ZTV 1991-2010

I Expressen läser jag att ZTV går i graven. Det fick mig att börja fundera på när jag senaste tittade på kanalen, och det enda svar jag har är att det var väldigt, väldigt länge sedan. Men även om kanalen på tjugohundratalet inte sänt särskilt många kvalitativa program kommer ZTV alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. När kanalen startade var den faktiskt något av det mest nyskapande och intressanta som fanns i det svenska medielandskapet.

För yngre läsare är detta möjligen svårt att ta till sig, men för oss som har egna och tydliga minnen av den tid då statskontrollerade SVT hade monopol på att sända tv är den här symboliken väldigt tydlig. Låt mig bara berätta om ett enda program, som jag förmodligen aldrig kommer att glömma med mindre än att jag drabbas av någon allvarlig demenssjukdom.

Under ledning av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Lill-Marit Bugge och en rad andra osannolika figurer sände ZTV en 48 timmar lång debatt i vilken 48 ämnen avhandlades. Upplägget var femtio minuters debatt om varje ämne, följt av en tio minuter lång reklampaus där debattledarna kunde springa och kissa ut de litervis med kaffe som de drack för att orka med tvådygnspersen.

Själva debattörerna byttes ut för varje ämne, och hela tiden ringde tittare in för att säga sitt hjärtas mening. Jag minns att jag själv, vid tillfället cirka fjorton år gammal, försökte ringa in för att säga något om vodoo (vilket var ett av de ämnen som dryftades) men att jag aldrig kom förbi telefonköerna.

Detta program, liksom treans I kväll med Robert Aschberg (där den kedjerökande sidekicken Elisabeth Granneman snabbt blev publikens favorit) är Sveriges motsvarighet till Berlinmurens fall. Plötsligt var inte ordet tv liktydigt med långsamma, trötta och vansinnigt vänstervinklade samtal mellan medlemmar i den intellektuella eliten. Plötsligt var folket inbjudet, plötsligt frågade sig någon vad folket ville ha.

Det var, kort sagt, en marknadens kulturrevolution som drog över Sverige då, för tjugo år sedan. Och visst, efterhand kom de nya kanalerna att bli alltmer strömlinjeformade och ointressanta. Tvådygnsdebatten, med alla dess gäster som naturligtvis skulle ha taxi och/eller sovplats, var inte någon ekonomisk succé och upprepades därför aldrig.

Men under några år fanns en känsla av att allt var möjligt, att allt gick att testa och att ingen idé var för knasig för att förkastas. Och i denna värld är få saker vackrare än just den känslan. ZTV, vila i frid.