Min röst går till

Jag tänker lägga min röst i det här valet på miljöpartiet och Maria Wetterstrand. Med denna röst vill jag stärka frihetliga krafter i alla partier. Det är en röst tillägnad bland andra Johnny Munkhammar, Karl Sigfrid och Tobias Sjö i moderaterna, Camilla Lindberg, Annika Beijbom och Mathias Sundin i folkpartiet, Sara Skyttedal i kristdemokraterna, Fredrick Federley, Magnus Andersson, Elisabet Thand Ringqvist och Johan Hedin i centern (och självklart också Jämtlands stolthet Hanna Wagenius, hur kunde jag glömma?), ja till viss del Alice Åström och Marianne Berg i vänsterpartiet och såklart vännerna Anders Wallner och Maria Ferm i miljöpartiet. Inte i er blockpolitiska tävlan, men väl i namn av det vardagliga arbete för frihet, integritet och självbestämmande som jag vet driver er och många fler, och som är själva anledningen att alls engagera sig politiskt. Jag är egentligen centerpartist Ja, det är en orättvis röst. Partipolitiskt är jag egentligen centerpartist. Och rent värderingsmässigt är jag klassiskt liberal, alltså frihetlig på alla områden. Jag vill ha både fria människor och fria marknader. Öppenhet mot omvärlden för både människor och handel. Ett slut på allt förmynderi och restriktioner för hur vi lever våra liv. Strikta gränser för vad staten alls får göra, gärna upprätthållet av konstitution och maktbalans. Men är det något som framgått tydligt och klart under den senaste mandatperioden och i valrörelsen så är det att friheten hamnat på undantag. Inga har illustrerat det så tydligt som det centerparti som gled in på en liberal våg 2006 bara för att omgående tillsätta fyra ministrar i enlighet med bonde- och landsbygdsintresset. Andreas Carlgren har verkat för nya subventioner och stöd till inhemsk etanolproduktion, Eskil Erlandsson såg till att Sverige gled igenom EU:s ordförandeskap utan att på minsta sätt beröra jordbrukssubventionerna och har lanserat nya stöd till såväl fiske som matnäringen. Alltmedan Maud Olofsson gått i god med EU-pengar för att sälja en bilfabrik till en skojare och infört kassalagen och andra lagar som i statsnyttans och kontrollsamhällets namn ökar krånglet för småföretag och evenemang. Liberalerna som gjorde sig obekväma i FRA-frågan piskades in i ledet, och har därefter flyttats ner på listorna i Stockholm. Andra lovande liberaler, som Magnus Andersson, har flyttats ner jämfört med provvalsresultatet. Signalen är tydlig. Centern fick ett liberalt mandat. De svek det. Det gör det omöjligt för mig att rösta på centern i detta val trots alla fantastiska personer som är engagerade där. På samma sätt har det framgått att de nya moderaterna är ett parti som allt för snabbt blivit allt för bekväma vid makten. Alliansregeringen har ökat friheten på en del områden: inkomstskatterna har sänkts, några myndigheter har avskaffats, värnplikten har avskaffats, homosexuella har fått rätt att gifta sig, arbetskraftsinvandring har blivit lättare. Mycket av detta är frågor jag själv var med att driva som ung moderat på 1990-talet. Medan Fredrik Reinfeldt filade på sin partikarriär var vi andra som tog debatterna. Som hånades och utpekade som extrema för att vi ville att homosexuella skulle få prövas för adoption och gifta sig, för att vi ville pekade ut värnpliktens tvångsarbete åt staten som ineffektivt och kränkande och för att vi värnade öppenhet och invandring. Det var extrema åsikter då. Idag är det den moderata partilinjen, verkställd av Fredrik Reinfeldt och andra i samma politiska generation. Det var värt att ta den kampen och driva den i mål. Det är bra att den nu är vunnen. Men lika försiktig som Fredrik Reinfeldt var när de här åsikterna var obekväma att vädra i talarstolar på moderata partistämmor, lika döv verkar han idag för en ny tids frihetliga utmaningar. Det märks i regeringens hantering av FRA-frågan och framflyttning av övervakningsstaten med frågor som datalagringsdirektivet och IPRED, eller Stockholmsprogrammet inom EU. Det märks i folkhälsoförmynderiet med utbyggda myndighetsbefogenheter och högre moralskatter. Det är ett budskap som vad gäller urholkandet av rättssäkerheten med morallagar som sexköpslagen och fängslande av serietidningsintresserade levererats i tydliga lila kuvert. För formens skull kan det väl vara värt att nämna det till namnet liberala partiet folkpartiet. Är det någon som någonsin hört Jan Björklund prata om frihet? Tvärtom handlar hela hans agenda om folkpartistens tilltro till överstatlighet och centrala, teknokratiska lösningar. Skolan kommer att fördyras och försämras genom hans krav på ett lärarskrå, samma modell ska nu gälla kulturen. Till detta kommer besattheten kring vad människor från andra länder och med annan tro har på sig, den oreserverade viljan att lyfta makt till Bryssel och förmyndarnerven som innebär bland annat fortsatt alkoholmonopol. I stort som i smått vill folkpartiet styra och planera. Så medan det finns frihetliga människor i alla partier, är det också tydligt att friheten satts på undantag. Som ett slags perifer lyx vi kan undvara antingen med hänvisning till att valet måste vinnas, allianskolleger måste köpas eller för att det många politiker verkligen brinner för är just de områden där de vill styra och ställa. Hela denna matematik bygger dock på att frihetsvänner är de första att sluta upp bakom en alliansregering eftersom alternativet alltid är värre. Och det är en anledning så god som någon att inte vara den första i fårskocken bakom varje minst dåliga regeringsalternativ, utan snarare försöka vända på matematiken. Till frihetsvänner i alla partier Friheten som politisk kraft, värdet av självbestämmande och att söka nya vägar kommer alltid att vara en oregerlig kraft. Den kan slå rot överallt. Till och med Lars Ohly kan leda något frihetsområde, om så bara rätten att få äga hund.  I alla partier och i alla frågor kan friheten vara ett alternativ. Så har frihetlig vänster och liberaler inte sällan förenats mot socialdemokrater och socialliberaler när moralpaniker svept över landet och fått expertis och majoritet att ropa på förbud och restriktioner mot dans, videovåld eller mellanöl, något jag beskriver i min kommande bok Glädjedödarna, som handlar om förmynderi. Frihetsvurmen tycks till och med ha slagit rot i den kargaste av terränger, Per Gahrtons gamla miljöparti och bland förbudsälskande kristdemokrater. Det har varit två av mandatperiodens roligaste utvecklingar att höra Göran Hägglund tala om behovet av gränser för politiken och se Maria Wetterstrand vända sig till liberaler i frågor som integritet och invandring, samtidigt som de själva visat sig beredda att rama in även sin hjärtefråga, miljön, i restriktioner för vad politiken får ägna sig åt. Wetterstrand har exempelvis avfärdat idén med personliga koldioxidransoner som alltför integritetskränkande och vägrat förbinda sig vid en politisk plan för varenda minskning av koldioxidutsläppen. När respekten för människors självbestämmande trumfar den egna favoritfrågan, då är det en signal om att något har hänt. Wetterstrand har när hon unnat sig att tycka fritt visat ett antal liberala instinkter, som förvisso ofta trumfas av andra hänsyn och övergår i sin raka motsats. Jag har ärligt övervägt en röst på båda dessa partier, något jag före denna mandatperiod aldrig kunnat tänka mig. Jag är ju ändå en nyliberal ateistisk tillväxtvän. Min prövning i sak visade dock att det blir svårt att rösta på kristdemokraterna av etiska skäl och på miljöpartiet av miljöskäl. Kristdemokraterna har en kall förbudsiver kring frågor som rör exempelvis människors vilja att skaffa barn och bli föräldrar, exempelvis med surrogatmödraskap, som frankt uttrycks skrämmer mig. På samma sätt har jag svårt att rösta på miljöpartiet av miljöskäl. Allt pekar på att teknik som kärnkraft under överskådlig tid är nödvändig för energiförsörjningen, medan restriktioner och ransonering kräver ingrepp i människors liv och frihet. Senast miljövänner ville bygga bort kärnkraften med energisnåla hus skippades ventileringen och hus och människor blev sjuka. Och på samma sätt är genmodifieringar och annan modern jordbruksteknik en hjälp både för att föda världen och för att minska belastningen på naturen. Alternativet är större åkerareal, mer intensivt slitage på naturen – eller färre människor. Bara med respekt för friheter och marknader kan dessa frågor lösas, något som inte minst demonstreras av hur utfiskningen vänts just av länder som Island och Nya Zeeland som infört säljbara kvoter i ett växande bestånd, inte i länder som fortsatt värkt på med subventioner och statlig fiskepolitik. Här har miljöpartiet mycket att lära av liberaler, medan de behöver lämna domedagsvänstern och dess dröm om global planekonomi åt sitt öde. De kommer att hitta nya domedagar att skrika om samtidigt som andra bygger en bättre och renare framtid utan att någon behöver planera den åt dem. Den vattenkraft som gör Sverige klimatledande var lika lite resultatet av klimatoro som den energieffektivisering i Växjö som gjorde staden till ledande Agenda 21-föredöme. Bilarna har blivit energisnåla av kostnadsskäl utan att politiker behövt sätta utsläppsgränser och mål. Varför miljöpartiet? Så varför ändå en röst på miljöpartiet? I korthet för att de har ett språkrör som hävdar att de har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet. Jag har fört en lång och mycket underhållande Facebookdiskussion med Maria Wetterstrand, och medan vi inte är särskilt överens i sakfrågorna så har hon knappast låga ambitioner. Den ledande partiföreträdare som skriver att ”Miljöpartiet är det mest liberala alternativet i det här valet. I alla fall i många av de frågor jag själv tycker är de viktigaste i det avseendet. Integritet, öppna gränser, flyktingpolitik, hbt-frågor, friskolor, decentralisering. m.m.” och som anmäler sitt parti som kandidat till en nyliberal röst som min egen, hon förtjänar på något sätt att synas och avslöjas antingen som populistisk bluffmakare, eller mycket tuff och med en ambitiös förändringsagenda även för sitt eget parti. Jag vill helt enkelt uppmuntra liberala frihetstankar och ambitioner i alla partier. Hur kan jag göra det bättre än att ta någon på orden som kommer från ett parti som börjar öppna sig för liberala värden och från en maktposition lovar att göra det bättre än alla andra? Vi behöver frihet för människor och marknader för att kunna tackla problem och leva tillsammans under tiden. Människor som söker sig till Sverige måste mötas av öppenhet och möjligheter, inte av oroligt felsökande. Lika självklart som man får ha en annan tro och utöva den, lika självklart ska den få förhånas och kritiseras. Många som kommer hit gör det undan just religiöst förtryck, andra för att i frihet kunna följa sin tro. Bara med frihet kan ett samhälle visa att medan majoriteten för det mesta inte tror som du, så respekterar vi dig som en kapabel människa. Och människor kommer att söka sig till Sverige och andra rika länder, frågan är om vi då ska ta tillvara på folk eller kasta ut dem. På samma sätt är friheten den jämlika rättighet som inte sätter några att härska över andra, vilket även om det sker med bästa avsikter ställer grupper mot varandra och i slutänden alltid går ut i att förneka andra deras valfrihet. Och friheten är helt klart det grundvärde som behöver lyftas fram mot statens mest radikala framflyttning i frågor som rör övervakning och kontroller av rörlighet, transaktioner och våra privatliv. På två av dessa angelägna områden är miljöpartiet onekligen en frihetlig toppkandidat bland riksdagspartierna, medan de är betydligt sämre införstådda med ekonomisk frihet. Socialismens kollaps Rent strategiskt kan vi av opinionsmätningarna konstatera att det stora som kommer att hända är att socialismens representation i riksdagen kommer att bli historiskt låg. Socialdemokraterna går mot kollaps och vänsterpartiet lockar föga fler än the usual suspects. Även om avundsjukan och det bittra jämförandet av oss mot dem som det ser ut kommer att begåvas med ett tredje parti – Sverigedemokraterna – så är det snarare bekräftelse på att de oroligt tillbakablickande och missunsamma krafterna i politiken nu urartat i sin mest primitiva form. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet försöker tvärtom profilera sig som framtidsbejakande och optimistiska partier, det är bara det att det inte bär så väl. Och alla som sett resultatet av det rödgröna samarbetet kan konstatera att detta experiment inte höll ens på idéstadiet, vilket några miljarder på några trötta ”lyft” inte kan sminka över. Ett parti som tänker bli riksdagens ledande liberaler har såklart ingenting att hämta i ett samarbete med vänsterpartiet och socialdemokraterna. Det blir plågsamt tydligt i det osäkra ställningstagande som råder kring en av Alliansregeringens frihetsreformer: avskaffandet av värnplikten. Här håller det frihetliga miljöpartiet de båda större socialistpartierna stången och lämnar frågan om plikt eller frivillighet öppen.  Och vad finns att vinna för ett integritetsvärnande parti i att lämna övervakningsfrågorna åt Thomas Bodström, som just förklarat att övervakningen kommer att fortsätta även om FRA-lagen rivs upp och skrivs om? Med miljöpartiet som en uttalat liberal kraft kommer socialdemokratins hegemoni att definitivt vara bruten. Det är ytterligare ett skäl att uppmuntra den frihetliga ådran av detta parti, särskilt i en parlamentariskt osäker situation. Utmaningen framöver kommer inte från socialismens dödsrosslingar, utan från borgerliga partier som glömmer friheten, som blir maktbärande teknokrater, administratörer av det bestående, förtjusta i nya befogenheter och rollen av alla goda gåvors givare. Eller som rentav ser sig tvungna att spela på rädsla och nationalism för att sitta kvar vid makten. Vi har redan denna mandatperiod sett störande tecken på detta, och ambitionerna för de kommande fyra åren kan knappast imponera någon frihetsvän. Blir jag inte lurad nu? Därför tar jag en chans på att Maria Wetterstrand faktiskt menar allvar med sin lansering av miljöpartiet som mest liberala parti. Riskerar jag att bli lurad och besviken? Definitivt. Liberaler tenderar att reduceras till rollen som partipolitikens fem i treragg, något för valdagen men som politikerna för liv och pina inte vill bli sedda med bland folk. Så är också den rödgröna uppgörelsen så gott som kliniskt befriad från liberala inslag, även där man kunde vänta sig det. Och känslan är ömsesidig. När jag tittar på miljöpartiets program är det inte heller något jag skulle vilja skylta med offentligt. Mobilfria vagnar, genteknikförbud, kärnkraftsmotstånd, stängda krogar klockan 3, bevarat alkoholmonopol, normkritiska myndigheter, höjda skatter. Jo, listan på direkt antiliberala inslag blir lång. Mycket lång. Jag håller knappast med Wetterstrand om att miljöpartiet är ens i närheten av att idag ha det mest liberala programmet. Men efter att ha skålat med Mauricio Rojas valnatten 2002 för att senare se honom vilja ha undantagsregler mot östeuropéer och ha stött Fredrick Federley med min röst 2006 för att se honom vika ner sig i FRA-omröstningen så börjar jag dock bli rätt luttrad. Men Fredrick och Annie Johansson kan nog intyga att jag är inte helt lätt att tas med när jag väl givit mitt förtroende (med detta sagt, Fredrick, hoppas jag du kryar på dig min vän och önskar asen som överföll dig till långa fängelsestraff). Den här rösten är på sitt sätt en röst i besvikelse över svikna liberala löften och mitt sätt att markera att det levererade inte duger. Alliansen har inte tagit tillvara på sina frihetliga kandidater och har på allt för många områden gått i fel riktning. Som slaven på triumfvagnen ser jag min roll i att försvara liberala borgerliga kandidater genom att visa att deras partiledningars agerande faktiskt kostar röster. Men om det bara var så skulle jag ha lagt min röst på Liberala partiet. Jag vill ha något positivt för min röst. Ett personligt erbjudande om ett oppositionsparti som ledande i liberalism –och framför allt i två av de viktigaste frihetsfrågorna i vår tid, mot övervakningsstaten och för öppenhet mot omvärlden – blev till slut för frestande att stå emot. Så grattis Maria Wetterstrand, grattis miljöpartiet. Ni har en nyliberal ombord och därmed ett mandat att vara precis hur frihetliga ni vill. Förvalta det väl.