Nog håller de
arbetslinjen, alltid. Regeringen. Nu har vi fått ännu ett område som utretts
och omorganiserats i grunden för att i slutändan bli av samma omfattning som
förut. Allt för att ge intrycket av aktivitet och egen prägel på ett
politikområde där alla partier egentligen är löjligt överens.

Nu var det alltså
kulturen, som i fortsättningen ska samordnas och utvärderas av tre stora,
samordnade myndigheter, alltmedan en större andel bidragspengar ska gödslas
regionalt. Det är i sig en (klassik folkpartistisk) övertro på samordningsvinster parat med en naivitet i ambitionen att säkra
mångfald genom att monopolisera kassaflödet. Stina Oscarsson för
Skuggutredningen har faktiskt en god poäng när hon skriver: “Vi har svårt att se att färre stora myndigheter kan ge ett mer
spretigt, ett djärvare och mer vildvuxet kulturliv.”

Visst, kulturutredningen
har gjort upp med idén från 1974 om att den statsunderstödda kulturen ska vara
en motkraft till kommersialismen. Och en del formuleringar kan låta försåtligt
nytänkande: jag ser att Sanna Rayman
liksom jag själv noterade meningen: ”Det skede då man slentrianmässigt satte
likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har också
passerat.”

Men låt oss innan vi
jublar över detta titta på den idé som ska träda i den tidigare kamporienterade
statskulturens ställe:

En nationell
kulturpolitik behöver … bygga på medverkan från ett stort antal intressenter
där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men
långt i från kan agera ensamma. Staten är fortfarande den enskilt viktigaste
parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men
den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken bör förändras.

Statens roll ska vara
tydlig, strategisk, drivande och samordnande med andra aktörer.  Syftet med den nya rollen
bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för
kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Samspelet mellan statens egna insatser och den
offentliga sektorns i övrigt är särskilt betydelsefulla.

Retoriken kan låta inkluderande, men i
praktiken är detta recept en våt dröm för kulturbyråkrater och kulturpolitiker.
Statens och myndigheternas roll blir
alltså att flyta ut över alla samhällssektorer, samtidigt som ansvaret för vad
som i slutändan skapas blir lika utspritt och delat av alla ”samhällets” kockar
(”intressenter”). Myndigheterna ska ”utvärdera kulturinstitutionernas och
kulturmyndigheternas arbete med hälsofrågor“, de ska följa kulturens betydelse
för integration, skola och miljöpolitik (!). Politiken ska präglas av ”utbyggda
löpande kontakter mellan de politiska nivåerna” och ”ökad utvärdering och
uppföljning av de politiska insatserna”.

Det här kommer att bli
ett enda långt kafferep, samlingar för framtagande av strategidokument,
hearingar för synpunkter och utvärdering av desamma, endagskonferenser à 1395
(plus moms) för ”intressenter” som har det gemensamt att någon annan betalat
biljetten och som utvärderar körsångens betydelse för hjärt- och kärlsjukdomar,
kulturlandskapets ekonomiska värde, en strategi för utsmyckning av
vindkraftverk eller där den ena regionaldelegationen av politiker, byråkrater
och intressenter åker på studieresa för att se vad den andra ägnar sig åt.
Sedan åker alla hem för att dokumentera och utvärdera. En kulturbyråkratins
tomteverkstad.

För en regering har detta
arbetssätt uppenbara uppsidor. Man håller alla beslutsfattare, byråkrater och
intressenter på gott humör och rejält sysselsatta, därmed skapas också ständigt
nya intryck av att man gör saker, och en mängd studier och utvärderingar som
bekräftar värdet av detta. Den digra mängden material som produceras, de många
nivåerna och det breda intressentinkluderande beslutsfattandet kommer att göra
det närmast omöjligt för utomstående att få insyn och utkräva ansvar. Samtidigt
kostar det inte särskilt mycket pengar att hålla en byråkrati rullande, jämfört
med att faktiskt göra något för den bredare allmänheten. Även med övernattning,
hotell, projektanställningar och konsultarvoden talar vi några tiotals miljoner
per projekt istället för hundratals miljoner eller miljarder som faktisk
verksamhet tenderar att kosta.

En överstrategisk
regering har ”hanterat” ännu ett politikområde.