Jo, den svenska journalistkåren är grön
Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.
McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.
Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.
Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som ”gröna”.
Kent Asp, 2012.
En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda, utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.
Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med ”allmänbevakning” är större, med 422 svarande.
Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.
Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.
Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.
Jesper Strömbäck, 2010.
Kent Asp, 2012.
Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.
Kent Asp, 2012.
Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.
[…] magasinet Neo har dessa siffror redovisats men observera att siffrorna där bara sträcker sig till 2010. 2014 […]
[…] http://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf eller Ivar Arpis artikel i Magasinet Neo 2014, http://magasinetneo.se/okategoriserade/jo-den-svenska-journalistkaren-ar-gron/ har visat att svenska journalistkårens politiska preferenser ligger till vänster, med en klar […]
Kan inte tänka mig att denna undersökning skulle nämnas i Aktuellt eller Rapport.
Jag vill avskaffa Public Service och införa liknande dem haft i över 30 år i Holland. Sändningsföreningar.
Att vi över huvud taget har en statlig TV kanal är för mig en gåta.
Skall väl vara något beslut i höst om hur den skall finansieras genom skattsedeln eller fortsätta?
Hoppas innerligt att M o SD lyckas övertala C o Fp rösta bort och tillsätta
en utredning som lägger fram fler förslag.
Mp hade aldrig fått så många röster om deras politik granskats lika ingående som andras, och obekväma frågor även gällt Mp.
Ser dem i rutan varje dag.
Bra undersökning och artikel.
[…] Andra mätningar visar ibland hur partier granskats ojämnt i medierna. Dessa mätningar kopplas ofta till de föregående mätningarna. Så har nyligen gjorts av flera, till exempel av Magasinet Neo. […]
”..eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik..”
Nej, det är det inte. Jag förstår att förmågan att värdera matematiska och statistiska samband inte är alla förunnat, men då bör man inte uttala sig så tvärsäkert som Knutsson och avslöja sin bottenlösa okunskap.
Ett så klart utslag som runt 50% hade gått att få fram med 10 svar med någorlunda säkerhet .
Vagenda och Vaktuellt.
Knutsson själv är v. Alla vet att SR/SVT är en vattenmelon.
”McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra.”
Nå, Ivar, det är inte hela sanningen. Den lite större inramningen var det faktum att sovjetspionaget i USA hade lyckats värva inte bara presidentrådgivare som Alger Hiss och kärnvapenforskare som Rosenbergs utan också en rad inflytandeagenter på lägre nivåer.
Mer om detta i min bok Kalla kriget 2.0:
http://timbro.se/bokhandeln/bocker/kalla-kriget-20-0
Den senaste tidens kris i Ukraina vore intressant att koppla till MPs politik. Avveckling av kärnkraft leder uppenbarligen till större beroende av Rysk gas för hela Europa. Avveckling av vårt försvar leder knappast till mer stabilitet i vår region. Ditt inlägg belyser varför de kritiska frågorna aldrig ställs till MP.
Argumentet för att en reporter inte ska uppge partipolitiskt åsikt i vetenskapliga enkäter är alltså att de aldrig ska ta sin partipolitiska åsikt i sinne annat än när de själva går till valurnan. Ett sådant förhållningssätt är ju faktiskt rätt dåligt utifrån en mediegranskande synvinkel.
Medierna går under namnet tredje statsmakten och ska finnas till för medborgarna och förmedla samhällsviktig journalistik. Det ligger sålunda i medborgarnas intresse att även medierna granskas och en anonym vetenskaplig enkät får sägas vara en adekvat mediegranskning. Medier som inte själva låter sig granskas går inte att lita till – Knutson sänkte just SVT:s tillförlitlighet enormt.
Instämmer. Miljöpartiet har uppenbarligen gjort samma tolkning eftersom de som enda parti avstår från att köpa TV-reklam under valet 2014.
Varför betala för några sekunders reklam när de kan få allt helt gratis på redaktionell plats varje dag ?
http://varjager.wordpress.com/2014/04/17/redaktionerna-ar-mps-basta-valarbetare/
Man kan bolla med siffror och statistik, men lyssnar man på SR, ser på SVT eller läser nyheter från TT, finns det inget tvivel: Den ensidighet som dessa media förmedlar för mina tanka tillbaka till DDR-tiden.
Den gröna rörelsen i Sverige vädjar till känslor snarare än till fakta eller oberoende forskning.
Det dyker upp det ena hotet efter det andra som medborgarna ska oroas över och ängsligt döva sina samveten genom att betala ytterligare skatter och avgifter till staten.
De grönas pseudovetenskapliga påståenden möter aldrig någon kritik eftersom det inom journalistkåren generellt, med få undantag, saknas personer med förmåga att se igenom de dimridåer som läggs ut.
F.n. är det ”klimathotet” som, när det nämns, alltid bottnar i AGW, något som det INTE finns några vetenskapliga belägg för.
Senast igår var det alarm om Arktis på nyheterna. Som vanligt underlät man att nämna att Antarktis har ett istäcke som är 60 % större än förra året och därtill är det största sedan mätningarna inleddes.
Eftersom journalister i allmänhet inte har den tekniska/naturvetenskapliga kunskapen som krävs för att analysera olika påståenden från t ex (mp) så känner de sig som ”goda människor” när de slukar och återger allt som kommer därifrån utan att för en sekund reflektera över sanningshalten i påståendena.
Det är djupt tragiskt och olyckligt för vårt land att den vetenskapliga kompetensnivån hos många av journalisterna är så skrämmande låg. Bland annat därför blir även det som ska vara faktabaserad nyhetsförmedling degraderad till krönikor, färgade av vad den skrivande journalisten själv tycker och tänker.
En av konsekvenserna av detta är att fler och fler av arbetarna på pappersbruk för tidningspapper nu blir arbetslösa ….
Om man ska ta begreppet McCarthyism i bruk på det sätt som man gjort här kan man med fog påstå att det är vad som drabbar allt och alla som har med SD att göra. Det räcker att öppet vägrar att fördöma SD och hävda att de har rätt att göra sin stämma hörd.
Att Knutsson alltid slänger enkäter är en indikation på att han är obekväm med vad sammanställningen eventuellt kommer att visa. Man undrar ju varför.
In your face Knutson…
McCarthy-ism har ju media stått själva för och lagt taket för vad man får prata om. Twitter har ju också avslöjat hur deras sympatier är. Ibland beter sig svenska journalister som värsta sortens översittare genom att skapa drev mot folk som råkar ställa jobbiga frågor till dom. Svenska journalister är verkligen inte yttrandefrihetens försvarare.
Det är snarare McCarthy-ism som svensk media håller på med.