Retorikens bimbofiering av politiken
Jag har tidigare klagat på ”retorikexperternas” intåg i det offentliga samtalet. Politiska floskler bli inte mer talande för att de tuggas om. Tvärtom är det förnedrande att alls behöva ta del av deras ytliga analyser om vem som var lugn och vem som var ironisk. Tyvärr verkar detta vara en del av en allmän bimbofiering av politiken. Fler tycks i alla fall tro att analys är att lite löst tycka om vad som sägs, som om deras känslorespons på kommunikation vore av något som helst allmänt intresse.
Idag ser jag att detta trötta idisslande tagit sig in på tidningarnas ledarsidor. Claes Arvidsson – som i vanliga fall passerar under radarn för att han skriver så mördande tråkigt – ger sig till att tycka lite om Fredrik Segerfeldts essä om verklighetens folk. (En lovande presentation av den texten på Newsmill här.)
Efter att ha resonerat kring begreppen politik, marknad och civilsamhälle landar Segerfeldt i slutsatsen ”ett samhälle med långt mindre statlig inblandning i människors liv”. Lämna människor i fred, manar Segerfeldt. Det är en retorik som inte lyfter, lika lite som att framställa politik i sig som tvång.
Snälla lille Claes. Detta är politikens robusta grundkurs och ABC. Politisk makt utövas medelst lagar, som upprätthålls genom att backas upp med statens monopol på att utöva legalt våld: försvar, polis och rättsväsende. Om du inte lyder, blir du tvingad att lyda. Detta är inte retorik att tycka kring, utan grundläggande fakta för att alls kunna föra en upplyst diskussion kring politik. Man kan tycka att detta tvång är legitimt eller inte, och med fördel diskutera detta med argument för eller emot. Sak samma med statens inblandning och lämplighet för att lösa allehanda problem.
Men informationsinnehållet i att Claes Arvidsson när han lyssnade till dessa politikens grundfakta inte tyckte att ”retoriken bar” är bara ett trött avslöjande av skribentens ovilja eller oförmåga att meddela något intressant. Att se detta i text på ledarplats är ett slags oanständig öppenhet om denna oförmåga, en intellektuell motsvarighet till att äta ihop med någon som inte bryr sig om att dölja sin matsmältningsprocess utan högljutt smackar på med vidöppen mun. Inte direkt vad man vill uppleva till frukost.
