Några lektioner i hur man gör sig själv irrelevant

Om den som säger ”frihet” flest gånger vinner så ligger
centerns oppositionella bra till. I själva verket blir deras ”frihetliga”
manifest på Newsmill 
närmast en stilstudie i hur man
inte gör sig intressant och relevant. Ska vi titta på några misslyckade grepp.

 

Den lama bortförklaringen

Centerpartiets budskap i valet – Europas förenta krafter –
var på många sätt inspirerande och förmedlade en positiv syn på Europas
möjligheter. Men det var också otydligt gentemot väljarna. Det var inte lätt
att förklara för väljarna vad som särskiljde Centerpartiet från de övriga
partierna.

Kampanjen var bra, men nådde inte fram till väljarna, är
verkligen valnederlagens standardrepertoar.

 

Abdikeringen

Frihetlig politik går inte att fånga som ett samlat
politiskt program, bestående av krav i en mängd sakfrågor; det är ett
förhållningssätt till samhällets utveckling som kan samla frihetligt sinnade
människor över ett brett politiskt fält.

Tyvärr. Politik är sakfrågor, detaljer och hårt, envetet slit.
Ska man vara trovärdig i sin politiska vilja är det inte högtidstal om värden,
utan konkreta problem och lösningar som måste fram. Ingen begär av ett parti
att de ska göra allt rätt, men just därför blir det intressanta vilka frågor
som anses viktigare än andra och som kommer att drivas genom den tröga
politiska processen. Att fega ur en sådan prioritering för att man inte vågar
stöta sig med någon som gillar ”frihet”, är att sätta sig själv på den
politiska avbytarbänken.

 

Allt åt alla

Det är viktigt att slå fast att en frihetlig politik inte
bara handlar om friheten från statliga ingrepp; i lika stor utsträckning är det
frågan om att ge människor redskapen för ökad självständighet.

Frihet kan med andra ord betyda lite vad som helst. När
centern vill ha minskat politiskt inflytande över arbetsmarknaden är det
frihet. När centern vill att staten ska förbjuda bensindrivna bilar är det
också frihet, staten befriar oss och ger oss andra kommunikationsredskap.
Förbud är frihet. Lägg till ett oroligt kramande av den stora välfärdsstaten,
fast med lite valfrihet, och du har verkligen vattnat ur frihetsbegreppet
maximalt.

När Fredrik Reinfeldt för några år sedan använde
frihetsbegreppet på samma sätt liknande jag det vid tuggummi:

Fredrik Reinfeldts frihetsbegrepp är genom sin diffusa och
vida karaktär förvisso inte alldeles enkelt, men liksom det relativt tydliga
liberala frihetsbegreppet låter det sig förenklas. När Fredrik Reinfeldt talar
om frihet menar han inte friheten för dig och mig att göra vad vi vill (utan
att hindras av stat och politiker), det är snarare politikern Fredrik Reinfeldt
som tar sig friheten att kalla reformförslag han tycker om för frihetsreformer.
Politiken och framför allt politikern Fredrik Reinfeldt är aktören som ger
människor ”frihet” i egenhändigt skräddade paket, något som svårligen
skiljs från att ge livschanser, trygghet eller utjämning och som lika gärna kan
betyda mer politiska ingrepp och mer spenderade skattepengar som motsatsen.

Det negativa liberala frihetsbegreppet är enkelt och
handfast för att kunna fungera som kompass, ett värde som vägleder praktiska
politiska beslut. Så fungerar inte den Reinfeldtska friheten. Fredrik Reinfeldt
använder sitt frihetsbegrepp ungefär som tuggummi – något som kan hålla igång
ett malande käkparti, men vars enda kvalitet, när all smak tuggats bort, är att
det kan kletas fast på precis vad som helst.

 

Skarp kritik i kombination med vaga löften

I den vällovliga ambitionen att öka medborgarnas trygghet
och minska brottsligheten har grova övergrepp mot den personliga integriteten
legitimerats. Det gångna årets debatter kring FRA, IPRED, teledatalagring och,
senast, förslaget om möjligheten för socialtjänst och sjukvård att registrera
politisk övertygelse, visar alla på skillnaden mellan retoriskt värnande om
personlig integritet och en faktisk politik där individens fri- och rättigheter
väger lätt mot en upplevd men abstrakt ”samhällsnytta”. En frihetlig
politik måste, för att ha någon form av trovärdighet, innebära ett helhetsgrepp
och en helhetsanalys av den förda politiken ifråga om den personliga
integriteten. En sådan möjlighet får vi inte försitta under den kommande
mandatperioden.

Här har vi ett försök till konkretion i en sakfråga. Inte
vilken som helst, utan en fråga där centern kommit till korta och inte räckt
till, enskilda ledamöter har varit en god kraft men pallade inte trycket när
det kom till omröstning om FRA. Ipred, datalagringsdiektivet, avstängning av
fildelare har gått igenom av bara farten. Man kan förhålla sig till detta på
många sätt, men inte samtidigt. Att säga att ”grova övergrepp har begåtts” men
i sak inte lova mer än ”ett helhetsgrepp och en helhetsanalys” är bara
generande. Vad betyder det? Är det ett försök att be om ursäkt och bättra sig
eller ett löfte om nya tårar i talarstolen nästa gång man bildar
transportkompani åt nya övervakningslagar? ”Helhetsgrepp och
helhetsanalys” är centerfloskler i samma metafysiska klass som Olof Johanssons
avsomnade ideologi ekohumanismen (som någon träffande beskrev, lite hum, lite
eko och så har du en ism).

 

Dessvärre blir det ofta så här när folk försöker vara
”ideologiska” och samtidigt inte vågar stöta sig med någon. Det blir ett
substanslöst paraderande av slagord utan konkretion eller förbindelse till
sakfrågor och prioriteringar. Principer och ideologi behövs för att göra
lagstiftning förutsebar och så att politiker kan ställas till svars och
maktbalans uppstå, men inte som världsfrånvända teoribyggen och trötta floskler.