Kulturskrå med folkpartiet
Det är lite lustigt att folkpartiet försöker profilera sig för kvalitet och bildning i kulturdebatten med en person som glidit in på kändiskvoten, Jasenko Selimovic. En person vars nedslag idag i DN:s liberalismdebatt exempelvis renderar underkänt i både läsförståelse (vad är lika rättigheter om inte en jämlikhetsfråga?) och faktakontroll (påståendet att Sverige har ”världens minsta ekonomiska frihet för individer” är bisarrt även som retorisk släng. Sverige kommer exempelvis på plats 21 av 179 länder i Heritages rankning. Visst är sådana mått ingen exakt vetenskap, men Sverige är långt från att ens vara på nedre halvan, för att uttrycka sig försiktigt). Och när Selimovic – som på sin hemsida citerar Frederic Bastiat och säger sig vilja öka individuellt självbestämmande – på Aftonbladets kultursida går till storms mot precis dessa värden, då undrar man om inte folkpartiet gått så långt i ytlighetspopulism att de anlitat en professionell underhållare som ska locka till skratt och förvåning genom logiska kullerbyttor.
Selimovic låter nämligen precis som de brukar låta på Aftonbladets kultursida:
Svensk kulturarbetsmarknad är redan i dag Margaret Thatchers våta dröm: inga barriärer för att komma in, väldigt låga trösklar och en nästan helt avreglerad marknad med usla villkor som resultat. I princip kan vem som helst kräva del av kulturpengar
Vi kan lite generat överse med att Selimovic tycks tro att Margaret Thatcher närde en våt dröm om att dela ut statliga medel till höger och vänster, eller att detta skulle utgöra ”en nästan helt avreglerad marknad”. Det är nämligen tydligt ändå vad Selimovic vill. Att snäva av kultursektorn till ett expertkontrollerat reservat för några få utvalda, som därigenom kan få en större del av den statliga kakan.
Vi måste ge tillbaka kulturen och kulturarbetarna status genom att utforma ett finansieringssystem som belönar kvalitet. Det innebär också att vi börjar efterfråga konstnärligt kunnande och meriter vid chefstillsättningar och befriar kulturinstitutioner från chefspolitruker vars enda kompetens är att de vet vilken departementsdörr de ska knacka på.
Det är samma skråtanke som motiverat folkpartiets skolpolitik, som snart kan stoltsera med ett legitimerat lärarskrå. Omdömesgilla rektorer ska inte längre få anställa bättre pedagoger utan formell utbildning om de så finner lämpligt. Varje stolpskott med formella behörigheter äger företräde. Det minskar konkurrensen och driver upp kostnaderna samtidigt som undervisningskvaliteten blir lidande. Och efter Skrå-Janne (Björklund) kommer Skrå-Jasse (Selinovic).
Rasmus Fleischer har förtjänstfullt kritiserat denna folkpartistiska skrådröm med historiska exempel från när det begav sig och en replik i nutid. Även Erik Jennische gör en liknande poäng och frågar sig hur sådana som Joakim Thåström och Klas Östergren ska kunna komma fram. Utan hungriga amatörer som ständigt utmanar den rådande smakens regenter kommer inga konstarter att utvecklas. Därför är Selimovics idé om att tungt bidragsförsörja de etablerade ett säkert recept för stagnation, om än ett bekvämt politiskt budskap att sälja in till de etablerade i kultursektorn. Viljan att ordna, organisera och premiera under statsmaktens och expertisens fasta hand är en tankegång som helt verkar ha tagit över folkpartiet. Och det är en både farlig och antiliberal tanke som dödar marknadens och samhällets kreativitet och dynamik.
Detta är inte att förneka kvalitetsbegrepp, det är en insikt om hur kvalitet växer fram och utvecklas. Att framhålla eviga konstverks värde framför populärkulturens skräp är inte kontroversiellt. Bara man är redo att inse att några av gårdagens populära inslag är dagens finkultur. Från opera till romaner och teater är gårdagens populistiska publikfrieri dagens etablerade finkultur. Så sent som kring förra sekelskiftet trodde ledande kriminologer att Shakespeare och Dostojevskij var orsaker till mord och kriminalitet. Dåtidens folkpartister hade mycket väl kunnat rasa mot dem liksom de några decennier senare rasade mot dansbanor och film. Så kommer det såklart att vara även i framtiden. Och vad som visar sig äga beständighetens kvalitet kan ingen slå fast på förhand eller planera, vare sig expert eller amatör.
Mer om den borgerliga kulturpolitiken:
Kulturpolitiken är utsugning av arbetarklassen
[…] fåtal expertutvalda konstnärer ska överhöljas av statliga bidrag, som jag kritiserat tidigare här och i Aftonbladet. Både på grund av Svenssons ideologiska ambitioner och för hans […]
[…] Detta och annat skriver jag idag på Aftonbladet kultur i en liberal kritik av folkpartiets förslag att göra kulturen till ett skrå. En kritik jag även utvecklat här på bloggen. […]
Nja, säg att en person på en ganska perifert belägen ort börjat tröttna på de teateruppsättningar av socialrealistiskt snitt kulturutbudet där har att erbjuda. Han eller hon kanske hellre vill se klassiska pjäser eller åhöra symfoniorkestrar, eller kanske gå på allsvensk fotboll som också kan räknas som kulturkonsumtion. Denne beger sig förslagsvis då till landets huvudstad istället för att stanna bakom Norrlandsfönstret som är stängt för fotboll i den högsta divisionen. De kulturyttringar som följaktligen inte drar någon publik skulle genom det konkurrensverktyg kulturcheckarna utgör kunna läggas ned och ersättas av bättre. Checkar på kulturens område är mycket bättre än på skolans, vårdens och inte minst jobbsökandets område som främst ska vara statens uppgift att befatta sig med. Men det är klart, de som inte vill ha någon offentligt finansierad kultur överhuvudtaget håller inte med om detta.
Hade väl förväntat mig att du hellre skulle tala för ett system enligt friedmansk modell med kulturcheckar. Ett återvändande till 1800-talets borgerliga kultur med mecenater känns minst sagt passé. Varje epok tycks dock ha sin förhärskande version om vad som är god smak. Ett problem med ett system med ”checkar” som delas ut till folket vore gränsdragningen mellan vilka verksamheter som ska kallas kultur eller inte. Fotboll och hockey, är det kultur likasom eget utövande? I det sistnämnda fallet borde subvention kunna utgå på anmälningsavgiften t ex?
Kulturcheckar är byråkratiskt, dyrt och fånigt. Varför skulle jag förespråka det?
Nåja, som det nu är så är det ju mest de som är kompisar med rätt (vänster-) folk som får del av pengarna, och ett ordnat skrå med viss insyn i är väl bättre än ett hemligt skrå där ingen kan ställa till svars? Om staten nu nödvändigtvis ska vräka pengar över saker och ting är det väl bättre att man reglerar hur det går till än att allt är helt godtyckligt?