014 kunna titulera sig utbildningsminister. Han är genomtänkt och förberedd, och verkar uppriktigt besjälad av att vända utvecklingen i skolan. Än kan han inte styra Utbildningsdepartementet, men han gör sitt bästa för att kommunicera med tjänstemännen genom debattartiklar och utspel. Ett slags mediemanual till de ickepolitiska tjänstemännen.”

Inte direkt den vassaste skjutjärnsjournalistiken.

Journalister blir allt mindre representativa för befolkningen i stort. Och då pratar jag inte om den höga koncentrationen av journalister på Södermalm i Stockholm, där det bor 21 journalister per 1000 hushåll, och nio procent av alla Sveriges journalister (Simo, 2007). Att TV4 nu beslutat sig för att lägga ned sin lokaljournalistik kommer inte direkt minska snedvridningen och likriktningen. Sedan man började undersöka journalisters partisympatier 1954 har journalister konsekvent (förutom just 1954) befunnit sig till vänster om det stora flertalet. Särskilt Vänsterpartiet, och på senare tid Miljöpartiet, är mer populära hos journalister än hos andra. De senaste tjugofem åren har denna vänstervridning dessutom ökat, enligt Kent Asp.

Vänstervridningen inom public service var länge ett mycket påtagligt inslag. Och det säger jag inte för att jag är uppvuxen med SVT:s barnprogram om ryska gruvarbetare och tjeckiska dockteatrar. När Paulina Neuding intervjuade journalistnestorn Åke Ortmark (nr 1/14)berättade han hur präglat TV2 var av vänstervågen i slutet av 1960-talet.

Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang.

På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt! (Mitt tillägg: Detta skedde alltså 2009 och inte i forntiden på 1960-talet. Läs mer om det här.)

I dag samlas man kanske vid komposten och diskuterar fiffiga källsorteringslösningar, vad vet jag. Men är det nödvändigtvis ett problem att journalisters partisympatier är så rödgröna? Anna Hedenmo sade i intervjun i Magasinet Neo (nr 2/14) att hon inte tyckte att det var ett problem att Miljöpartiet hade så många sympatisörer på SVT, bland annat för att Miljöpartiet inte är ett vänsterparti.

Är inte de vänster?

-Det har ju inte alltid varit klart att det är ett vänsterparti. Inför det här valet och förra valet har det varit det. Men de har också haft uppgörelser med regeringen, eller hur?

Stämmer den bilden? I valet 2006 placerades partiet av väljarna lika långt till vänster som Socialdemokraterna. Och i valet 2010 var det 72 procent av Miljöpartiets väljare som identifierade sig som vänster. Man kan dock komma ihåg här att Miljöpartiet enligt sig själva inte gjorde något höjdarval 2010. Det rödgröna samarbetet hade troligen skrämt bort en del av dem som identifierade sig som höger. Men de flesta bedömare anser att partiet flyttat sig vänsterut sedan Maria Wetterstrand slutade som språkrör och Åsa Romson och Gustav Fridolin tog över.

Samarbetet med Alliansen har heller inte gällt några utpräglat borgerliga frågor – det handlar om skattefinansierade välfärdstjänster för illegala invandrare, till exempel människor som utvisats för brott.

Jag har inga som helst tvivel på att just Anna Hedenmo, och många journalister med henne, har förmågan att förhålla sig neutrala. Men att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg.

Likriktningen hos den samlade journalistkåren är troligtvis än större risk än vad Hedenmo vill låta påskina. Som Mattias Svensson skrev i förrgår här på bloggen är det inte som att det saknas kritiska frågor att ställa. Eller som Marika Formgren skriver i dag på Svt Debatt, varför granskas inte Miljöpartiets skolpolitik mer, när Fridolin aspirerar på att bli utbildningsminister.

Miljöpartiet vill gärna framställa sig själva som att de står över indelningen i vänster och höger. Det är en smart marknadsföring. Kanske är det därför de får en mjukare behandling. De uppfattas som mer upphöjda och objektiva. Att bry sig om klimatet har blivit lite som att bry sig om jämställdhet. Något som det råder så bred enighet om att de som kritiserar det uppfattas som extremister. Som Erik Helmerson skrev i en ledare i DN häromdagen, med anledning av SIFO-undersökningen, handlar det om att ”[Miljöpartiet] nästan ses som neutralt, objektivt. I ständig opposition. Känslan är att den som uppmärksammar MP varken stöter sig med höger eller vänster”.


Lämna en kommentar


14 kommentarer

  1. Ingenjören says: 3 september, 2015 kl. 12:52

    Efter den senaste tidens drev mot Åsa Romson så framstår hela denna artikel som parodisk på gränsen till lyteskomik över Arpis analytiska förmåga.

    Svara
  2. Svensk invandringspolitik på 10 minuter | 4an Nyheter says: 3 september, 2014 kl. 02:23

    […] En annan bild kan du se i magasinet NEO som förmedlar en SIFO-undersökning. […]

    Svara
  3. Svensk invandringspolitik på 10 minuter says: 2 september, 2014 kl. 16:24

    […] En annan bild kan du se i magasinet NEO som förmedlar en SIFO-undersökning. […]

    Svara
  4. Är förtrycket av Sverigedemokraterna vår tids Ådalen? – Del 1 | 4an Nyheter says: 22 augusti, 2014 kl. 13:29

    […] i Sverige?Lyssna på Marika Formgren, journalist om det Svenska medieklimatet, börjar 5min in.En annan bild kan du se i magasinet NEO som förmedlar en SIFO undersökning.Läs om Röda-kors-kvinnan som tyckte […]

    Svara
  5. Är förtrycket av Sverigedemokraterna vår tids Ådalen? – Del 1 says: 22 augusti, 2014 kl. 13:19

    […] i Sverige? Lyssna på Marika Formgren, journalist om det Svenska medieklimatet, börjar 5min in. En annan bild kan du se i magasinet NEO som förmedlar en SIFO undersökning. Läs om Röda-kors-kvinnan som tyckte […]

    Svara
  6. Lise says: 22 april, 2014 kl. 20:34

    Ja, Miljöpartiet slipper en hel del kritisk granskning, mycket ”tack vare” journalistkårens grön-röda sympatier.

    Att inte vilja dela in sig höger eller vänster håller inte längre. MP har utvecklats från att vara ett enfrågeparti till ett tydligt marxistiskt parti. Visserligen visar samtliga partier brist på förståelse eller vilja till förståelse för vad demokrati innebär, men MP tar nog ändå priset att vara ett odemokratiskt och vänsterorienterat parti. Det är inte bara deras skattepolitik och tilltro till flummiga sociala ingenjörsprojekt utan också deras syn på yttrandefrihet. Utspelet om anonyma bloggare är inte första försöket till att begränsa yttrandefriheten.

    Det känns väldigt frustrerande att MP har en vågmästarroll. Oavsett vilket block som vinner lyckas de alltid kohandla så att deras politik får oproportionerligt genomslag. Den som tittar mycket på SVT lär riskera bli omedvetet påverkad av MPs politik.

    Svara
  7. Kalle Lind says: 16 april, 2014 kl. 23:53

    Mattias: eventuellt har du läst det hyperlänkade citatet av Nils Petter Sundgren fel. Sundgren HÖRDE anekdoten om Romares Lenin-altare 2009. Den UTSPELADE sig (förmodligen) under sjuttiotalet.

    Svara
  8. Stefan Almkvist says: 16 april, 2014 kl. 18:56

    Hur dan har ni ork?

    Svara
  9. fnsdeklmrart19 says: 16 april, 2014 kl. 18:23

    De områden som Mp skulle ha svårast att behålla trovärdighet inom om de granskas är miljö, mat och klimat.
    1). Att som Mp går ut med, vilja kombinera en i princip fri invandring med ett samhälle i ekologisk balans faller på sin egen orimlighet.
    2). Att vilja flytta folk från sydliga länder med marginellt energibehov (med låga utsläpp av växthusgaser pga det marginella energibehovet) till vårat kalla klimat är ett feltänk utöver det som borde vara tillåtet. Hjälp i närområdet gör oerhört mycket mer nytta för klimatet.
    3). Mp snackar närodlat och ekologiskt. Utan att reflektera över att Sverige har EUs lägsta självförsörjning på livsmedel och att den försämras i ytterligare grad om det enbart blir ekologisk kost. Detta då det behövs mer jordbruksareal för att försörja en person vid ekologisk jämfört med konventionell matproduktion. Mp vill därtill komplicera och minimera möjligheterna till ekologisk kost med fri massinvandring.
    4). GMO låter inte roligt. Men om befolkningen i EU ökar radikalt vilket Mp vill så är enda långsiktiga möjligheten att trygga käk till invånarna antingen egenodlad GMO eller import av GMO från USA.

    Övriga partier (bortsett från V som mest vill sabba vår civilisation så snabbt som möjligt och SD som är okunniga om miljö) är mer trovärdiga i invandringsfrågan. De vill sabba fackens makt genom att öka utbudet av arbetskraft så att företagarna kan lönedumpa maximalt och behandla löntagarna som någon som katten släpat in

    Svara
  10. clint klein says: 16 april, 2014 kl. 17:16

    En ganska klassisk beskrivning av många MP’s väljare är att dom är ganska ointresserade av politik men tror dom gör en bra gärning genom att rösta miljövänligt.

    Sen att Miljötalibanerna har en extrem politik på flera områden och då inte minst när det gäller invandringspolitiken är inget som alla är medvetna om då det i princip aldrig släpps fram någon kritik i riksmedia.

    Men det är klart att inte många som känner sig lockade att få löpa gatlopp bland twittervänstern och få diverse otrevliga epitet påklistrade över sig bara för dom har en åsikt i frågan som ligger mer i linje med övriga europas socialdemokrater eller nazisterna som Vänsterjournalisterna säger.

    Svara
  11. Illwill says: 16 april, 2014 kl. 16:39

    Miljöpartiet var ett grönt parti under Schlaugs tid, de tog sedan ett enormt hopp till vänster med Peter Eriksson och Wetterstrand. Dagens Miljöpartiet Kommunisterna (Mpk) ligger av och till längre till vänster än Vpk. Skillnaden mellan Mpk och Vpk är att Mpk främst är leninister och Vpk är stalinister, vilket är varför våldsverkarna främst kommer från Vpk (Expo, AFA, RF och liknande grupperingar), men det börjar bli semantik och att jämföra röda äpplen med…andra röda äpplen.

    Svara
  12. Anna says: 16 april, 2014 kl. 16:20

    Varför ifrågasätter inte media MP´s förslag om ett så kallat Icke-Våldsförsvar? Inte minst idag när det brinner runt husknuten. Nu passade ju MP på att ta bort det från sitt partiprogram för några månader sen. Men även detta borde ju granskas? Är det så att Miljöpartiet är Sveriges mest populistiska parti? Det tror jag / Anna Ljungberg

    Svara
  13. Bjorn57 says: 16 april, 2014 kl. 16:02

    Om det råder så bred enighet om MP’s politik kan man ju fråga sig varför MP behövs? Om alla partier vill ha en bättre skola, mindre utsläpp och ökad jämlikhet har väl Miljöpartiet inget existensberättigande, eller ses de helt enkelt som ett harmlöst parti för politiskt ointresserade? I de frågor där MP skiljer sig från andra partier förordar de dock en tydlig vänsterpolitik som sällan utsätts för kritisk granskning och som troligtvis för många av deras väljare också just därför är okänd.

    Nu förs debatten om behovet av att granska och kritisera MP, men vi väntar fortfarande på den verkliga granskningen och kritiken.

    Svara
  14. Kalle says: 16 april, 2014 kl. 15:01

    (mp) Miljökonservativa partiet där förnekelse av fakta är metoden för att uppnå sina populistiska mål.

    Svara