Försvaret handlar om mer än pengar

Sara Norrevik besvarar här några punkter i Carl Bergqvists reflektion i nya Neo (Väckarklocka, Neo nr 3 2015) apropå Norreviks reportage (Hur tänkte vi? Neo nr 2 2015).

I en reflektion i Neo nr 3 2015 belyser Carl Bergqvist att försvaret är underfinansierat, så även med den nya försvarspropositionen. Detta har jag inget att invända emot. Att försvaret har en tillräcklig finansiering i tider av ökade spänningar i närområdet är helt nödvändigt. Så långt delar jag Bergqvist bild. Vad min artikel sökte belysa är att även med en högre finansiering – om så hade beslutats – kvarstår politiska skiljelinjer om försvarets inriktning. Frågor som idag delar försvarspolitiker rör bland annat synen på internationellt samarbete (Nato) och rekrytering till försvaret (värnplikt eller frivillig rekrytering).

Min artikel tog upp hur utformning och riktning av försvaret har hamnat i skymundan samt att det är ett problem att allmänheten inte har varit engagerad i försvarsfrågor. Försvaret är en angelägenhet för alla och borde inte begränsas till snäva kretsar – det berör fler än tekniska experter och försvarspolitiker.

Bergqvists replik handlar delvis om regeringens försvarsproposition som ska beslutas av riksdagen i juni i år. ”Av den ”önskelista” som försvarsberedningen presenterade förra våren, är stora delar fortfarande ofinansierade”, framhåller Bergqvist.  Propositionen överlämnas av en socialdemokratisk försvarsminister, men Bergqvists främsta kritik handlar om att ”de allianspartier som förespråkar ett Nato-medlemskap” inte vill ge mer pengar till försvaret. Av de två partier som har tagit ställning för Natomedlemskap, Moderaterna och Folkpartiet, förespråkade båda högre försvarsanslag än regeringen inför propositionen. Moderaterna valde att stödja regeringens försvarsproposition efter kompromisser. Utan förhandlingarna hade regeringens förslag varit lägre.

Att försvarsanslagen inte uppnår två procent av BNP är riktigt. Tvåprocentmålet inom Nato är en målsättning som ger signalvärde men inte ett absolut krav. Hur det mäter faktiskt försvarsförmåga är omdebatterat.

Bergqvist efterlyser svar på frågan ”vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp”, syftande på solidaritetsförklaringen, vilken både den nuvarande och den förra regeringen står bakom. Frågan är relevant och mitt svar är att Sverige ska fortsätta samarbeta med de länder som vi delar värderingar med och sikta mot att ingå i ett kollektivt försvar, det vill säga Nato. Under den förra mandatperioden saknades stöd i riksdagen för medlemskap eftersom endast två av åtta partier var positivt inställda till detta. Istället utvecklades under denna tid praktiska samarbeten med Natoländer vilket vi ser frukterna av i den senaste tidens övningar tillsammans med Natoländer i Sveriges närområde. Under samma tid har det folkliga stödet för Natomedlemskap ökat vilket borde få fler partier och försvarsdebattörer att fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Bergqvists problematiserar över att försvarspolitiker inte besöker fältövningar. Försvarspolitiker som jag lärt känna har satt stort värde i att besöka förband och samtala med soldater, sjömän och gruppbefäl, även utan överordnade för att få genuina synpunkter. Flera försvarspolitiker har även deltagit i fältövningar. Hur detta har ändrats vid tiden för den övning som Bergqvist deltog i får andra svara på.

Även om vi inte tycker om den förda försvarspolitiken så finns skäl till att behålla systemet med politiker som fattar övergripande beslut, istället för att frångå demokratiskt beslutsfattande. Hur strategin omsätts i operativ verksamhet tillhör Försvarsmakten. Vårt demokratiska styrelseskick fungerar fortfarande bättre än alternativen. Exempel på de senare finns runt om i världen, tyvärr inte långt från Sveriges närområde. Det påminner oss om varför Sverige behöver ett starkt försvar som samarbetar med andra demokratier.

 

Africa’s got talent

– Några av de här barnen är oerhört intelligenta.

Pauline Dixon som i tio år forskat om skolor i fattiga länder vid Newcastle University gjorde en intressant upptäckt medan hon forskade om privata skolor i fattiga länders flumområden (se ”Föräldrarna försöker göra det bästa för sina barn” i Neo nr 1 – 2014): Även i de mest utsatta områdena fanns barn med mycket hög IQ.

Ihop med kollegan Steve Humble har hon nu genomfört ännu ett forskningsprojekt för att fördjupa kunskapen om exceptionellt begåvade barn. I Dar es Salaam, Tanzanias största stad, lät de 1857 barn i tioårsåldern från stadens fattigaste områden genomgå en mängd standardtester för att mäta intelligens, kreativitet och hängivenhet. 125 av de 1857 barnen – som pekats ut av föräldrar, lärare eller vänner som begåvade – hamnade i den högsta kategorin för IQ och åtta av dem hamnade i den allra högsta även för kreativitet och hängivenhet.

Extremt begåvade barn finns alltså i de mest utsatta slumområdena i Afrika, en resurs som hittills vanligtvis förslösas.

– En del av de här barnen har inte ens bra betyg i skolan, berättar Pauline Dixon.

Undervisningen i de statliga skolor de besökte för att hitta begåvade barn sker i klasser på upp till 70 elever och består i enkel repetitionsinlärning. Lärarna är vanligen från andra delar av staden och ser inte sällan ner på eleverna och deras föräldrar. Få i omgivningen tror att barnen här kan besitta stor intellektuell kapacitet.

– Pappan till en flicka i den här gruppen, som är mekaniker, blev både stolt och förvånad när vi berättade om hans dotters resultat: ”Jag trodde bara de rika var begåvade”, sade han.

Frågan är förstås vad man gör med insikten om att Afrikas slum rymmer extremt begåvade barn. Dixon och Humble har valt att börja jobba i liten skala, en lördagsskola där barnen får arbeta med kreativitet, ipad:s och lärande utomhus.
– De här barnen har varken böcker eller leksaker, och de leker inte så mycket utan har hemarbete att göra när de inte går i skolan, berättar Steve Humble.
– När de får frågan om tre saker de önskar sig är det många som inte kan svara. En dröjde länge och sedan svarade han … Kyckling! Det önskade han sig.
Samtliga de högpresterade barnen lever dock i goda familjeförhållanden. De är nöjda med sitt liv och känner sig omtyckta.
– Vi vill inte rycka dem ur sitt sammanhang, utan öppna möjligheter för dem att göra något för sitt samhälle, säger Pauline Dixon.

Hur då, undrar jag. Här är de båda forskarna inte lika klara. En tanke är att paddorna i barnens händer ska kunna bli en plattform för att skildra sin del av världen. Det skulle kunna handla om allt från att ge information om smittor som grasserar till att upptäcka affärsmöjligheter.
– Vi skulle vilja involvera en miljardär, säger Dixon. En entreprenör i någon slags version av Draknästet (tv-program där folk får presentera affärsprojekt för rika affärsänglar redo att satsa pengar på deras idéer). Som skulle kunna ge stipendier för studier eller investera i affärsverksamhet.
Det vore drömmottagaren av barnens skildringar av sin verklighet. Andra tänkta mottagare är hjälporganisationer. Samtidigt finns förstås en integritetsaspekt som gör att skildringarna inte kan vara öppna för alla. En av många etiska avvägningar. Själv grips jag av känslan att vilja sätta de här barnen i den bästa skola pengar kan köpa någonstans i väst och ge dem samma chanser som andra högpresterande barn, bara för att i nästa ögonblick fundera över om det alls är moraliskt att öppna fönstret till denna värld så olik allt de känner. Det senare sker redan, får jag veta.
– Dar es Salaam är rätt västorienterat, berättar Humble. Barnen ser reklam för all slags produkter fast de saknar el och rinnande vatten hemma. Många i samma stad lever på hygglig västnivå i höga hus med vatten, el och luftkonditionering.

Fönstret är alltså redan på glänt, men frågan hur vi kan ge extremt begåvade barn i den afrikanska slummen bättre chanser att lyfta sig själva och sin omgivning är alltjämt väsentligen outforskad. Tack vare Pauline Dixons och Steve Humbles forskning vet vi i alla fall att de finns.

Ett tillkortakommande

En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right).

Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen.

Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.)

Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte.

Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten,  psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar.

Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.”

Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.