Ivar Arpi - 17 april, 2014

Jo, den svenska journalistkåren är grön

Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går  jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.

McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.

Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.

Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som "gröna".

[caption id="attachment_5783" align="alignleft" width="515"]Kent_Asp_2011.4 Kent Asp, 2012.[/caption]

En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda,  utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att  notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.

Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med "allmänbevakning" är större, med 422 svarande.

Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.

Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.

Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.

[caption id="attachment_5785" align="alignleft" width="566"]Jesper Strömbäck, 2010. Jesper Strömbäck, 2010.[/caption] [caption id="attachment_5784" align="alignleft" width="522"]Kent_Asp_2011.3 Kent Asp, 2012.[/caption]

Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.

[caption id="attachment_5782" align="alignleft" width="560"]Kent_Asp_2011.5 Kent Asp, 2012.[/caption]

Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.


Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218