Per Karlsson svarar Carl B Hamilton

Per Karlssons
artikel Fler skruvar och mindre korkat (Neo 4 – 2009) gav upphov till
debatt. En replik från Carl B Hamilton (fp) publicerades här på bloggen 15/9. Nu svarar Per Karlsson på
Hamiltons replik, bland annat med uppgifter om en hemligstämplad rapport.

Carl B Hamilton
“riksdagsman FP” har upprörts så till den milda grad av min artikel om
Systembolaget i Neo att han skrivit en insändare. Det är roligt att få
reaktioner på det man skriver. Men det är verkligen tråkigt när reaktionerna
reduceras till personangrepp och ovederhäftigheter. Tydligen har jag trampat
Carl B Hamilton ordentligt på tårna för han ger sig verkligen på mig med alla
medel, utan att för den skull egentligen ifrågasätta eller kullkasta det jag
skrev.

Jag måste ta det
hela bit för bit.

 

Hamilton ger mig
rätt om sortimentet

Min artikel var av
redaktionella skäl kort och den fokuserade därför på i huvudsak en enda aspekt
av Systembolagets monopol: myten om dess sortiment. Det finns många myter om
monopolet och Systembolaget, med det var just sortimentet artikeln handlade
om.  Systembolaget självt försöker
med sin propaganda få oss att tro att Sverige har ett utmärkt brett och djupt
vinsortiment, bättre eller nästan bättre än över allt annars, tack vare
monopolet. Många svenskar har svalt den lögnen. Det märker jag nästan dagligen.
Det var den myten jag försökte slå hål på.

Det mest ironiska i
Carl B Hamiltons tirad mot mig är att han i sitt inlägg bekräftar det jag
säger: vinsortimentet i Sverige står sig slätt i jämförelse med länder utan
monopol. Carl B Hamilton skriver själv i sin replik att utbudet i Sverige är
”betydligt smalare än det totala brittiska utbudet”. Han refererar då till en
utredning som Systembolaget låtit göra av en oberoende expert. Då är vi ju helt
överens. Den propaganda Systembolaget sprider om det förträffliga svenska
utbudet är falsk.

Rapporten som
Hamilton tar upp är gjord av Jancis Robinson (herr Hamilton, hon heter inte
Janice), en mycket respekterad engelsk vinjournalist. Carl B Hamilton påstår
också att Ms Robinson sagt att Systembolaget har ett ”bredare [utbud] än hos
någon detaljist i Storbritannien”. Tyvärr är det felaktigt. Ta till exempel en
vinhandlare i London, Berry Brothers: de har 4000 artiklar i sitt sortiment.
Systembolaget har inte ens hälften. Men jag vet inte om Jancis Robinson
verkligen sagt det Carl B Hamilton påstår att hon sagt, jag har ju bara hans
ord på det. Det är nämligen så att den utredning Ms Robinson gjorde åt
Systembolaget är hemligstämplad. Jag har bett att få veta vad den innehöll men
Systembolaget har nekat att dela med sig av dess innehåll.

Så då är det ju
intressant att Carl B Hamilton har den informationen, Carl B Hamilton är
nämligen styrelseledamot i Systembolagets bolagsstyrelse. Men om Carl B
Hamilton ville skicka mig en kopia av Jancis Robinsons utredning så läser jag
den gärna.

 

Systembolag för
att subventionera lyxviner?

Carl B Hamilton
beklagar att jag bara talar om sortimentet och inte tar upp prisaspekten. Det
kan jag gärna göra: Sånt vin som de flesta människor dricker är dyrt i Sverige.
Det förekommer att vissa viner är billiga i internationell jämförelse, men då
rör det sig mest om viner i prisklassen 1000 kronor, eller till och med 15 000
kronor. Så vad spelar det för roll för de flesta svenskar? Ska vi ha monopol
för att lyxviner ska vara billiga, herr Hamilton?

Hamilton tar också
upp att konsumenter kan beställa vin från vilken producent som helst vi s.k.
”privatimport”, men det kan man nog låta bero. Det är ett så ovidkommande och
meningslöst argument att det inte kräver någon kommentar.

 

Otrevliga
personangrepp

Låt mig komma till
de otrevliga personangreppen. Carl B Hamilton framställer mig som en person som
är likgiltig för ifall folk ”vill supa skallen av sig, […] inför ungdomars
möjlighet att skaffa vin och sprit, brottslighet och alkoholistfamiljers öde,
om ofödda barn i mammas mage skadas, etc”. Det är onekligen en långtgående
slutsats av att jag motbevisar Systembolagets falska propaganda om det
förträffliga sortimentet. Tyvärr får inte svenskar fler viner att välja på bara
för att Hamilton försöker smutskasta mig med sånt.

Men det är kanske så
att om man vågar ifrågasätta den allra minsta lilla aspekt av vårt heliga
alkoholmonopol så måste man vara en vettvilling. Enligt Carl B Hamilton. Ett
riktigt obehagligt personangrepp är det i alla fall.

I själva verket är
det tvärt om. Jag tycker det är mycket viktigt med folkhälsan, att ungdomar
inte ska växa upp i en superikultur, att alkoholskador ska minimeras. Jag
tycker det är mycket viktigt att vi har en väl fungerande alkoholpolitik.
Tyvärr är det så att det monopol som vi har idag är en av de bidragande
orsakerna till att vi fortsätter att ha en superikultur och haltande
alkoholpolitik. Systembolagets egen propaganda underbygger i mångt och mycket
uppfattningen att alkohol i första hand är till för att ”supa” och till för att
”bli full”. Den skrämselpropaganda som Systembolaget sprider, och som tydligen
Carl B Hamilton stöder fullt ut, är förlegad och felaktig.

 

Utredningen där
monopolet inte får ifrågasättas

Carl B Hamilton
menar också att ”den som vill debattera svensk alkoholpolitik seriöst har just
nu ett gott tillfälle”. Jag vill gärna debattera seriöst, men det verkar som om
Carl B Hamilton inte vill det utan hellre ägnar sig åt personangrepp och
skrämselpropaganda. Hamilton refererar där till den alkoholopolitiska
utredningen som nyligen genomfördes och som varit på remiss. Men även den är i
allra högsta grad ett hån mot den som verkligen vill debattera svensk
alkoholpolitik seriöst: I direktiven för utredningen har man nämligen
preciserat att utredningen inte ska ifrågasätta monopolsituationen.
Kanske Hamilton varit med och utformat dem? Hur kan man seriöst utreda vår
alkoholpolitik om man redan i grundförutsättningarna fastslår att den förmodat
viktigaste delen i alkoholpolitiken inte ens får debatteras? Den
alkoholpolitiska utredningen förefaller snarare att vara ett spel för
gallerierna.

Vi kan också gärna
diskutera vinstmaximering och ålderskontroll osv, som delar av en
alkoholpolitik, som Carl B Hamilton tar upp, men det är svaga argument för ett
monopol. Systembolaget gjorde för övrigt en vinst på 833 miljoner kronor 2008.
Men det vet antagligen Carl B Hamilton, som styrelseledamot.

Jag debatterar gärna
svensk alkoholpolitik seriöst. Av allt att döma har vi behov av en bättre
alkoholpolitik än den vi har idag. Dagens monopol bygger på en modell som
skapades i 1850-talets gruvsamhälle där gruvbasarna hade svårt att få lönsamhet
i gruvorna eftersom folk söp sig fördärvade. Idag är det 2009 och vi har behov
av en modern alkoholpolitik. Inte den strutspolitik som Carl B Hamilton tycks
förespråka. Alkoholkonsumtionen har stigit mer i Sverige än i de flesta andra
västländer. Är det ett tecken på en framgångsrik alkoholpolitik? Det förefaller
som, om man tolkar Carl B Hamilton rätt, att vi har mer missbrukarproblem, mer
ungdomsfylleri, mer alkoholrelaterat våld, än i de flesta jämförbara länder. Är
det ett tecken på en framgångsrik alkoholpolitik? Jag bor förvisso i Paris, så
jag ser det ju inte så ofta på nära hand. Men här i Paris ser jag sällan eller
aldrig det ungdomsvåld och det gatufylleri som jag ser när jag är i Sverige. Om
Carl B Hamilton istället för att smutskasta mig tänkte efter noga, och brydde
sig om alkoholpolitiken, så kanske det kunde leda till mera konstruktiva
förändringar i Sverige.

Systembolaget
spenderar årligen 25 miljoner kronor på ”marknadsföring”, det vill säga på
propagandakampanjer där de framställer sig som den enda garanten för att
Sverige inte ska bli ett totalt alkoholiserat samhälle, och där de för övrigt
också driver myten om sitt förträffliga sortiment som min artikel handlade om.

Är det rimligt att
Systembolaget, ett affärsdrivande företag och monopolbolag och inte en
myndighet eller ett politiskt parti, ska spendera 25 miljoner kronor per år på
en politisk propagandakampanj? Alkoholmonopolet är ju ett politiskt beslut,
trots allt.

Antagligen har Carl
B Hamilton allt för okritiskt svalt Systembolagets propaganda. Kanske borde
Carl B Hamilton istället svälja ett glas gott vin.

 

Per Karlsson,

skribent och vinkännare

 

Per bloggar även på http://monopolet.blogspot.com/

På Bokmässan

 

Imorgon kl 14.30 – 15.45 är jag med i en kulturdebatt i
V-salen på Bokmässan. ”Behöver kulturen statliga
pengar?” är rubriken till kulturdebatten där vi går steget längre än de
politiska utredningarna.

I panelen: Björn Linell, Natur &Kultur, Stina Oscarsson,
Orionteatern, Erik Uddenberg, dramatiker, Boris Benulic, VD Kraft&Kultur,
Mattias Svensson, magasinet Neo, Tobias Nielsén, QNB Volante och Jan Myrdal,
författare.

Moderator: Björn Wiman, kulturchef på Expressen

På fredagen bör man, apropå temat Riv murarna i nya numret
av Neo, inte missa bland annat tidningens styrelseordförande Cecilia Stegö-Chilò som
kl 14.20, stora scenen i H-hallen diskuterar ”Demokratins triumf – 20 år efter
Berlinmurens fall” med Walburga Habsburg Douglas och Richard Swartz. Alla tre
var med när det hände och är medförfattare till en antologi om 20-årsjubileet
av murens fall.

På lördag kan man träffa Neoskribenten och författaren Johan
Norberg kl 10-12 hos Hydra förlag, monter B06:45.

Passa även på att besöka Kulturtidskrifternas monter
B05:61, där Neo finns att köpa till rabatterat mässpris.

Vi ses.

Några lektioner i hur man gör sig själv irrelevant

Om den som säger ”frihet” flest gånger vinner så ligger
centerns oppositionella bra till. I själva verket blir deras ”frihetliga”
manifest på Newsmill 
närmast en stilstudie i hur man
inte gör sig intressant och relevant. Ska vi titta på några misslyckade grepp.

 

Den lama bortförklaringen

Centerpartiets budskap i valet – Europas förenta krafter –
var på många sätt inspirerande och förmedlade en positiv syn på Europas
möjligheter. Men det var också otydligt gentemot väljarna. Det var inte lätt
att förklara för väljarna vad som särskiljde Centerpartiet från de övriga
partierna.

Kampanjen var bra, men nådde inte fram till väljarna, är
verkligen valnederlagens standardrepertoar.

 

Abdikeringen

Frihetlig politik går inte att fånga som ett samlat
politiskt program, bestående av krav i en mängd sakfrågor; det är ett
förhållningssätt till samhällets utveckling som kan samla frihetligt sinnade
människor över ett brett politiskt fält.

Tyvärr. Politik är sakfrågor, detaljer och hårt, envetet slit.
Ska man vara trovärdig i sin politiska vilja är det inte högtidstal om värden,
utan konkreta problem och lösningar som måste fram. Ingen begär av ett parti
att de ska göra allt rätt, men just därför blir det intressanta vilka frågor
som anses viktigare än andra och som kommer att drivas genom den tröga
politiska processen. Att fega ur en sådan prioritering för att man inte vågar
stöta sig med någon som gillar ”frihet”, är att sätta sig själv på den
politiska avbytarbänken.

 

Allt åt alla

Det är viktigt att slå fast att en frihetlig politik inte
bara handlar om friheten från statliga ingrepp; i lika stor utsträckning är det
frågan om att ge människor redskapen för ökad självständighet.

Frihet kan med andra ord betyda lite vad som helst. När
centern vill ha minskat politiskt inflytande över arbetsmarknaden är det
frihet. När centern vill att staten ska förbjuda bensindrivna bilar är det
också frihet, staten befriar oss och ger oss andra kommunikationsredskap.
Förbud är frihet. Lägg till ett oroligt kramande av den stora välfärdsstaten,
fast med lite valfrihet, och du har verkligen vattnat ur frihetsbegreppet
maximalt.

När Fredrik Reinfeldt för några år sedan använde
frihetsbegreppet på samma sätt liknande jag det vid tuggummi:

Fredrik Reinfeldts frihetsbegrepp är genom sin diffusa och
vida karaktär förvisso inte alldeles enkelt, men liksom det relativt tydliga
liberala frihetsbegreppet låter det sig förenklas. När Fredrik Reinfeldt talar
om frihet menar han inte friheten för dig och mig att göra vad vi vill (utan
att hindras av stat och politiker), det är snarare politikern Fredrik Reinfeldt
som tar sig friheten att kalla reformförslag han tycker om för frihetsreformer.
Politiken och framför allt politikern Fredrik Reinfeldt är aktören som ger
människor ”frihet” i egenhändigt skräddade paket, något som svårligen
skiljs från att ge livschanser, trygghet eller utjämning och som lika gärna kan
betyda mer politiska ingrepp och mer spenderade skattepengar som motsatsen.

Det negativa liberala frihetsbegreppet är enkelt och
handfast för att kunna fungera som kompass, ett värde som vägleder praktiska
politiska beslut. Så fungerar inte den Reinfeldtska friheten. Fredrik Reinfeldt
använder sitt frihetsbegrepp ungefär som tuggummi – något som kan hålla igång
ett malande käkparti, men vars enda kvalitet, när all smak tuggats bort, är att
det kan kletas fast på precis vad som helst.

 

Skarp kritik i kombination med vaga löften

I den vällovliga ambitionen att öka medborgarnas trygghet
och minska brottsligheten har grova övergrepp mot den personliga integriteten
legitimerats. Det gångna årets debatter kring FRA, IPRED, teledatalagring och,
senast, förslaget om möjligheten för socialtjänst och sjukvård att registrera
politisk övertygelse, visar alla på skillnaden mellan retoriskt värnande om
personlig integritet och en faktisk politik där individens fri- och rättigheter
väger lätt mot en upplevd men abstrakt ”samhällsnytta”. En frihetlig
politik måste, för att ha någon form av trovärdighet, innebära ett helhetsgrepp
och en helhetsanalys av den förda politiken ifråga om den personliga
integriteten. En sådan möjlighet får vi inte försitta under den kommande
mandatperioden.

Här har vi ett försök till konkretion i en sakfråga. Inte
vilken som helst, utan en fråga där centern kommit till korta och inte räckt
till, enskilda ledamöter har varit en god kraft men pallade inte trycket när
det kom till omröstning om FRA. Ipred, datalagringsdiektivet, avstängning av
fildelare har gått igenom av bara farten. Man kan förhålla sig till detta på
många sätt, men inte samtidigt. Att säga att ”grova övergrepp har begåtts” men
i sak inte lova mer än ”ett helhetsgrepp och en helhetsanalys” är bara
generande. Vad betyder det? Är det ett försök att be om ursäkt och bättra sig
eller ett löfte om nya tårar i talarstolen nästa gång man bildar
transportkompani åt nya övervakningslagar? ”Helhetsgrepp och
helhetsanalys” är centerfloskler i samma metafysiska klass som Olof Johanssons
avsomnade ideologi ekohumanismen (som någon träffande beskrev, lite hum, lite
eko och så har du en ism).

 

Dessvärre blir det ofta så här när folk försöker vara
”ideologiska” och samtidigt inte vågar stöta sig med någon. Det blir ett
substanslöst paraderande av slagord utan konkretion eller förbindelse till
sakfrågor och prioriteringar. Principer och ideologi behövs för att göra
lagstiftning förutsebar och så att politiker kan ställas till svars och
maktbalans uppstå, men inte som världsfrånvända teoribyggen och trötta floskler.