Vad är det med barn som får vuxna att börja jollra?

Vi var beredda på en del förklarande när vi valde tema barn till senaste numret av Neo. Desto mer så som vi inte började i politiska stridsämnen som föräldraförsäkring, kvotering, abort och annat som tragglats till leda i kampen mellan konservativa och socialliberaler kring hur familjen ska styras. En som är fast i det senare tänkandet är Elise Claeson som skriver i SvD idag:

I nummer 2/2009 av liberala magasinet Neo pratas det om föräldralyckan. Men allt handlar om det fria valet – inget sägs om hur politiken ska värna om institutionen familjen.

Avslutningen är talande för den mentala politiseringen i vårt land. Man är inte för någonting om man inte vill gynna det politiskt, och vill man inte det så antas man vara emot. Och detta är det enda som Claeson kan diskutera, strunt i kultur, natur, nationalkaraktär, kärlek och allt annat som numret faktiskt handlar om. Det är absurt. Om människor längtar efter att leva i familjer räcker det ju att låta dem vara fria att välja att göra detta, det behöver inte gynnas eller värnas på bekostnad av dem som väljer att leva annorlunda. Punkt.

Om Elise Claeson varit lite mer för nördiga teoretiska resonemang hade hon kanske också kunnat se att mycket av de småfrågor hon vill träta om följer av den stora staten. Hade folk fått behålla huvudparten av sin inkomst hade aldrig kvotering av statligt betald föräldraledighet kunnat bli den stora politiska frågan i över ett decennium. Precis som teorier kring det rimliga i att en familj där en tjänar 400 000 och den andra ingenting får behålla så mycket mindre än en familj där båda tjänar 200 000 skulle bli obsoleta genom plattskatt på rimligt låg nivå. Men nejnejnej, då pratar man bara ekonomi och ideologi. Och det gick ju inte hem det heller.

Suck.

(Se även Johan Norberg)